Tjurruset 2012 -barnsligt roligt!

Tjurruset, ett galet, skitigt och helt underbart lopp! Två träsktroll som njöt av få plaska i gegga som 3-åringar och som med 4 km kvar inte ville att det skulle ta slut. Som sedan i mål kunde hejja fram det tredje skitiga trollet. Söker ni roliga utmaningar, missa för guds skull inte Tjurruset nästa år!


Racereport? Jajemen! Dessutom en hel hög med bilder! 
Vi åkte ned till Åkersberga natten mot lördag. Tanken att få lite sömn innan bilresan stannade vid en tanke. Jag kunde inte sova. Hade alldeles för många fjärilar i magen. Det blev i stället några timmars sömn i bilen i fällknivsläge.
Vi åt frukost på Scandic i Gävle och där någonstans slog det mig att vi faktiskt skulle springa om ett par timmar. Fjärilarna växte i storlek.

Vi kom ned till Åkersberga redan vid 10-tiden och kunde i lugn och ro reka start och målplats, besöka toaletten hundrafemtioelva gånger och få i oss lite fika. Letade duschar och ett salomontält som visade sig inte finnas. Anna var riktigt nervös och Hasse tog det hela med ro. Han hade som plan att ta en lång promenad med lite inslag av löpning. Anna hade en plan att ta det lugnt uppför och inte rusa i starten. Skönt tänkte jag, inget hets, inget tidsmål bara en rolig dag i icebugen. Allstå, det här med inget tidsmål och tävlingsmänniskor, är nog ingen bra kombination. Men mer om det sen.

Ett uppdrag hade vi för våra tröjors skull. Att att ta en gruppbild före loppet och en efter. Före kom vi i håg, efterbilden glömdes av.

Vi spenderande en lång stund i baja-maja kö innan vi lämnade våra ombyteskläder och värdesaker för förvaring. Anna blev allt tystare ju närmare start vi kom medan jag oavbrutet pratade på. Alla har vi olika sätt att hantera nervositeten.

Det var 15 minuter mellan varje startgrupp. När andra gruppen släppts i väg gick vi in fållan och värmde upp till Friskis och svettis. Anna knäppte på sin GoPro och vi gjorde oss beredda att leka lite! Nervositeten hade vänt till spänning och en känsla av shit vad stort det här är! Vi hoppade och studsade, kletade in oss i lite lera (som om vi inte skulle bli rätt kletiga sedan). Sen släpptes vi iväg och efter ett par meter kom dagens stockning. Efter ett par hundra meter kunde vi äntligen börja springa. Anna som sagt att vi skulle ta det lungt i början, gå i alla uppförsbackar drog i väg som ett skott. Jag kunde inte annat än att bara hänga med, stapplande på lite stela ben.

När vi nådde slalombacken efter ungefär en km trodde jag vi skulle gå upp. Skönt tänkte jag innan jag insåg att Anna sprang uppför. Jag hade inget val än att följa efter flåsande och med syra långt upp över öronen. Men ge mig, visa att jag flåsade? Nej, jag la mig bakom henne och hon fick bestämma tempo.

De första 3km var lättsprunga, jag undrade var träsken var, all lera och jävligheten, när började det? Vi kunde inte heller hålla så högt tempo eftersom det var så trångt. Folk gick när det var platt och när det lutade det minsta uppåt. Till en början var det skönt att inte tjurrusa men jag tröttnade snabbt på fartleken.

Så äntligen dök träsket upp, både jag och Anna stannade till och hoppade jämfota i vattnet. Lyckliga över att det änligen började, på riktigt! Vi klafsade fram och skrattade. Hur kul som helst! När det gick att hålla lite tempo gjorde vi det. Stelheten i mina ben hade försvunnit och jag kunde hänga med i Annas tempo. Och det här med att gå uppför glömde hon visst av. Men vad gjorde det? Vi pinnade om folk, tog några placeringar där det gick och suckade lite när det stockades uppför. Jag var nöjd att jag hade IceBugen, grepp gav trygghet på hala stenhällar och leriga stigar.
När vi passerade 6 km ville jag stanna tiden, ha dubbelt så långt kvar springa och inte snart vara klar. Det gick för fort och var för roligt.

När det var runt en och halv km kvar fick vi veta att vi varit ute i 1 timme och 11 minuter, långt mycket snabbare än vad jag vågat drömma om. Det gick undan, med besked. Det fick mig att ta i lite extra, hoppa lite mer och ta de där backarna med lite mer kraft. Inte bry mig om midjehögt vatten i ett träsk med pinnar här och var. Eller att skorna hade fått en extra sula i form av lerkluttar.

Och så kom dagens höjdpunkt. Efter vi passerat starten av slalombacken och lite skadeglatt hejjat på de som var på väg upp dök ett lågt militärhinder upp. Anna slängde sig lite käckt på rygg och gled ned. Jag efter, utan att tveka det minsta och höll på att tappa andan när jag landade i en grå iskall sörja. Kippade efter luft och började gå framåt. Det klafsade i skorna och luktade riktigt illa. Med ett stort leende på läpparna stretade jag mig framåt. Ville inte lämna diket, ville fortsätta i all evighet. Folk halkade omkring framför mig. Jag försökte att trampa så mycket som möjligt för att inte fastna och passade på att smita förbi när det gick.

Efter 400 meter tog det roliga slut och nu var det bara upploppet kvar. Halka sig till mål för även om det är grymt grepp i skorna hjälpte det inte mycket när allt var fullt av lera. Jag tappade Anna när jag ramlade omkull framför en fotograf. Kom på fötter och sprang ett par meter till innan jag ramlade igen. Anna såg jag inte till. Hade mycket krafter kvar och kunde öka tempot och precis innan mål fick jag syn på Anna och så Hasse som stod och hejjade på oss. Susade över mållinjen med händerna i vädret.
Vilken känsla!

Men samtidigt också en känsla av att det gick för lätt, jag hade föreställt mig så mycket mer misär än detta. Men jag hade njutit,  av alla människor omkring mig, av det fina vädret och galenskapen. Gåshud på armarna och känsla av vara hur stark som helst! Det var ju ingen match, inget att vara rädd för. Bara att springa, inte tveka! Jag hade ingen aning om hur fort vi sprang eller hur jag låg till puls. Hade valt att låta pulsklockan ligga hemma. Jag hade ju tänkt att lufsa runt.

Hasse som skulle starta senare tog emot oss och vi kunde sen hejja fram honom i starten. Vi letade upp duschar och satt sedan en stund i gräset och väntade på att Hasse skulle komma i mål. Vi passade även på att hejja fram gråa män i mål.

Efter 1,45 rullade en trött och smutsig sambo i mål! Han lika nöjd över sig själv som vi var. Vi skyndade oss sen till killarna omklädningstält. Utanför fick de spola av sig i kallvatten och det var en skön syn att se halvnakna killar huttrande och hoppande för att få värme. De som trodde de skulle få duscha varmt inne i tältet misstog sig. Kallvatten även där.
Dagens roligaste var när en kille kom ut helt naken. En mamma med barn sa till sin kompis att han såg välhängd ut. Barnet frågade så klart vad välhängd var. Till saken hör att det inte var några stora grejer som hängde så att säga.

Vi åkte ut till vandrarhemmet i Bogesund och sköljde upp våra skitiga träningskläder och duschade av oss ännu en gång. Tog en taxi till Vaxholm för afterrun-mat och en öl! Det behövdes inte mycket förrän tröttheten kom. Mätta, nöjda och lite lulliga under fötterna åkte vi tillbaka till vandrarhemmet för att sova.

Tog en sovmorgon på söndagen innan vi åkte hemöver. Vi enades om att vi haft en fantastisk upplevelse. Och visst, det blir återbesök nästa år! Då i en startfålla längre fram. För hade vi fått utrymme att springa hade vi kommit i mål långt före våra 1.36.