Vasaloppet 2015- kallas det här skidåkning?


Så stod jag där på start. Vasaloppet, det riktiga loppet. Vädret lovade värme och jag förstod att fjolårets avsaknad av spår skulle upprepas. Hade inte föreställt mig att det kunde vara värre men det var det. Jag har aldrig blivit så blöt om fötterna och lyckades susa in på en rätt skaplig placering trots allt jag som inte tänkt att tänka tävling. Det blev en jakt på gula nummerlappar i 9 mil. 
Då kör i vi en racereport och ni som hängt med ett tag vet att de inte brukar bli korta. Inget undantag i dag. 

Men vi tar det från början. 
Eftersom vädret spåddes bli rekordvarmt visste jag inte riktigt hur jag skulle klä mig. Min skidjacka skulle bli alldeles för varm med underställ under. En lager 2- tröja med underställströja skulle inte skydda mot vinden som skulle vara över myrarna. Jag hade packat ned min långärmade cykeltröja. Den står emot lite vind men är flossad. Efter en stunds eftertanke fick det helt enkelt bli den och enbart sport-behå. Kändes rätt okej att vara lite cykling i ett skidlopp. I cykeljacka är jag lite mer hemma. Jag hoppade över underställ för underkroppen. Skidtightsen är flossade och varma. Bra val i efterhand för frös var det sista jag gjorde i går.

Världens bästa support.

Vi klev upp tidigt. Lagom trötta och mosiga åt vi frukost och kom i väg från Rättvik vid 3-tiden. Vi trodde vi var i god tid. Ingen trafik att prata om tills vi nådde Fiskarheden. Därifrån och in till startplatsen tog det en timme. En sträcka på ett par kilometer. Min chans till bra plats i startled 7 försvann. Vid sju kunde jag lägga in mina skidor i startfållan. Längst bak med ett snöre till startled 8. Inget att gräma sig över. Jag var hungrig och kissnödig och insåg att det skulle bli tight om tid. 45 minuter kvar tills vi skulle stå i fållan.

Jag åt Risifrutti samtidigt som jag stod i toalettkö. Där i kön kom Karin fram och hejade. Helt otroligt att vi lyckades stöta på varandra ändå! Roligt att få ses på riktigt och jag hoppas det blir fler gånger i lite trevligare omständigheter!

På väg in. Verkligen snökänsla..verkligen! Foto Hasse

Jag hann kissa innan jag fick hasta till startfållan och göra mig redo. Jag frös något så otroligt och försökte hoppa i gång lite värme. Pratade med herre bredvid som också var från Östersund. Han berättade att det hade tagit längre i tid i fjol att nå Smågan när de fick dra i hop startleden i början. Det fick de i år också eftersom det tjärnen inte var frusen. Jag funderade  lite på hur långt tid det skulle ta till Mora. 9 timmar? Mest ororade jag mig för att bryta stavarna och trängseln i första backen. När startskottet gick rörde vi oss inte en meter. Vilket antiklimax. Efter en liten stund kunde vi glida ett par meter innan det tog stopp igen. Samtidigt seglade startfållorna bakom oss förbi på vänsterkanten.

Efter en evighet och dagens första åka-igenom-enorm-vattenpöl kunde jag börja trängas i backen. Det är otäckt på riktigt. Jag får panik och flyktkänslor och hade ingenstans att ta vägen. Dessutom skulle jag hålla koll på mina finstavar. Hade ett par trevliga herrar bakom och på sidan om mig som var lika rädda om sin utrustning. Vi tassade försiktigt upp och hjälpte varandra att inte förstöra våra saker. Efter en stund släppte första proppen och det gick att åka lite skidor innan det tjockande på igen. Så höll det på ändå ut på myrarna. Där nåddes första målet av två bortsett från att gå i mål och ha hela stavar!

Där såg spåren ut som i fjol. Sladdriga och sugande. Trångt och svårt att hitta sitt eget flyt. Jag kryssade mellan åkare och försökte att staka så fort jag kunde utan att gå på rött. Vinden var inte att leka med bitvis. I bland så stark sidvind att jag satte skidspetsen i skidorna. I bland stark medvind att det var svårt att hålla balansen. Kollade klockan halvägs till Smågan och förstod att jag skulle vara en halvtimme långsammare dit än förra året. En tid runt 7.30 skulle bli svårt. Å andra sidan hade jag insett redan i starten att det mer handlade om att ta sig till mål än jaga tider.

Jag tuffade på och kände mig nöjd över att jag hade fäste under skidorna. Första gången på 3 år! Nådde Smågan på 1.23 och åkte igenom depån och tog energikaka och vätska. Hade en plan att inte slarva med energipåfyllning och dricka. Det senaste viktigaste eftersom jag valt att åka utan eget vätskebälte.

Nådde sedan Mångsbodarna efter 2.25 och hade börjat jaga gula nummerlappar. Tänkte att jag kunde roa mig med att komma i kapp och förbi de damer jag såg framför mig. Sådant skingrar tankarna och ger lite extra energi. Fortfarande var jag jättefräsch och funderade på om jag gått ut lite för lätt ändå. Det gick visserligen inte att åka fortare i det som skulle kallas spår men jag passerade åkare efter åkare dam som herr. Tog en mugg vätska och en bulle i depån och åt lite mer energikaka. Tänkte lite på dem i startleden bakom, hur lite spår de skulle ha med tanke på hur illa det var för oss lite längre fram.

I Risberg passerade jag efter 3.19 och tog min första gel i depån. Fortfarande pigg men tröttheten i benen började komma krypande. Det är svårt att hela tiden parera sladdriga spår. Fästet fanns fortfarande även om det började släppa lite. Backarna upp mot depån är inte branta men när det inte finns något att åka i blir det jobbigt. Jag hade lovat mig själv att inte saxa. Jag sprang i stället när det inte gick att diagonala. När det gick att diagonala åkte jag avslappnat och fort. Det gjorde att jag passerade massor av folk. Utför blev jag däremot omåkt. Mitt glid var riktigt dåligt. Funderade om jag skulle lägga på lite klister i Evertsberg men det skulle troligtvis göra glidet ännu sämre. Det gick ju fortfarande fint att dubbelstaka. Frånskjutet var knepigt. Jag behöver lite fasta spår för att inte slänga i väg skidorna åt och höger och vänster.

I Evertsberg skule Hasse möta upp med lite fika och glada tillrop. Jag fick en djup svacka ett par kilometer innan depån. Funderade på varför jag gör sådanat här frivilligt och att det inte var skidor jag åkte. Vattenpölar, barmark, isrännor och stenar i spåren. Blött och sockrigt. Tungt och tråkigt. Men bryter man ett Vasalopp tänkte jag? Inte jag. Inte när jag troligtvis bara åker det en gång i livet. Bryta för att jag var less? Nej. Hade jag ont någonstans? Kände jag mig sjuk? Nej. Åk vidare röt jag åt mig själv. Det brukar gå om sig. Eftersom jag hela tiden passerade åkare, herrar som damer åkte jag ju ändå rätt skapligt och det kändes ju som jag åkte fortare ju längre jag höll på.

Mackan var god och jag ser lika sur ut som jag faktiskt var. Men snygg tröja har jag! Foto Hasse

I Evertsberg har man passerat halva Vasaloppet. Efter depån går det utför en bra bit. Det kändes skönt. En kortare vila skulle jag unna mig.  Kom in i depån efter 4.26 och hittade Hasse efter en liten stund och jag var på mitt sämsta hurmör just då. Gnällde lite över hur illa det var i spåren och att det nog inte skulle kunna bli värre. Det blev det men det visste jag inte då. Snittet på klockan låg på modiga 10.5km/h. Så långsamt åker jag inte ens på träning tänkte jag.
Fick en smörgås av honom. Äntligen något gott att tugga på. Skidade vidare och struntade i att lägga på mer klister.

Efter Evertsberg började jag få lite bättre glid. Blev inte längre omåkt utför i samma utsträckning som innan. Jag kollade klockan och bestämde mig för att sikta på en tid runt 8 timmar. Jag jagade gula nummerlappar och passerade dam efter dam. Parerade stora vattensamlingar med andan i halsen. Hade ingen aning om vad som låg under och hur mina belag såg ut ville jag inte ens tänka på. I bland var det inga spår men än en tunn ishinna, i bland var det barmark och i bland något som liknande snö. Jag kryssade mellan spåren för att komma förbi och tänkte att jag nog stått i ett startled för långt bak. Jag åkte fortare än de omkring mig och det inte många som passerade. Det gav extra energi och jag fick upp farten. Bättre sent än aldrig.

Jag fortsatte att diagnoala uppför när det gick och sprang när det inte fanns spår. Dubbelstakade däremellan eftersom det gick snabbare. Klappade mig själv på axeln över alla timmar jag spendrat med bosuboll, bålövningar och alla pass i SkiErgen. Kände mig urstark som stakade förbi de flesta omkring mig. 

Passerade Oxberg på 5.41 och bestämde mig för att låta Hasse lägga lite klister åt mig Gopshus. Då skulle jag få några bonusminuter att vila. Jag riktigt längtade efter att få möta upp honom där. Fick en svacka igen och var gråtfärdig över att jag inte hade spår att åka i nu när jag ändå var så stark. Gråtfärdig över att jag inte åkt snabbare innan utan tagit det lite för lungt. Att det inte hade gått att åka snabbare hade jag glömt. Gråtfärdig över att jag varit så sur i Evertsberg när Hasse är så snäll och supportar. Ryckte upp mig och försökte prata lite med de omkring mig. Ingen som var sugen att socialisera. Mummel till svar mest.

Här var det spår….. foto Hasse

I Gopshus var humöret bättre och energin på topp. Hasse la på lite KX75 i trampet, rapporterade om att jag fick ta det jättelugnt vid Crafts depå eftersom det var stora hål i marken. Jag åt lite godis och tömte en vattenflaska. Inte långt kvar nu. Runt 21 km. Hade runt 1.30 till Sub8. Det hade jag lycktas åka på Orsa Skimarathon men då fanns det spår. Men prova går ju alltid. Om inte annat försöka att inte ha så många minuter över 8 timmar.

Det lilla klister som han la gav mig ett grymt fäste utan att suga glid. Kunde avlasta ryggen och magen lite i de små backarna mot Hökberg. Blev ett par bad med skidor på innan jag passerade näst sista depån på 6.39. Fick en kopp kaffe och en gel. En extra energikick och jag stakade mig ut depån.
Jag fortsatte att passera folk och ta gula nummerlappar efter gula nummerlappar. De runt om mig såg trötta ut. Jag kände mig pigg och stark. Låg i vänsterfil i stort sett hela vägen mot Eldris. Nu började också spåren se skapligt bra ut. Glidet var plötsligt fantatiskt och jag stakade snabbt och metodiskt. Hade i bland en lång svans av skidåkare bakom mig, åkte förbi lika långa svansar. Hejjade lite på folk utefter banan och tog en titt på klockan. 8 timmar skulle bli svårt men kunde jag hålla i hop hela vägen skulle det inte rinna i väg alltför mycket. Jag kände mig bäst just då. Upp på tårna, sätt i stavarna med kraft, böj lite och upp på tårna, fin frekvens kom igen. Tänk på magen. Fort fort. Förbi. Titta en dam henne tar jag.

Genom depån i Eldrig gled jag samtidigt som jag tog min sista liquid och satte fart mot Mora. Bara 9 km kvar. Lite längre än spåret på Katrina men platt. Hur många kan jag åka förbi tänkte jag? 13 placeringar tog jag på nio kilometer. Jag som inte skule tävla mig igenom Vasaloppet.
Jag dundrade på och flög uppför de små knixarna i Hemusomårdet. Vid 5 km skylten kände jag målvittring. Längtade att få ta av mig de plaskvåta pjäxorna och få krama Hasse. Vid två kilometer kvar la jag i ännu en växel spurtade.

Fortfarande bra tenknik. Sista metrarna av Vasaloppet 2015.  Foto Hasse

På upploppet fick jag sällskap av en kille som jag åkte lite med på slutet. Det blev en spurtuppgörelse som jag tog hem med en skidlängd. Lite fånigt men roligt. En liten segergest kostade jag på mig.
Där kom tröttheten över mig. 9 mil är långt. Kroppen ville inte riktigt lyda mig på väg till bilen.Jag fick en kram av Helena, min trogna spinningdeltagare. Lite otippat att stöta på henne där. Hon agerade chafför och väntade in deltagare.

Ett par minuter efter målgång. Härligt tom blick. Foto Hasse

Jag åkte in på 8.13. Inte den sämsta tiden av mina resor mellan Sälen och Mora men den starkaste. Jag orkade staka med bra teknik hela vägen när jag inte diagnolande. Föret var hemskt. Det värsta jag åkt i. Någon sa att det hade varit värre på Vasaloppet i fjol.
Jag inser också att det skiljer mycket mellan Öppet Spår och Vasaloppet. Starten gör att det går många minuter innan man ens kommer i väg och mycket mer tid går åt att ta sig upp för backen. Det går inte att jämföra tider mellan loppen. Att Vasaloppet handlar om placering mer än tid är fullt förståeligt. Medaljtid för damer i år låg på 7.01 det säger en del om förutsättningarna.

Det blev också väldigt tydligt att ska man åka fort på Vasaloppet gäller det att seeda upp sig rejält. Längst bak i startled 7 är inte optimalt. Det är svårt att åka igen den tid man förlorar till Smågan. De stora hjältarna i går var de som startade långt bak, de som kanske inte åker så mycket skidor och som går i mål under de hemska förhållanderna i går. Hur deras spår såg ut vill jag inte tänka på. Vilka kämpar!

Jag är självklart supernöjd över min prestation i går. Jag har blivit en bättre skidåkare och framförallt har all träning gett resultat även om jag skejtat lika mycket som jag åkt klassiskt i år.
Min placering blev 328 i damklassen. Långt över förväntan och jag har väl egentligen inte koll om det är bra eller dåligt.

Lite fånigt att stoltsera med det så här i bloggen men jag är nöjd. För mig var det bra. Jag blev 12:e länsåkare bland damerna. Jag är trots allt bara skidåkare ett par månader per år. Har inga ambitioner att börja barmarksträna på rullskidor.  Nej cykel är min grej och skidor ett perfekt vintergöra!

Tänkte ta rygg på Helena Ekholm…det sket sig…

Slutligen så är jag inte säker om jag kommer att åka fler Vasalopp efter det här. Jag gillar trots allt Öppet spår mer. Det var inte så stor skillnad utefter spåret. Samma depåer, folk som hejade och att det var en tävling märktes inte mer än de gula nummerlapparna. Starten för trång och långsam och jag vill hellre jaga mina egna tider än placeringar i dessa sammanhang. Men det var roligt att ha gjort det en gång. Skulle det visa sig att min tid räcker ett startled upp och jag kanske kan seeda mig är det inte helt omöjligt ändå. Men å andra sidan är det just att åka Sälen Mora som är grejen och det går lika fint att göra det veckan innan!

Vasaloppet och dess funktionärer ska ha en enorm eloge som får till ett lopp när det är mer vår än vinter! Vilket jobb de gör. Vet inte hur många jag såg utefter banan som skottade snö över vägövergångar och dränerade vatten från spåret. Helt makalöst att det gick att genomföra. 

Nu är jag klar. Nu kan du andas ut. En spretig racerepor den här gången. Så kan det bli. Nu laddar jag om för att bara åka skejt så länge som det finns snö och hugga tag i min cykelträning! Längtar så det gör ont i kroppen efter vårskare och cykelpass.

Och tack ännu en gång för all pepp och alla fina ord efteråt! Det värmer ska ni vet, i massor!

0
Share

10 Kommentarer

  1. Mycket trevlig läsning! Bra kämpat måste jag säga som bara såg det hela på TV! 🙂

  2. Mycket starkt och tappert kämpat!! 🙂 Tänkte minsann på dig igår, när jag gick där i solen på golfbanan. 😉

  3. Starkt jobbat! Vilken prestation.

  4. Att få se er en snabbis just innan start för nog det roligaste på hela den miserabla dagen 😉 Fy fasiken, aldrig mer en Vasaloppsstart säger jag också, första backen var fruktansvärd. Vi kanske ses på ett Öppet spår nån gång istället!

    • Ja fy vilken dag alltså! Backen var hemsk, jag har lite lätt klaustrofobi och det var hundra gånger värre än på öppet spår Och på tal om det så hoppas jag vi gör det, jag kan nästan lova att det är trevligare även om det skulle lite ut som i söndags. Om inte annat är starten bättre!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge