Tre timmars stakning – bra pannbensträning

Det är i dag 33 dagar kvar till Nordenskiöldsloppet. Lång tid samtidigt som fyra veckor har en tendens att springa i väg. Vi har haft otur med förkylningar och träningen har väl inte varit optimal för någon av oss. Men det är på något sätt bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Som Hasse sa  går; det värsta som kan hända är att man får bryta loppet.

Så vi gör vårt bästa. Som att slipa pannbenet och vänja kroppen att hålla i gång länge. Inför Nordenskildsloppet förra året la jag in ett ar riktigt pannbenskrävande träningspass. Bland annat ett  fyratimmars stakpass på Vargen. Varken mer eller mindre. I ett mycket lugnt tempo för att vänja kroppen att staka så länge. Då fick jag sällskap av Hasse i en timme och de återstående tre gjorde jag själv. Loppet skulle i fjol nästan uteslutande gå över sjöar och jag insåg att jag inte skulle kunna växla så mycket mellan diagonal och stakning för att avlasta kroppen. På grund av snöbristen lades bansträckningen om och blev lite mer kuperad. I efterhand ett bra beslut av arrangörerna. Det blev inte lika monotont och jag kunde variera mig även om jag till största del stakade de där 20 milen.

I år behåller de en del av fjolårets bansträckning men med mer partier över lättåka sjöar. 22 mil som loppet mäter i år tar mycket på kroppen oavsett åkstil och att inte vänja kroppen vid långvarig belastning vore dumt.

Så i går upprepade jag passet på Vargens lättåkta slinga. Den här gången i sällskap med Hasse. Ett spår som inte bjuder på så många höjdmeter och liknar Nordenskiöldsloppets bana i mångt och mycket. Planen var ett fyratimmarspass med enbart dubbelstakning. Farten och kilometerna oväsentligt. Men när vi kom i väg lite för sent och kände redan under det första varvet på 7,5 km att vi inte riktigt var återhämtade efter Nattvasan bestämde vi oss för att åka så länge som Hasses axlar skulle orka och sikta på tre timmar.

Jag hade nödvallat mina klassiska skidor med flytande glidvalla eftersom jag missat att klistra av dem och hade glidzoner med lika bra fäste som fästzonen. Efter det första varvet bytte vi båda till våra skejtskidor. Klistret bet sig fast och glidet var katastrofalt. Den töande snön grävde sg effektit fast i våra små trugor så vi bytte även stavar och trugor.

Det första varvet på skejtskidorna gick fint sedan gjorde solen och värmen sitt till. Efter 2 timmar var vi båda trötta på skidspår likt sugproppar under skidorna. Vi kortade ned de tre tänkta timmarna till bara ett varv på till långa slingan och var vi pigga ett varv på den kortare över myrarna.

Hasse avslutade passet efter varvet på långa slingan och jag kämpade mig runt myren en sista gång. Tänkte att det är lite festligt hur hjärnan fungerar. Jag hade kunnat åka i fyra timmar även om det blev slitsamt på slutet. Men när vi bestämde att avsluta passet lite tidigare var det även som om kroppen plötsligt blev trött och inte alls skulle orka något mer. Precis som det händer i bland i intervaller eller på lopp. Det går alltid att avsluta de där sista kilometerna eller minuterna av intervall, oftast i högre tempo och med en starkare känsla. Men precis när man når mållinjen eller klockan piper för sista gången är det som om luften går ur.

Även om passet inte blev fyra timmar utan några minuter från tre timmar var jag nöjd. Vi hade genomfört det och fått ett riktigt bra stakpass i kroppen. Jag hade lyckats hålla pulsen runt 129 slag i minuten bortsett från det sista varvet då den steg lite. Vi hade inte klappat i hop över tröga spår.

Nästa helg väntar ytterligare ett långpass och vi ska ta oss ut lite tidigare. Innan dagsmejan kommer i gång och skapar socker av skidspåren. Ännu ett pannbenstränande pass.

1

6 Kommentarer

  1. Starkt kämpat.
    Sara Borg recently posted…Den här veckan ska jag…My Profile

  2. Sjukt bra jobbat! Heja heja 🙂

  3. Vad vackert det är! 🙂 Och sjukt bra jobbat, jag hade gett mig för länge sen…
    Emmi – explorista.se recently posted…Med campervan i Nya Zeeland – 1 of 3My Profile

    • Det där spåret ligger så otlrigt fint, mellan fjällen. Platt som en pannkaka och ett vattenhål för turistande 65-plussare 😉 Tack. Våra pannben är rätt hårda i bland, en bra egenskap om man ger sig i kast med lite galna saker!

  4. Älskar era skidbilder med klarblå himmel runtomkring! Så himla vackert! 🙂
    Trail & Inspiration recently posted…Veckans femma, vecka 11!My Profile

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge