Min stoltaste träningsögonblick

Den här veckan är jag först ut. Temat är stolta träningsögonblick i Hälsobloggsnätverket. Jag har många ögonblick som jag kan tänka tillbaka på och känna mig nöjd över. Självklart stolt också. En sådan där ombedelbart stolthet kände jag efter min första pallplats i Långlopspcupen 2012. Det var Lida Loop och jag överaskade mig själv och säkert många andra med den tredjeplatsen. Jag känner också i efterhand en stolthet över att genomfört en Svensk klassiker. Men det som jag ändå är mest stolt över och som fått växa fram är mitt första Öppet spår 2011. Just då efteråt var jag självklart stolt men redan på väg mot nästa mål som var Vätternrundan. Det var klassikeråret. Nu 5 år senare när jag tänker tillbaka på den bedriften, det var en sådan, och hur lång resan var från skidpasset til målet i Mora växer min prestation.

Mångsbodarna 2011. Med kassa skidstavar, nyplåstrade fötter och fruktansvärt ont i ljumskarna. Cykeljacka fungerade fint som skidjacka. Svärfar har tagit fotot.

Det var ingen självklarhet att jag skulle klara av resan mellan Sälen och Mora. Jag hade inte stått på längdskidor på många år, inte sedan skoltiden då jag hasade runt på vallningsfria skdor med sådan där bred bindning som fastnade i skidspåren. Jag tvingades som alla grunskoleelever att åka lilla Åsarnaspelen och kom så sist man kunde. Jag gick i sexan och grinade mig igenom de där kilometerna. Det enda roliga var att alla barn fick pris. Jag fick ta Wassberg i hand och välja ett par skidglasögon. Det enda som var kvar. De användes väl inte så flitigt sedan. Under högstadiet hittade jag genvägar i elsjuspåret och fuskade mig igenom skolgympans skidåkning. Jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle åka längdskidor. Det fanns så mycket annat roligt att göra.

I samband med att jag träffade Hasse föddes idén till en Svensk Klassiker. Han hade redan genomfört en och ville göra det igen. Jag hoppade på tåget och insåg att jag skulle få lära mig att åka skidor. Försöka att tycka om det och träna flitigt för att klara 9 mil i februari. Det året hade vi gott om snö i Östersund redan i november och jag gjorde skidpremiär tidigt. På mina nyinköpta skidor med tejp under. Det gick inget vidare de första 3 kilometerna. Jag hade bakhalt och för korta stavar. Jag svor mig igenom och tänkte att jag tagit mig vatten över huvudet. På riktigt. Det bakhala den gången berodde på att tejpen lossnat redan när jag lagt ned skidan i snön och med längre stavar gick det bättre. Så småningom kom jag också på att en borste och flytande glid kunde göra underverk under skidorna.

Som jag slet den vintern. Jag hasade mig runt i skidsystemet här i Östersund. Kilometer efter kilometer. Kände mig som ett blåbär och trodde aldrig att jag skulle få till tekniken eller ens få upp farten. Jag blev passerad av gamla tanter, barn i dagisålder och alla snabba skidåkare. Men jag gav inte upp även om det yrde stavar i ren frustation och jag grät i eljuset i spåren. Vad hade jag gett mig in på? Blogginlägg efter blogginlägg vittnade om om det, hur jobbigt det var och vilken nervositet jag kände inför den stora dagen.
Så en dag hände det stora. Jag kunde åka om andra skidåkare. Jag hade fått upp farten och hade hittat de första tekniknycklarna. Repet på Öppet spår kanske kunde jag hålla undan trots allt?

Så hände det som inte fick hända. Jag blev sjuk ett par dagar innan Öppet spår. Feber och förkylning. En start kändes långt borta. Att gå i mål var inte det viktigaste utan att jag och Hasse skulle förlova oss i Oxberg. Vi hade tittat ut ringar och inte sagt något till någon. Jag skulle till Oxberg. Så var det bara och jag frisknade till och kunde starta.

Jag tror inte jag har varit så nervös på en startlinje som den gången. Nervös över att inte veta om jag skulle klara sträckan. Att möta repet i någon av kontrollerna ville jag inte. Det skulle innebära att jag inte skulle klara klassikern det året. Öppet spår var den första delen. Det skulle också innebära att alla timmar jag lagt ned var förgäves. Så tänkte jag då. Jag hade inget tidsmål. Det skulle få ta den tid det tog bara jag tog mig i mål utan att bli avplockad.

Än i dag får jag rysningar när jag tänker på hur fint och mäktigt det var att komma ut på myren mellan startbacken och Smågan. När solen gick upp och färgade landskapet rosa. Hur lätt det gick att staka vidare mot Mångbodarna och känslan av att vara en del av något stort. Något som jag bara sett på TV och aldrig för mitt liv trodde jag skulle delta i. Ljudet av allas skidor och tryggheten att ha Hasse vid min sida. Det var en upplevelse, verkligen en upplevelse som satt sina spår.

Dock var inte allt smärtfritt under de där nio milen. Jag fick skavsår och plåstrades om i Mångsbodarna. Innan dess hade min ena ljumske börjat smärta. Troligen av att jag diagnolande mer än jag var van vid. Jag var inte så stark att jag kunde staka så länge då. Jag slet med smärta och knaprade värktabletter och ville inte riktigt erkänna att jag hade så ont att det hade varit bäst att bryta. Jag skulle till Oxberg. Bara till Oxberg. Dit kom jag. Vi förlovade oss och av ren eurfori fortsatte jag framåt. I Hökberg satt jag i en snödriva och grät av smärta. Då ville jag bryta. 18 km från mål bara. En kvinna gav mig pepp att fortsätta och strax innan Eldris kickade alla värktabletter in och jag spurtade sista 9 km in i mål. 10 timmar och 49 minuter stannade tiden på när jag gled under målportalen.

Jag hade klarat något som jag aldrig hade trott jag skulle. Åkt så långt på ett par skidor. Jag hade lärt mig att åka klassiskt och alla timmar jag lagt ned hade gett reslutat. På köpet hade jag lärt mig att gilla skidåkning så pass mycket att jag i februari kommer att stå på startlinjen för sjätte gången. Hittat en träningsform som jag verklingen älskar och inte kan tänka mig att vara utan. Men främst bevisade jag för mig själv att det aldrig är försent att lära sig något nytt. Att jag inte ska ge upp i första taget och att jag klarar mer än jag tror. Det är något att vara stolt över.

Vill du läsa racereporten från Öppet spår det året finns den här! (det är ett inlägg från en gammal version av min blogg därav bilder lite kors och tvärs)

Har du något träningsminne/tävlingsminne som du är extra stolt över? Kan du inte berätta?

 

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

25 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: