En faceplant, trasig bindning och 12 fina km
Premiär på de klassiska skidorna idag. En premiär som blev extra spännande.
Storhogna bjöd på blåextra-väder i dag. Strålande sol, snöulliga träd, 8 minus och 2 dm snö i terrängen. Perfekta förutsättningar för skidåkning och framförallt för vallningen. Förr om åren har första turen ofta varit bakhal med desperat vallning av allehanda mjuka burkvallor. Nu bara korka ut ett par lager blåextra. Lyxigt.
Vi genade dock med glidvallningen. Nästan lite pinsamt att erkänna hur och får säkert skidnördar att ba ”va va???, amatörmässigt”
Vi orkade inte ta fram vallajärn och sopa golv efter skicklig i går kväll. Hasse kom på den bra idén att gnugga den lila klossen över glidytorna och sedan korka ut. Rengörning och mättning får vi ägna veckan till.
Vi åkte upp Katrina och tänkte ta hela åttan. Allt gick fint i 2 km. Bergfäste under skidorna och faktiskt helt okej glid. Tekniken satt och kroppen pigg. Som om jag inte lagt skidorna på hyllan alls under sommaren. (Tack löpningen!) Spåren bra för att vara enbart natursnö. De har packat bra med spårsläden men utanför spåret var snötäcket tunt. Lite svårt att ploga utför. Hemma innan vi åkte var Hasse lite orolig för just utförskörningen. Jag tyckte han var lite väl nojig. ”den backen har vi ju åkt i hundra gånger minst! Inga problem” joråsåatte.
Jag kommer i lite väl hög fart och tar den första kurvan utan att kliva ur spåret. Den andra börjar jag tveka i och skär ut. Försöker desperat trampa runt men inser att det går helt åt skogen- bokstavligt talat. Bäst att ramla tänker jag och landar med ansiktet i snön och en brännande känsla i mitt knä. Jag ligger kvar några sekunder och känner efter om jag lever innan jag samlar i hop ben, armar och skidor.
Löser längdskidsbindningar ut?- tänker jag när jag ser att jag bara har en skida på mig. De gör de ju inte. På pjäxan sitter framdelen av min bindning. Ropar åt Hasse att jag har allvarliga problem. Dyra problem. Ser att bindningen gått av och tur var det, annars hade jag trasat sönder mitt knä- igen.
Vi kommer på att det finns ett par bindningar till i stugan. Hasse tar femman för att hämta bilen och jag joggar i snön ned till spårcentralen vid Storhogna. Känner att det gör ont i knät men tänker att det går över. Vad tusan, jag vill ju åka mer!
Det är föressten häftigt med säsongsskifte. Förra helgen sprang vi på fjället. Idag nästan julkänsla i spåret. Det går fort när snön kommer!
(I morgon kommer ett temainlägg igen. Mitt temaförslag. Denna vecka om vad som står högst på ens bucketlist. Jag har en dröm, den tar vi i morgon)
3 Comments
Leave a comment
Tänk att få åka skidor nu, i november! Jag längtar!
Och här sitter jag och tycker att det är lite sent med skidpreimär den här tiden haha, det brukar vara mer snö och spår lite tidigare.
[…] går inte bra nu. I början av vintern lyckades jag förstöra min finbindning i en praktvurpa på Storhogna. Då höll fulskidan. Det blev lite dyrt även om jag […]