Stugliv – en helg i september

Men det är bara en sida av allt det som händer och en liten del av den tid som vi spenderar i Storhogna och vår stuga Lillkvista. Jag har många gånger tänkt att skriva om lite mer vardag. Skriva om lite mer vanligt liv och det som visar att vi sitter still i bland. Men det kan vara läskigt med vardagsinlägg i en blogg som annars till största del handlar om min träning och cykel i synnerhet. Läskigt för att jag tror att det kanske inte är så intressant det andra. Det mer vardagliga.

Jag har haft ett inlägg i bloggens utkastmapp som heter Stugliv. Ett inlägg om vår stuga. Tanken har varit att visa hur den ser ut inifrån. Den som är full av 70-talsfuru och i sin enkelhet är charmig. Jag har samlat bilder men inte känt mig nöjd och inte känt att jag har något att visa.

Häromdagen kom min blogg på tal när vi satt fikabordet på jobbet. Jag säger inte så mycket om bloggen på jobbet men de allra flesta vet att den finns. De som jag jobbat med ett tag. Nu har vi många nya kollegor och när det avslöjades att jag skriver blev några nyfikna. ”Det är mest träning, mest cykel och sånt, i bland lite annat som fjäll” sa jag lite generad så som jag brukar. En annan kollega tyckte att det var lite för lite från stugan. Det gav lite en liten puff att faktiskt dokumentera en helt vanlig helg för oss.

Stugliv som vi ser det och det vi ofta gör. Är utomhus. Som i helgen när vi tog med oss middagen upp på fjället och dagen efter plockade blåbär på tomten. Jag fotade faktiskt lite från stugan också den där helgen. Med ambitionen att slutföra stuglivsinlägget. Berätta om den historien som finns bland sjuttiotalspanel som blandas upp med ugglor från Lagerhaus.  Men vi börjar så här.

Vi har förmånen att få vistas i fjällen när vi vill. 11 mil från vår ytterdörr i Östersund har vi vårt paradis. När vi köpte stugan för 4 år sedan pirrade det i magen på mig. Över att ha så mycket nytt att upptäcka även om jag bott inte så långt i från Storhogna och Vemdalsskalet när jag var yngre. Då uppskattade jag inte det jag i dag inte kan vara utan på samma självklara sätt. Tonåringar på väg att bli vuxna kanske inte gör det så ofta. Det ser jag själv på min dotter. Hon som tidigare suckat lite över att åka till stugan säger i dag som 17 åring att det är skönt att komma bort. Att det ger henne ro.

Att då kunna göra så enkla saker som ändå uppskattas och ger så mycket är fint. Som att ta med sig middagen ut, leta en plats på fjället att tända upp en eld. Tillsammans laga maten och sitta länge i det sista av kvällsolen var magiskt för att använda ett ganska slitet ord.

Få dricka kaffe i våra vikmuggar och bara se solen gå ned över Vemdalen och Härjedalsfjällen i fonden. Höra ett sällskap fiskare prata på andra sidan Varggranstjärnen. Få möjlighet att prata långt från annat som stör, som tar i från en uppmärksamheten.  Vi pratar ofta om hur enkelt livet är i fjällen. Om att det är så vi vill leva egentligen om bara möjligheter till jobb finns. Även om det blir ekorrhjulet av jobb, middagshandling och dagar som i bland bara passerar finns tystnaden på ett annat sätt. En annan vardag med mindre matriella ting och mer uteliv. Som Cissi sa och som jag tänker så många gånger; att få följa årstiderna i fjällen dagligen. Det skulle vara fint sa hon.

Självklart ska man sträva efter att leva på veckorna också, inte enbart för helgerna. Det är lika viktigt at ta tillvara på de dagar som går för de är livet. Kanske är det balansen mellan att ha Lillkvista och fjällen så nära och Östersund med vänner och jobb som gör att vi är tillfreds med vår tillvaro? Jag tror det. Jag tror också att saker måste få mogna fram för att det där steget att göra en större förändring blir mindre när jag väl bestämt mig. För någon gång i framtiden vill jag följa årstiderna dagligen i de fjäll som ligger mig så varmt om hjärtat.

*Vi har små vänner som brukar sitta i det träd som vår stugskylt sitter i, den på första bilden här uppe. En liten ekorrfamilj som bor i något av träden runt stugan. I somras lyckades jag fånga ungen som var nyfiken och nästan helt orädd. När den vaknat efter att ha sovit en stund på skylten upptäckte den mig och min kamera. Den är en del av vårt stugliv!