Cykeldrömmar och om att tänja på gränser

Jag har alltid fascinerats av människor som tänjer sina gränser både mentalt och fysiskt. Gör det där man inte tror är möjligt eller tycker är helt vansinnigt. Har velat vara en av de där uthållighetsmänniskorna men inte trott att just jag skulle klara det.

Hade någon sagt till mig för 6 år sen att jag i dag skulle ha haft 5 vätternrundor, två öppet spår och ett Lidingölopp plus en drös med ”smålopp” på resultatlistan hade jag bara skrattat. Lika mycket åt att jag skulle älska att få cykla långt och länge. Och nu ska ta mig an flera långlopp på skogshojjen.
Nej jag såg inte mig då som en ”sådan” konditionsidrottare”. Jag gymmade mest och körde gruppass, kondition var ett nödvändigt ont.

Nu fascineras jag även av hur jag kan tänja min kropp längre än jag trodde var möjligt. Hur det går att hantera smärta med tankens kraft och få den där underbara (det är så) totalt utmattade känslan i kroppen att det är svårt att ens tänka. Den känslan som kommer efter gråtattacken i mål efter ett långt lopp.

Jag är ingen snabb utövare, en riktigt slowstarter som presterar bäst när jag får hålla på i många timmar, bortsett från 2 cykeltävlingar som jag lyckades kamma hem. Jag fascineras mer av de där utövarna som tävlar mot sig själva, mot de många milen och tiden, ultrautövarna, mer än cykelspurtkanonerna ,100 meterslöparna eller skidsprintarna, även om deras prestationer är fantastiska.
Jag kan förlora mig länge i randonne-bloggarna, läsa om långa cykelturer och drömma om att göra samma sak. Men bristen på likasinnade här i stan är stor. Sådana turer gör man oftast med andra.
Fantiserar om att cykla genom Sverige i ett kör, ta mig runt hela fjällvärlden på mtb:n etc.

Framförallt drömmer jag i smyg om att någon gång i livet ha klarat av RAAM (Race Across America) och Paris Brest Paris. De och mer finns på min att-göra-lista innan jag dör. Vem vet? Drömmar får man ha och en dag kan de bli verklighet…behövs bara en hel del slantar. Men det är en annan historia.