35 år – en form av tacktal

Veckans tema i hälsobloggsnätverket är kort och gott ett tacktal. Inte ett lätt tema. Vem ska jag tacka? Min dotter för att hon inte skäms ögonen ur mig ännu, Hasse för att han står ut med mitt i bland tjuriga och hetsiga humör? Min cykel för att den är det bästa som finns? Jag formulerade mitt tacktal under söndagens intervallpass i snö med dubbade skor. Just där och då insåg jag ju vem jag ville tacka.

Tack för nästan 36 år tillsammans. Det är många år men relationen håller ännu. Vi har inte varit sams alla gånger. Men så är det väl i alla relationer? Vi har upplevt så mycket tillsammans. Gått genom eld och vatten som det så fint heter. Jag vet att jag varit dålig att lyssna allt för många gånger. Du har försökt att prata med mig, försökt att göra dig hörd och jag har ignorerat dig. Vägrat lyssnat och trott att jag visste bäst.

Jag har tänkt att du i bland är det värsta som kunnat hända mig. Förlåt men så är det. I bland avskytt din existens och vägrat titta på dig. Får jag skylla på att vi var unga och oförstående då? Du gömde dig, sa inget utan bara hängde med. Kanske hoppades du att jag skulle komma på andra tankar.

Precis som vilken tonåring som helst har jag skrikit åt dig. Gett dig små tjyvnyp och tänkt att alla andras kompisar är så mycket bättre. Tänkte du att det skulle gå över efter tonåren? Visst försökte du tyst men ändå bestämt få mig att tro det? Jag tror jag minns att det var så. Men det blev inte så. Inte riktigt. I dag ångrar jag att jag faktiskt inte lysnade mer på dig. Förlåt.

De senaste åren har vi jobbat på vår relation. Små steg mot något bättre. Mindre bråk och jag har lärt mig att lyssna. Vänta tänker du nu, är det verkligen så? Ja, jo för det mesta även om jag måste säga emot lite i bland. För du faktiskt inte alltid rätt. I bland är du lite lat och bekväm. I bland lite för försiktig och trög. Då behöver du lite puschning och pepp. Det är jag duktig på, eller hur? Att få dig att tro att du faktiskt klarar så mycket mer än du tror.

Du är den starkaste som jag känner. Lojal och ställer alltid upp på mina förslag. Du kanske tvekar en liten stund men är aldrig svårövertalad.  Vi har ju gjort så mycket tillsammans. Lärt oss massor och vågat vara nybörjare. Kommer du i håg när vi skulle lära oss åka skidor? Eller när vi vandrade i nio dygn med stora skavsår?

Att du inte är perfekt alla gånger spelar ju ingen som helst roll. Vem är det egentligen när allt kommer omkring? Vem bestämmer vad som är perfekt? Inte jag och inte du. Jag vet egentligen inte hur jag ska kunna tacka dig för alla år. Mer än att sköta om dig, försöka att vara snäll och omtänksam. Kanske det räcker? Jag tror det.

Så tack kroppen för att du orkar med mig, för att du finns till och är så bra som du är. 35 år är lång tid och får vi bestämma ska vi hänga i hop minst 60 år till. Det är lång tid och det är väl bäst att vi försöker att hålla sams!

Två andra fina tacktal hittar du hos Victoria och Clara!