Om fem år gör jag

Jag läste Elnas ”vad gör du om fem år i dag” och avslutade sitt inlägg med att fråga oss läsare om var vi är om fem år. Inlägget väckte många tankar hos mig. Just nu är jag i en fas där kroppen nästan fysiskt skriker efter någon förändring. Vad vet jag inte mer än att jag är oerhört rastlös och längtar bort. Kanske är det höstmörkret som gör det. Eller att jag tänker att jag måste förändra något bara för att det ska göras det. För att alla andra gör det och utvecklar sig själva.

En del säger att man ska byta jobb efter 10 år. En del säger att man ska byta tidigare. Jag har jobbat i mitt yrke i 10 år nu. Det stressar mig lite. Stressar mig att jag inte byter, att jag inte gör som jag tänker och säger i bland. Provar något nytt. Utvecklar mig själv och vidgar mina vyer. ”Inte ska du jobba med det du gör ända fram till pensionen, bli inte kvar medan du är ung osv”

Som om mitt jobb är en plats att mellanlanda på och inget man gör i många år. Visst tänker jag så i bland eller tänker att jag ska. Å andra sidan är mitt jobb aldrig sig likt. Alla möten med människor är unika i sig även om det vissa dagar känns som jag skriver samma saker i mina utredningar och upprepar samma fraser i telefonen. Jag ställs ofta inför nya beslut att tas, bedömningar att fundera på och får ta del av så många livsöden att det i bland kan vara svårt att släppa det när jag kommer hem. Samtidigt gnager något inom mig att jag vill göra något annat men kommer inte riktigt på vad och till skott. Jag vet vad jag har men inte vad jag får. Slitet uttryck men det är så. Jag har ett jobb med ganska flexibla arbetstider och möjlighet att ta ledigt. Jag styr min arbetsdag självständigt. Men jag är fast på ett kontor. Sitter i en miljö med hög volym som gör mig trött och ofokuserad. Men å andra sidan har jag kollegor som gör att jag vill gå till mitt jobb.

Jag bor i en bra lägenhet och jag har en stuga på en plats som ger mig återhämtning och lugn i en rastlös kropp. Jag har en dotter som är vuxen och mycket egen tid. Tid som aldrig fanns förr och som jag längtade efter. Jag gör så otroligt mycket på min fritid och samlar på upplevelser. Jag utövar en sport som jag gillar så mycket och är bra på det. Jag kan mycket och lär mig fortfarande nya saker. Jag driver podd med Elna och det vi gör är riktigt bra. Jag skriver mycket, får bloggen att leva och hoppas att den ger er något. Jag har en familj som betyder mycket och som är min fasta punkt i tillvaron när den i bland gungar lite för mycket. Att vara människa är inte alltid lätt. Men jag har det jäkligt bra rent ut sagt. Det bästa av två världar och resurser att göra det som jag vill.

Därför, likt Elna är jag nöjd där jag befinner mig just nu. Trots all den rastlöshet och längtan efter ”bort någonstans” som finns närvarande jämnt vill jag befinna mig samma balans i livet om fem år.

För om fem år är jag 43 år. Den siffran likt 38 är vuxen för mig. Men det är jag inte. I vuxen på det sättet. Jag är fortfarande nyfiken och hoppas att jag inte tappar det om fem år. Jag vill ha kvar kvar min barnsliga sida. Den som är spontan och inte alls bryr sig om vad som står på körkortet.  Den som får mig att prova på saker med en i bland lite för naiv inställning med att inget är omöjligt. Som får mig att prova på saker och ger mig minnesvärda upplevelser. Att jag i bland faller platt hör till och ger bränsle att försöka igen. Och som omslagsbilden ska illustrera har jag tagit ännu fler toppar trots min höjdrädsla.

Jag hoppas att jag om fem år fortfarande tycker att det är roligt att dela med mig av det skrivna ordet. Att jag utvecklat det ännu mer. Om jag fortfarande driver en blogg och podd återstår att se men jag hoppas att jag på ett eller annat sätt fortfarande har drivet kvar att dela med mig. För tittar jag i backspegeln fem år bakåt så har jag utvecklats mycket och gjort saker som jag inte trodde jag varken kunde eller skulle klara av.

Om fem år cyklar jag fortfarande. Något annat vore otänkbart. Jag tror att jag fortfarande kör något lopp i bland men har lämnat tävlingssatsningen bakom mig. Förhoppningsvis har jag vågat köra ett år i elitklass. Kanske var det året 2019 och det året jag satsade på korta lopp, XCO. I stället för att nåla nummerlapp och lösa tävlingslicens har jag lagt tid på att upptäcka nya platser att cykla på, samlat på mig många äventyr och deltagit i några galet långa cykellopp. Jag har provat på att köra etapplopp i berg och kanske till och med gjort flerdagarsturer med fatbike. Förhoppningsvis har jag saker inom cyklingen som jag driver och utvecklar.

Om fem år har min dotter flyttat hemifrån på riktigt och jag har tagit mig igenom det som känns som den största livsförändringen sedan hon föddes. Jag kommer med stolthet kunna säga att hon vågar det som jag aldrig vågade som 20 åring. Hon har med stor sannolikhet varit utflugen i nästan fem år och sett världen, eller åtminstone vårt grannland. För hon pratar redan om sin flytt efter studenten. Jag har landat i att inte längre kunna träffa min dotter precis när jag (eller nästan) velat och förlikat mig den känslan och funnit min plats som mamma på ett annat sätt än tidigare.

När jag börjades skriva det här inlägget i förra veckan var jag fortfarande i den tanken att jag hade kvar samma arbete, att jag kanske hade provat något annat för en kort period men ändå landat i att jag var nöjd där jag var. Jag skulle vilja skriva det även i dag. Att jag ser ljust på framtiden och att allt löser sig. Att gräset inte är grönare någon annanstans. I dag är jag inte säker på det men jag vet om jag är kvar så har jag om fem år försökt att anpassa och påverka min arbetssituation för att jag ska må bättre. Den tanken är god nog i dag och inger ändå hopp. Kanske har jag något annat jag gör som gör att jag arbetar som handläggare på halvtid. Vi får se. Fem år lång tid. 

Tack Elna för att du skrev ett sånt fint inlägg och som satte fart på så många tankar hos mig. Om fem år ska jag backa tillbaka och se vad jag trodde den här lite kyliga och blåsiga septembermåndagen. 

6

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

12 Comments

  • Hans Ten Berg

    september 24, 2018 at 15:27

    Vilket spännande och bra inlägg, Helena! Det är lite svindlande att fundera på tidpunkten fem år bort, vad gör jag, hur mår jag, lever jag, vad gör mina barn, bor ngn av dem hemma, är jag fortfarande gift, bor jag i Östersund fortfarande då? Det är både bra men också lite läskigt. Ca 1825 dagar, det gäller att ta tillvara på varenda av dem så bra som möjligt, vara snäll och så ska det nog bli bra.

    Svara
    • Helena

      september 24, 2018 at 15:55

      Tack! Visst är det lite svindlande och när du skriver 1825 dagar känns det plötsligt ganska nära ändå, trots att det är många dagar. Och som du säger, det gäller att ta tillvara på dem. Vilken fin tanke och de där 1825 dagarna är ju livet, livet som går.

      Svara
  • Helena

    september 25, 2018 at 08:33

    Jag är inte så bra på att se så långt fram i tiden. Visst har jag drömmar och visioner, men oftast ser jag inte längre fram än max ett år. Kanske är för att jag försöker leva så mycket som möjligt här och nu.
    Jag hoppas dock att jag om fem år är en mycket bättre cyklist, har kört fler lopp och att det finns fler lopp att köra här i omgivningen. Jag har kvar samma jobb, för jag trivs otroligt bra med mina kollegor.
    Jag upplever mer, tar fler tillfällen att dra iväg på olika strapatser och vara mer i naturen. Förhoppningsvis har vi husbil, så vi kan stanna och bo vart vi vill. Husvagnen står säkert uppställd i Tandådalen i Sälen på vintern.
    Barnen har hunnit bli rätt stora, så vi kan styra livet lite som vi själva vill. För en sak jag vill göra om fem år, är Vasaloppstrippeln och då behöver jag kunna träna mer än jag gör idag…

    Jag hoppas att du fortfarande skriver om fem år, för du, tillsammans med några andra, är mitt sällskap till morgonkaffet. Ett riktigt trevligt sällskap, så tack för det!

    Svara
  • M

    september 25, 2018 at 19:29

    Jag är 47, och undrar när ”vuxen” inträffar för mig. Men jag har landat i att jag är hyfsat nöjd med mig själv och min situation, säger verkligen inte att allt eller ens nåt är perfekt, men… so be it! Här är jag, och alla sorter behövs!

    Svara
    • Helena Enqvist

      september 27, 2018 at 09:58

      Jag tror och hoppas att vuxen inte inträffar, det är bara en siffra på ett papper. Allt behöver som du säger inte vara perfekt, dit når man väl aldrig och kanske inte ens vill dit? Du har så rätt, alla sorter behövs!

      Svara
  • Helle

    september 26, 2018 at 06:29

    Bra skrivet, är inte så ofta förbi här på bloggen men de gånger jag är sätter dina inlägg ofta tankarna igång…
    Kom direkt att tänka på ett citat jag ofta har haft med mig i de omställningar jag/Vi gjort i livet. Enkelt men jag återvänder till det ofta.
    ”Att våga är att förlora fotfästet ett kort ögonblick – att inte våga är att förlora sig själv” citat Sören Kurkegård.
    När jag träffade min man diskuterade vi vad vi skulle vilja med livet och en sak jag inte glömmer var att han sa: ”jag vill inte dö nyfiken”
    Blir spännande att se vart du är om 5 år men viktigast att du är där du själv vill och trivs med det!

    Svara
    • Helena Enqvist

      september 27, 2018 at 10:01

      Tack! Det citatet ska jag ta med mig, tack för att du påminde om det, har hört det någon gång. Likaså att inte dö nyfiken, för jag tror just nyfikenheten är viktigt att ta med sig genom hela livet! Tack för den här kommentaren, den satte i gång ännu fler tankar!

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: