När det säger stopp

Jag har en rejält djup svacka i träningen och livet just nu. Det känns som inget går bra. Jag kör lätta pass och blir bara enormt trött och omotiverad efteråt. Tar jag i lite skjuter pulsen i taket och mjölksyran slår till direkt. Pass som jag tidigare utfört på en distanspulsnivå ligger så mycket högre nu. Jag har dragit ned på träningsmängden och lagt in fler vilodagar. Jag försöker sova mer även om det inte så mycket som jag hade önskat när tankarna snurrar så att det gör ont i huvudet. Jag har dragits med en långvarig förkylning och fått ett par bakslag för att jag är för ivrig att komma i gång. Som många gånger förut.

Jag försöker att äta ordentligt och försöker att inte stressa så mycket. Det är ju egentligen inte jobbet som skapar stress men jag går på halvfart. Det är inte många av eftermiddagarna som jag inte somnar en stund på soffan efter middagen. Jag vill så mycket mer än jag orkar ta mig för och det jag tar mig för blir det pannkaka av. Det känns som jag har en liten duracellkanin i kroppen som tappat bort stoppknappen. Som går snabbare och snabbare för varje dag tills batterierna tar slut.

Jag läste ett jättebra inlägg av skidåkaren Anna Haag i går kväll som beskriver lite hur lätt det är att inte lyssna på kroppen och hur viktigt det är att stanna upp och tillåta sig att inte hela tiden sträva framåt. Två stycken träffade mig ganska hårt.

Ibland är det så lätt att göra precis tvärtom mot vad man egentligen behöver. När man behöver vila, tränar man hårdare. När man är hungrig äter man mindre. När man är trött, stannar man uppe längre. Är man sugen på godis, tar man en morot. Vill man se på tv, fastnar man vid mobilen och stressar upp sig skitsaker.

 

Men om man stannar upp en sekund. Istället för att ta upp mobilen i tid och otid. Istället för att hela tiden forcera framåt, vilja mer, vilja bättre, faktiskt stanna upp och bara vara. Så brukar kroppen och knoppen ganska tydligt berätta vad den behöver. Bara man lyssnar. Bara man lär sig lyssna. Det är inte lätt. Det finns ingen handledning om hur man går tillväga och det finns inga rätt eller fel, för alla är vi unika. Men lär man sig sin egen kropp, sina egna signaler, så börjar allt tillslut falla på plats.

När det går så här tungt blir jag lätt irriterad på mig själv. Det som jag då hakar upp mig på är det som jag klarar av. Det som jag egentligen är rätt bra på och som är lätt ta på. Träningen och inte egentligen det andra som gnagaer.  Som i början av veckan när vi var ute med cyklarna. Jag orkade trycka på så mycket uppför och frustationen blev stor. Vad är fel? Inte kan det väl gå så snabbt utför med kondition och styrka? Är jag verkligen så här kass? Det hjälper ju sällan att bli arg på sig själv. Det vet jag ju men jag fortsätter ändå att hitta fel och orsaker till varför jag inte klarar av det som jag tror att jag ska. Jag stressar upp mig för skitsaker som Anna skriver. Vad spelar det för roll om jag inte kunde cykla lika snabbt uppför den där backen just då? En annan dag går det bättre. Jag behöver inte vara snabb nu.

Jag läste också ett lika träffande och tänkvärt inlägg hos Sara Rönne om självkänsla. Ord även de som träffade mig ganska djupt.

Ägna en dag åt att analysera alla de tankar du ger din kropp. Från när du vaknar tills när du går och lägger dig. Vad är det egentligen du säger till den i det tysta? Är du schysst mot den, är du rättvis? Eller är du barsk och elak? Hur mycket hjälper du den på traven? Och hur mycket sparkar du på den, ger tjuvnyp och mobbar?

Jag inser ju att vissa dagar är jag just detta. Barsk och elak och inte tacksam för att den här kroppen faktiskt gör allt för att klara det som jag utsätter den för. Klara av alla långa träningspass, alla tävlingar, alla tunga backar som jag ska uppför det snabbaste jag kan. Ska klara av att jobba heltid och vara alert och stark. Den kämpar och sliter och blir trött. Som vilken kropp som helst. Det är så lätt att ge den små tjuvnyp och skylla på dåliga ben när det kanske bara handlar om att kroppen inte fått den sömn den behövde eller att huvuvdet faktiskt blir fullt i bland. Oftast uppskattar jag den och det den utför och tycker mycket om den.

De ord som jag citerar från Sara satte sig på ett bra sätt en stund under en lunchlöpning i veckan där allt gick fel. Jag hade tunga ben, var trött och sprang i sirap. Egentligen hade jag velat sova den där halvtimmen på jobbet men frisk luft är bra intalade jag mig. Men jag sprang och tänkte där och då att det som var bra var det fina vädret, de nya stigarna jag hittade och den huvudvärk jag dragits med länge var borta. Jag behövde inte springa snabbt och gömde klockan i tröjärmen för att inte se kilometertiderna. Det fungerade jättebra. Jag var nöjd tills jag sparade ned passet i klockan och såg mina kilometertider och medelpulsen. När jag såg hur sakta det gått och hur hög pulsen hade varit tappade jag den där känslan och kände mig urusel. I vanliga fall tänkte jag, tassar jag runt i samma fart utan nämnvärd ansträngning. Sedan var den dagen förstörd. Det låter löjligt. Att en hel dag kan bli förstörd för att ett pass var dåligt. Men i efterhand förstår jag att det kanske inte handlar om just passet utan att det är enkelt för mig att skylla på det och inte alla tankar som snurrar i huvuvet. Att inte reflektera på det som gör att träningen faktiskt inte fungerar, varför jag har svårt att sova och att duracellkaninen snart får soppatorsk.

IMG_6718IMG_6716I dag lyssnade jag lite extra och vilade en extra dag innan än efter som Anna skriver om. Jag tog en promenad för attt handla lunch och sparkade lite i höstlöven efter vägen. Tog tid på mig och tänkte att jag faktiskt har en hel timmes lunch och inte bara en halvtimme. Jag bestämde mig för att flexa nästa fredag eftersom jag inte är inbokad på något. En fredag utan att egentligen ha något speciellt planerat eller en orsak till att vara ledig mer än att jag behöver det. Jag bestämde också mig för att försöka nysta i varför duracellkaninen är så speedad just nu och hur jag ska få den att lugna sig lite. Ta tag i den ryggsäck jag har med mig. För jag vill ha balans igen för då fungerar det som jag tycker är så roligt bättre och balansen gör att jag lite trevligare att leva tillsammans med.

Så var det här inlägget publicerat, det som jag skrivit om och om igen och inte velat skicka ut. Jag som alltid verkar så glad och stark som någon sa häromdagen, kan väl inte vara svag?

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

17 Comments

  • Camilla

    oktober 29, 2015 at 22:46

    Vad jag känner igen mig i mycket av det du skriver! Att tänka dumma saker om sin kropp när kroppen svarar dåligt på ett pass till exempel. Det tror jag är supervanligt. Att man inte istället lägger det bakom sig och tänker att det är ok att det är så ibland, att det finns så mycket som påverkar hur kroppen svarar på träningen.
    Jag tror att du gör helt rätt, som försöker landa lite i det du känner och tar det lite lugnare. Du är ju helt grym och jag är superimponerad av dig och din framfart men det är precis lika imponerande om än kanske till och med ännu viktigare att du vågar säja att just nu funkar det inte. Nu behöver jag vila. Heja dig och stor kram!
    Camilla recently posted…Snart ny bloggdesignMy Profile

    Svara
    • Helena

      oktober 30, 2015 at 21:02

      Det är ju galet egentligen att vi gör så. Vi båda och så många andra har fantastiskt starka kroppar som orkar så mycket. Ändå gör man det.
      Tack så mycket Camilla för fina ord! Kram

      Svara
  • Charlotta Sofia springer o trimmar

    oktober 30, 2015 at 00:36

    Känner också igen mej supermycket. Otroligt tänkvärt inlägg. Jag har också gjort sådär, gasat extra när saker inte gått som jag vill, trott att jag behövde vara strikt och ha disciplin, då skulle allt bli bättre. Det jag egentligen behövde var att ta ett steg tillbaka och vara snäll mot mej själv. Börjar få kläm på när jag behöver bromsa numera men tycker fortfarande att det är ganska klurigt. Skönt att du har börjat leta efter stoppknappen:-)
    Charlotta Sofia springer o trimmar recently posted…Löparmössa och buff från Kari TraaMy Profile

    Svara
    • Helena Enqvist

      oktober 30, 2015 at 15:13

      Tack så mycket! Det är rätt facinerande att man fortsätter att psucha när man mycket väl vet att man inte borde och sedan funderar, analyserar och vänder ut och in på saker för att få reda på varför.
      Men att bromsa är svårt och klurigt som du säger, vi får öva, och öva!

      Svara
  • Elna

    oktober 30, 2015 at 10:14

    Jag satt hemma hos vänner en stund innan vi skulle gå ut och käka med tjejgänget häromkvällen. En av dedär vännerna råkar även vara förbundskapten i MTB och han höll en rejäl utläggning om vikten av att vila en längre period, en månad, varje år. Man orkar inte annars. Så jag skickar det fånigt enkla rådet vidare till dig tillsammans med den största tänkbara kramen. Vila och ta hand om dig!!! <3
    Elna recently posted…Höst, älskade höst!My Profile

    Svara
    • Helena Enqvist

      oktober 30, 2015 at 15:10

      De där fånigt enkla råden är oftast de svåraste råden att ta till sig. Jag tänkte efter jag läste din kommentar att om en månad ska jag ju ha åkt skidor ganska mycket. Det är ju nästan december och då kan jag ju inte vila ”bort” en månad. Så snabbt det går att slå bort bra råd. Vilar jag inte lär jag ju inte direkt orka skida så mycket. Jag ska vila, kanske inte en hel månad men bra mycket mer än jag brukar. Tack snälla du och kram! <3
      Helena Enqvist recently posted…När det säger stoppMy Profile

      Svara
  • Träningsblogga - Ida

    oktober 30, 2015 at 10:46

    Hög igenkänning på detta!
    Sedan i slutet av sommaren har det mesta gått trögt för mig, har sprungit lopp efter lopp men aldrig känt mig nöjd… Alla träningspass har känts tröga och när jag inte har tränat har jag varit så trött så trött hela tiden.
    Igår fick jag äntligen till en löprunda som kändes lätt, jag hoppas innerligt att det var vändningen.
    Hopppas att det snart känns bättre för dig! Och man kan faktiskt inte vara glad och stark hela tiden.
    Träningsblogga – Ida recently posted…Att susa fram som Rocky BalboaMy Profile

    Svara
    • Helena

      oktober 30, 2015 at 21:10

      Den känslan längtar jag efter! Att känna att det går lätt. Hoppas att det har vänt för dig 🙂 nej man kan ju inte det hur gärna man vill!

      Svara
  • Hans

    oktober 30, 2015 at 11:32

    Det är trist när det går tungt. Man får göra som du skrev – inte göra sådan affär av saken. Kanske vila eller träna det man inte gör annars, rörlighet, koordination etc. Till slut vänder det.

    Svara
    • Helena Enqvist

      oktober 30, 2015 at 15:11

      Det är ju det Hans, egentilgen inte så mycket att haka upp sig på men det är svårt. Precis det ska jag göra, tagga ned lite och göra lite annat. Så vänder det som du säger! Tack för din kommentar 🙂

      Svara
    • Helena

      november 1, 2015 at 12:01

      Det ska jag! Fick ett bra tips på Facebooksidan om varannan dag med lugnt och fint ett tag. Vill ju ha ork att åka skidor sedan. Tack för din kommentar .

      Svara
  • Sara Borg

    november 1, 2015 at 11:16

    Du tänker så klokt och du är modig.

    MITT ABSOLUT VIKTIGASTE TIPS: Pausa med pulsklocka, strava och allt annat under några veckor. Rör på dig och lyssna bara på kroppen. Mät inte. Känns det bra så är det bra. Var nöjd så utan att titta på vad siffrorna visar, för då är risken att det blir så som efter din jogg. Att du är nöjd men när siffrorna visar ”dåligt” så mår du dåligt.

    Jag har de senaste åren fått göra detta ofta när det gäller min löpning. Det har varit det enda sättet för mig att kunna fortsätta känna glädje över att springa trots att jag inte är i samma löpform som för några år sedan. Med klocka blir jag bara ledsen efteråt (då jag tittar på siffrorna), trots att jag förnuftsmässigt vet att jag omöjligt kan springa lika fort som förut.

    Många kramar från Sara
    Sara Borg recently posted…HÄRLIGA HELGMy Profile

    Svara
    • Helena

      november 1, 2015 at 12:00

      Tack Sara! Ska ta ditt råd till mig. Det är underligt ändå, när vi springer fjäll och terräng tänker jag inte det minsta på tider, inte under eller efter men ska jag springa ”vanligt” så blir det viktigt.

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: