Lida Loop 2012-min första pallplats

Lida Loop 2012, min första pallplacering i ett mtb-lopp, i andra delen av långloppcupen. Det trodde jag inte när jag stod nervös och kände mig mer än sämst i kön till målfållan. Trodde inte att jag skulle ta den där placeringen upp jag siktat på efter Billingen. Men när allt stämmer, när benen är starka och sprattliga och orken finns där, när tekniken börjar sitta och rädslan över att ramla börjar avta, då kunde jag uträtta underverk på min tunga alu-hoj och komma ändå upp pallen!

Loppet då? Jodå, en racereport i vanligt fan-så-långt-hon-skriver-manér. Orkar du inte läsa sammanfattar jag på slutet.
Till att börja med var uppladdningen innan nästintill perfekt! Uppe i tid, hittade ut till Lida och kunde ta det lungt i startomårdet innan det var dags att lägga in cyklarna i målfållan. Dock fick jag en känsla av att vara sämst bland alla andra kittade cyklister med värstinghojjar. Försökte slå bort det och fokusera och lugna ned mig.

Jag la ut cykeln längst fram i fållan och fyllde på med en banan. Den timmen innan start gick långsamt. Väl inne i fållan pratade jag lite med en tjej bredvid mig som skulle köra D40, det var hennes första lopp, liksom mig hade hon bara ”lekt” i skogen. Alltid skönt att prata bort lite nervositet innan. 
Starten var mäktig, levande trummor och flygplan som gjorde loopar över oss. Ståpäls! Sen gick starten, rakt upp för en slalombacke och stor trängsel, jag hade tänkt att försöka trampa hela vägen upp men fick hoppa av sista biten, pulsen låg på stadiga 96% av max, perfekt start?

Första loopen var i gång! Väl uppe skulle vi mötas av 4-5 km grusgångväg och blivivt varnade innan att ta det lungt och inte byta spår i sidled för det skulle gå undan. Det gjorde det men trängseln var inte så farlig, jag plockade placering efter placering och kom i fatt damer i min egen klass. Tempot låg på runt 35km/h och jag la mig på rulle på en tjej från Fredrikshov, hon körde som en furie och när jag gick om kom hon förbi och tog täten, jag gjorde några tama försök att gå om men tänkte att hon fick köra om hon ville, till min egen fördel så klart. Vi kom i kapp ett par damer till i D30 som la sig på rulle. Efter ett par km kom första stigbiten, där blev det kö. Jag stod en stund på cyklen och funderade, bestämde mig där att det fick bära eller brista! Jag smet förbi ett lång kö och satte fart. Lämnade D30 damerna bakom mig och körde riktigt hårt. Pulsen låg på över 90% och jag insåg att jag öppnat lite för hårt. När nästa lättåkta parti kom försökte jag att andas lugnt och få ned pulsen men ändå hålla fart. Det lyckades väl så där men samtidigt kände jag att benen verkligen var med mig.

Första loopen var rätt enkel och inte överdrivet teknisk. När det var väg och rotfritt körde jag riktigt fort. På vissa av singeltracksen snittade jag runt 20km/h vilket gav en riktigt kick! Efter första depån började det bli stökigt. Stenhällarna avlöste varandra och det är något jag inte tränat på, stenhällar är rätt ovanligt här uppe. Men jag struntade helt i att ens bli rädd och tveka, upp med framdäcket, tryck till och upp! Bak med rumpan se till att landa bra! Check! Det gick över förväntan. Jag passerade Hasse i slutet av första loopen bland ett parti hällar.

På nästa fartbit gick jag om ytterligare en dam i min klass och jag började fundera på hur jag låg till. Hade ingen aning om hur många som startande det var. Tankarna började snurra, fortfarande låg jag på tokhög puls och visste inte om jag skulle hålla hela vägen. Men kände att hur det än gick så skulle jag göra ett kanonlopp! Jag kom i kapp en tjej från elitklassen. Angelicas om jag körde bakom en bit på Billingen. Vi surrade ett tag och jag hörde mig för hur banan skulle se ut.

Kom till första lagningen efter varvningen och fick en flaska sportdryck. Pecis innan varvningen in på andra loopen såg jag en reslutattavla, den visade på en fjärdeplats men jag vågade inte tro att det var jag. Jag gav järnet in i skogen igen och förberedde mig på rejält stök, pulsen hade sjunkit ett par procent och på något underligt vis så kände jag mig rätt pigg och inte så röd som klockan sa.
Visst blev det stökigare, bra mycket mer men jag körde på, tvekade inte, studsade och halkade omvartannat men lyckades hålla mig på cykeln, det blev lite trängsel i vissa backar och jag fick hoppa av och springa kortare bitar. Jag kunde njuta av slitet jag gjort på Frösön, det hade gett resultat! Väl ute på mindre småvägar och grusvägar körde jag bara om, det gick undan, benen svarade och jag kände mig ruggigt snabb. Tänkte att en fjärdeplats är inte illa pinkat, hålla nu bara, inte sänka tempot. Köra-köra. Jag minns inte så mycket av andra loopen mer än uppförsbacken till slalombacken inför andra varvningen. Jag låg med ett gäng starka killar och bara nötte, långt fram på sadeln med lätt växel, passerade folk som gick. Väl uppe på toppen kunde vi höra hur herreliten gick i mål. Det är skillnad!

När jag skulle passera andra lagningen och köra in på tredje loopen hörde jag Hasse hejja på mig, han hade brutit och skrek att jag låg på fjärde plats. Jag kände ett enormt adrenalinpåslag. Nu gällde det, det skulle kanske gå! Jag kände att jag fortfarande var stark och hade mycket kvar att ge. Sista loopen var enklare och kortare. Det började glesa ut med folk, kom i kapp killar som jag försökte åka med men jag var för snabb och de som kom bakom åkte för fort. Jag såg ingen annan dam i min klass men kände att de var bakom och jagade.

Nu kom den hemska stenbacken jag fruktat, pavé i jätteformat, jag klev helt enkelt av och sprang ned. Sen var det rätt lungt bortsett från ett överraksning från helvetet. Funktionärerna bad mig att växla ned och ta fart upp för en liten uppförsbacke, vilket jag gjorde, de glömde berätta att väl uppe väntade ett grusstup. Jag skrek rätt ut och bara åkte. Hann inte ens på att bromsa. Det gick och med hjärtklappning försökte jag samla i hop mig. Killen bakom måste ha funderat om jag var riktigt klok eller inte.

Sista km kom jag i kapp en tjej som jag åkte med sista biten på Billingen och som peppat mig att ta mig i mål. Vi skrattade åt all lera vi var inbadade i och tyckte att vi båda var riktigt grymma. Endorfinkickarna började komma. Det skulle gå vägen, jag skulle hålla!

2-3 km från mål kom jag i kapp en tjej med ÖCK-kläder, tänkte att det var en damelit, hon såg trött ut och jag hade högre tempo, valde att gå om vilket visade sig vara en smart drag. Jag kände att krafterna fortfarande fanns och gick om två herrar innan sista klättringen upp för slalombacken-igen. Då tappar jag kedjan. Snabbt av snabbt på med den och lika snabbt upp igen. När jag svänger upp mot sista klättringen ser jag Hasse som hejjar-igen, nu filmandes och berättar att jag ligger på pallplats och har hundra meter av nedförsbacke kvar. Jag vrålar och samtidigt som jag lägger av lite tempo och nästan bara rullar ned, jag skulle ha vetat då hur nära det var att jag missat pallen. Åker över mållinjen och skriker! Herregud en pallplats, jag?? När jag kliver av cyklen knackar en tjej mig på axeln, östersundstjejen som missat pallen med 3 sekunder. Hade jag vetat när jag gick om henne att vi var i samma klass hade jag nog stressat upp mig själv och rasat igenom.

Jag vågade inte riktigt tro att det var sant, grinade en skvätt och försökte samla mig. Hämtade lite mat i väntan på prisutdelningen. Pratade och grattade de tjejer jag pratat med under resan, konstaterade att det kanske är dags att byta till lite kol även på mtb-sidan! Det är helt fantatiskt vad roligt det är med allt folk!

Fick sen kliva upp, i mina skitiga cubekläder, så bortkommen man kan bli, ettan i klassen viskade att jag skulle upp med händerna och när publiken började applådera det gjorde jag med tills jag insåg att det skulle jag visst inte. Skuttade ned med mitt pris, ett presentkort och kände att fan jag kan ju vara med och kriga! Jag på min tunga hoj bland allt kolfiber! Saknade helt klart klubbkläderna idag, det hade känts lite bättre!

Vi rullade ned till bilen och jag pratade nog sönder Hasse helt och hållet, han stackarn som valt att bryta. Men så lycklig som jag var då vetetusan om jag varit innan!

Vi firade av med gott italienskt på Primo i Liljeholmskajen och drack ett underbart gott vin, ett glas sen lunkade vi hem! Vilken dag!


Sammanfattningvis:
Denna gång hade jag trott att banan skulle vara mer teknisk och lika jobbig som Billingen. Så var det inte riktigt. En bra blandning av både lättåkta partier och tekniska stigar som jag faktiskt utan större missöden tog mig igenom! Jag var inte helt utmattad men kunde inte heller ha kört så mycket hårdare än vad jag gjorde, lade helt enkelt upp banan perfekt i det syftet.
Jag hade en liten förkylningskänsla i kroppen på morgonen men den försvann i starten. Tre dagars vila innan satte verkligen sprätt på mina ben!
Banan var rolig, inte lika vacker som Billingen för helt ärligt hann jag inte med att se så mycket. Kändes som vi snurrade runt i samma skog i tre varv och det mesta var sig likt i alla tre loopar. En favoritdel blev en grusslinga på någon km som lutade lätt utför och bestod av små sköna kullar där jag kunde pumpa riktigt bra! Kanske lite väl mycket smågrus/motionsspårsåkning. Konstaterade även att det är stor skillnad att ligga långt fram då folket är bättre att köra i skogen och farten är annan.
4 av 5 till banan, perfekt markerat, det hade inte på något sätt kunnat gå att köra fel och framförallt var lagningsservicen utan tvekan det bästa, helt klart värt 75 spänn! 

Jag fick med mig bra erfarenheter härifrån också: 
Att det går att maxa från början- Jag är lite feg i början, denna gång struntade jag i att jag gick på rött redan i första backen. Det visade sig ju hålla hela vägen in i mål. Så det tar jag med mig, satsa hårt och sen hålla!
Däcktryck- Tänkte först ha mindre tryck i däcken men valde att köra med samma som förra gången och det funkade bra, dels var banan inte lika studsig och framdäcket med 1.5 bar svalde mycket. Perfekt denna gång!
Packa ned ombyteskläder!- Nu när jag äntligen fick stå på pallen hade jag inget att dra över mina skitiga kläder, sen är det ju rätt skönt att inte frysa. Bättring.
Däckval- Helt rätt med RaceKing bak och MoutainKing fram. Även om banan inte var i det blötaste laget så tackade jag mig själv att jag valde grepp fram. Det behövdes framförallt på sista loopen. Tyckte inte heller att jag tappade så mycket i rull eftersom trycket på framdäcket är mindre.
Ännu mer teknikträning– Även om jag lyft mig mycket och nötandet uppför och nedför i stök har gett mycket finns det fortfarande massor att träna på. Stenhällar, drops och framförallt lösgrus i svängar, svängar överhuvudtaget. Om jag lyckas bli ännu bättre tekniskt vinner jag mycket.
Maten– Denna gång lyckades jag även om jag kände mig som en uppblåst ballong på lördagskvällen. Gick i från normal sista-mat och käkade burgare på Olery´s, inte det bästa men gott! Under loppet hade jag med en extra gel och hoppade energikakan, det funkade skapligt, var faktiskt hungrig under sista loopen men gick absolut inte tom. Lagningen av sportdyck var suverän, jag är van att köra lopp med sportdryck och den energin den ger är perfekt för mig. Vet inte hur jag löser det på Ränneslätt.
3,34,55 gav ett snitt på 18,15 km/h, helt klart godkänt!  Jag snittade 92% av max, lite väl mycket men det gick! Var 32:49 efter vinnaren, nästan en minut långsammare än sist.
Tredjeplatsen gav mig 35 poäng till och just nu en andraplats i cupen. Inte illa, jag får njuta lite av det innan jag raskt halkar ned!

Till Ränneslättsturen siktar jag på att hålla mig i övre delen av reslutatlistan, har inga större förhoppningar att jag lyckas igen men tänker inte för den delen ge upp!
Sist men absolut inte minst ett jättegrattis till härliga Sofia som gjorde tävlingsdebut! Grymt jobbat tjejen och tack för peppen! In och läs hennes racereport!