Santa Lucia

Redan andra dagen letade jag och sambon upp det ställe som jag hade läst skulle hyra ut bra cyklar och vara seriösa. Vi sprang på två norska killar som precis hade hyrt cykel och de visade oss vägen, att hitta var inte det lättaste, bara hotell överallt och hundra smågator. På knagglig engelska lyckades vi i alla fall få fram ett pris, höra oss för vad som skulle gälla i försäkringsväg. Bestämde oss för att återkomma.

På torsdagen kvitterade vi ut två cannondale synpase, med trippelvevparti, valde bort en snygg karonhoj för förmån för lätta växlar. Två aluminiumhästar att slita med täntke jag, inget att jämföra med ens egen cykel. Efter mycket om och men fick vi rätt trampor till cyklen, när vi stod där kom vi inte ens i håg vad våra klossar hette, de tittade lite konstigt på oss och undrade säkert var vi vär för idoiter. Vi köpte en karta med turer utmärkta och i eftehand hade vi aldrig klarat oss utan den trots att den kändes svindyr. Vi bestämde oss för att ta en lite kortare tur, bara 7 mil med en stigning upp till 1000m. Grejen är ju att vi staratde från noll, från havsnivå, lite så där småkäckt.

Spanjorer kör fort, ruskigt fort och vägen som skulle ta oss upp mot bergen gick till en början längs en av de större vägarna. 2 mil av rädsla av att bli påkörd och en motvind som höll på att välta mig i San Augstin gjorde att jag tvekade till att fortsätta. Vi fick stanna ett par gånger för att läsa kartan, skulle ta av mot Sardina under motorvägen. När vi stod vid en busshållsplats kom det över en vägarbetare som inte kunde mycket engelska, han försökte förklara hur vi skulle cykla för att hamna rätt. Santa Lucia sa han och skrattade, visade med teckenspråk att det var vacker utsikt men att man fick trampa mycket. Jojo tänkte jag, inser det. Just då kom en cyklist upp bakom oss som killen vinkade in, sa något på spanska och tecknade åt oss att följa efter honom. Sagt och gjort, vi låg bakom en liten nätt bergsget och njöt, rätt häftigt.

När man väl kom upp mot bergen avtog trafiken, vägen blev smal men med underbar asfalt, gåshud på armarna under stort sett hela resan. Vi bestämde oss för att cykla i vårt eget tempo, vänta in varandra (egentligen handlade det om att Magnus skulle vänta in mig då och då). Första stignen kändes ganska lätt, uppför visserligen men inte så brant, serpentinsvängar gör ju att man hinner vila lite i bland. Hade sambon på en kurvas avstånd. Tyst och varmt med undagtag för biltutor som signalerade i varje krok.

Första stigningen avklarad, vacker utsikt och grisrosa Helena i dubbel bemärkelse, hade lassat fickorna fulla med prylar därav mycket tajt cykeltröja!

Vi trampade på, nöjda över att ha valt mer växlar i stället för lätt och snygg cykel. Planerade att stanna i Samta Lucia för lunch. Mäktigt att titta ned i dalarna och inser hur otroligt högt upp vi egentligen var. Passerade 700 möh och gjorde ett litet stopp för att dricka och äta mars.

Väl framme i Santa Lucia möttes vi av en underbar liten by, palmer, blommor och masor av folk, en stor kontrast mot det bruna karga landskapet vi omgavs om. Letade upp en liten bar och parkerade våra cyklar på tryggt avstånd. Stöld täcktes inte av försäkringen nämligen. Servitrisen kunde ingen engelska, vi ingen spanska men sandwich blev förstått och hon kom in med en meny på engelska och spanska. Fick in två jättemackor som var betydligt billigare än nere i Playa Inlges. Satt kvar en bra stund och tittade på folk och njöt.

Väl ute ur Santa Lucia fick vi för första gången smaka på nedförsbacke, en bit för sedan bar det uppför i gen, vi skulle upp mot San Bartolme för att sedan vika av ned mot Maspolmas och San Fernando. Åter uppför och denna gång var det brant, men så otroligt mycket att se, viket gjorde det uthärligt. Passerade små hus och hisnande stup. Efter ett tag övergick kakutsar och en och annan palm till granlikande träd. Kallare blev det och än mer brant. Cykeldatorm visade 5 mil och jag tänkte att det snart måste börja bära utför, vi skulle ju trots allt tillbaka till havet. Belöningen blev till slut ett par km utförsåkning i serpentinsvängarna. Hade sett mig själv susa ned i hiskelig hastighet, sanningen blev den att jag låg på bromsarna nästan hela vägen ned, kramp i armar och nacke och fartvinden kylde rejält. Magnus var inte heller så modig, i makliga 40-50 tog vi sväng efter sväng. Magnus skämtade lite om att vi skulle upp på 1000 meter i gen, en skylt hade visat runt 950 m som högst innan nedförslöporna, han visste inte då att han nästan hade helt rätt. Passerade stora inhägnade områden med apelsinodlingar och små bergsbyar. Väl nere i Fatagadalen började stigningarna i gen, denna gång räckte inte min lättaste växel till, innan hade jag kunnat sitta ned och trampa, ställt mig upp för att byta ställning. Nu fick jag stå upp och slita och de timmar vi avverkat kändes vill jag lova. Drabbades av svindel vid ett parti, vägräckrna är inte höga och vägen slutar tvärt där de tar vid, hade jag vinglat till hade jag garanterat ramlat ned.

Vi gjorde en liten paus till på toppen av den sista stigningen. Njöt lite av utsikten, drog igen dragkedjan på cykeltröjan och laddade för sista milen nedför som låg framför oss. Nu var det bara att åka ända ned till San Fernando.

Väl tillbaka vid bungalowen lovade vi oss själva att nästa resa blir tillsammans med våra egna cyklar! Jag som inte gillar uppför klarade det galant, utan att blir arg eller irriterad, njöt och slet. Det är nog så det ska vara, nu är våra små backar här hemma löjligt flacka.