• Home
  • /
  • Skidor
  • /
  • Nordenskiöldsloppet – en skidresa på 22 mil

Nordenskiöldsloppet – en skidresa på 22 mil

Nordenskiöldsloppet, 22 mil skidor – herregud vad har jag gett min in på?

För någon vecka fick jag ett mejl från Umara Sports Club, de lottade ut en startplats till det historia långloppet Nordenskiöldsloppet. Jag svarade att jag vill delta i utlottningen och tryckte på sänd i mejlen. Sekunden efter med en ”hjälp herregud tänk om jag vinner”-känsla i magen. Äh jag vinner sällan något lugnade jag mig själv med samtidigt som en liten förväntanfull känsla började gro i kroppen. Vilken häftig utmaning och vilken upplevlese det skulle kunna bli.

I går i bilen på väg till stugan plingade det till i mejlkorgen. ”Stort grattis Helena” löd rubriken. Hjärtat hoppade till. Hjälp jag vann. Om jag ville ha platsen var den min. Jag behövde bara svara. Här kunde jag ha funderat en liten stund extra. Tror ni jag gjorde det? Nej då.

Den 10 april klockan 6 på morgonen kommer jag att stå på startlinjen i Purkijaur för att ta mig an de där 22 milen via sjöar fram till Kvikkjokk och där vända för att skida tillbaka till målet i Jokkmokk. Maxtiden är 30 timmar. Vinnartiden från 1884 är 21 timmar 22 minuter och Pavva ”Pau-Lasse” Nilsson Tuorda stod som segrare. Loppet har inte körts sedan dess och anses vara världens längsta skidlopp.

På den tiden var det ospårat och åkarna hade längre och tyngre skidor och tung utrustning. Nu 2016 är det spårat med 25 stycken depåer efter banan. Men ändock 22 mil på skidor. Det som ändå känns skönt i sammanhanget är att det endast är 360 höjdmeter och banan går längs Lilla Luleåälven och sjöarna omkring.

Jag vet egentligen inte vad jag har gett mig in på. Har ingen aning om hur det är att åka skidor i över ett dygn. Från dagsljus till mörker och till gryning. Vet inte hur kroppen kommer att reagera, vet inte om jag mentalt kommer att klara det och om det är möjligt att jag kommer att ta mig i mål.

Det är just det som kittlar lite extra nu. Att jag äntligen får göra något så där galet som jag alltid velat. Verkligen kommer att få tänja på gränserna av vad min kropp klarar av. Det är en sak att åka ett Öppet Spår för det kan jag. Nordenskiöldsloppet är två Öppna spår och en plusmeny på ett och samma dygn.

Nordenskiöldsloppet

Ingen arkivbild. Det är dagens bild på mina finskidor. De är lagade!

Eftersom jag antog den här utmaningen är det tur att jag har mina finskidor igen.

De gick nämligen att laga. Det finns en kille som jobbar på en sportbutik i stan som på något makalöst sätt lagar brutna skidor. Lagningen kan bli bra eller bättre och just i mitt fall blev det bättre. Skidan hade gått av på ”rätt ställe”. Med lite kolfiber under ny laminering och lim syns endast brottet brottet på skidan som en tunn sträng. Ett skönhetsfel som enkelt lappas med nästa skidmärkning!

Jag kände absolut ingen skillnad i mina skidor i dag. De betedde sig som de alltid har gjort. Lätta fina och snabba. Det blev en mil i flurväder i lite igendrivna spår men med en kropp som äntligen börjar kännas skidstark. Nu har jag runt 50 dagar på mig att slipa fram uthållighet och vänja kroppen att hålla på länge. Distanspassen som lyst med sin frånvaro måste in igen och regelbunden styrketräning är ett måste. Mindre skejt och mer klassiskt för att sammanfatta det hela. Att jag inte är anmäld till Öppet spår i år känns inte längre så tråkigt. Jag tar det nästa år och lägger fokus på at överleva 22 mil i stället.

IMG_9321

En mil i flurväder på världens bästa lagade skidor. Så här i stilstudie ser jag inte lika stel ut som jag känner mig. Foto: Hasse

IMG_9320

Galenpannan Helena som inte tänker till före. Hon saknar självinsikt och gärna hoppar på saker och ting. Men hon är glad och go. Foto: Hasse

Men ändå- vad har jag gett mig in på? Ni får hemskt gärna komma med glada tillrop, det kommer att behövas!

Vill du läsa mer om loppet finns allt man behöver veta på deras hemsida.

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

21 Comments

    • Helena

      februari 20, 2016 at 21:57

      Det är galet långt, så där långt att det faktiskt inte är greppbart. Läskigt är ordet Malin, hur håller man sig vaken funderar jag på!

      Svara
    • Helena

      februari 20, 2016 at 21:58

      haha jag är nog det 🙂 Jag tänker att jag faktiskt får chansen att uppleva något alldeles extra. Bara det att jag får skida i det lappländska landskapet!

      Svara
  • Clara Edvinsson

    februari 20, 2016 at 19:37

    Alltså WOW Helena!! Vad häftigt, coolt och stort GRATTIS. Jag såg att du hdevunnit startplatsen på USC, men då hade jag inte läst in mig på att det var 22 mil! skidåkning. Alltså åh vad spännande att få följa med längs vägen, alltså fram tills dess och dessutom få läsa rapporten efteråt. Älskar sådana som väldigt spontant tackar ja till skojigheter och utmaningar man kanske efteråt kommit på är väldigt galna. Superkul!

    … och Du! Du kommer greja det! Om annat tänk på vilken story och vilken häftig upplevelse du får med dig i bagaget. Loppet är ju nästan unikt.
    Clara Edvinsson recently posted…Sprid lite kärlekMy Profile

    Svara
    • Helena

      februari 20, 2016 at 22:00

      Visst är det! Häftigt och skrämmande på samma gång. Haha, nä det stod ju inte heller, kan väl tänka att det kanske inte var så många i USC som hakade på och tävlade 😉

      Jag hoppas jag går i mål så jag kan skriva en hel rapport. Tack för peppen, jag ska se till att klara det!

      Svara
    • Helena

      februari 20, 2016 at 22:01

      Tack 🙂 jag hoppas det! Ska bara skejta mindre och fokusera lite mer på klassiskt, och så lite cykel 😉 Jag hoppas jag gör det, det är något annat än Öppet spår, men vad tusan, provar man inte vet man inte heller om man klarar det!

      Svara
    • Helena

      februari 20, 2016 at 22:04

      Jag är så där barnsligt uppspelt nu, tror det blir superkul och superjobbigt. Klart jag lovar att skriva en! Den blir nog lång som det brukar bli, det är ju 22 mil som ska avhandlas!

      Svara
  • Lena Indahl Jonsson

    februari 20, 2016 at 21:35

    Klart som attan att DU klarar av det! Med ”tjur´n” kommer man långt och du har ju bemästrat andra uthållighetsmoment t ex. Vätternrundan. Lämna Garmin hemma och njut av en dag med Blod, svett och tårar. GO GIRL!!!!

    Svara
  • Helena

    februari 20, 2016 at 22:05

    Jag hoppas det Lena! Visst gör man! Pannbenet är starkt bara kroppen håller. Den kommer väl inte hålla batteri hela vägen så vanlig klocka får det bli så jag vet om klarar repen 😉 Tack!!!

    Svara
    • Helena

      februari 21, 2016 at 09:27

      Det är nog det, Hasse konstaterade det också. 🙂 Det där pannbenet ja, kankse i bland lite för på men vad tusan det här blir roligt!

      Svara
    • Helena

      februari 22, 2016 at 12:46

      Jag tror att det blir en upplevelse, både av naturen och skidåkningen och även hur kroppen och framförallt huvudet kommer att klara det. Bara det att motivera sig mentalt när man börjar bli riktigt trött och har kanske 13 mil kvar att åka. Eller hur man tacklar mörkret i pannlampa alla mil som är kvar. Spännande på något konstigt sätt! Modigt är det nog, och riktigt bra att jag faktiskt inte egentligen vet vad jag ger mig in på!

      Svara
    • Helena

      februari 22, 2016 at 20:09

      Word! Jag tror det blir en av livets häftigaste oavsett hur det går. Jag hoppas verkligen jag får gå i mål i Jokkmokk utan att snubbla på repet. Läste någonstans att man ska uppför och sedan nedför en slalombacke i slutet, uppför går väl alltid men att åka utför på längdskidor efter sisodär 22 mil lär vara lite skakigt 😉

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: