Mitt knä!

I går var det föräldrarkväll på dotterns skola, teaterstycke, tårta och brännboll. Trevligt. Föräldrar mot barn-på skoj och lek ni vet.

Nu är det ju så att föräldrar i allmänhet och tävlingsmänniskor i synnerhet tar leken på blodigt allvar, större allvar än sexton tolvåringar.
Jag satsade lite för hårt, fick till ett bra slag, med det runda träet så klart, hinner nästan varva innan jag blir bränd. Springer som ett skållat troll när nästa förälder får till ett kanonslag. Precis innan jag når mål smäller det till i mitt vänstra knä. Gummisnodden dras ut lite för långt som det känns. Det kan bete sig så i bland..en gammal slalomskadad minisk.

Välter en liten kille innan jag får stopp på mig och inser att jag gjort mig rejält illa. Shiit, fan Billingen tänker jag. Hoppar till en bänk och får sitta som åskådare och tycka synd om mig själv. Vet att min dotter tycker att jag nog var den mest pinsamma mamman just där, just då.

I dag har jag linkat fram, får ruggigt ont när jag belastar och går längre sträckor, tuggar voltaren och har lite lätt panik. En vecka kvar, helgen skulle ha varit ”sista-rejäla-träningen” med mån-ons som lättare träning. Tänker försiktigt se om jag kan cykla i morgon, gör det för ont vänder jag hem. Vilar lite till och ber till högre makter att det ger med sig. Lite olägligt kan jag säga, inte lite heller.