20 mil på skidor – längtan efter långlopp igen

Häromkvällen pratade jag med en bekant över telefon. Han ska köra Nordenskiöldsloppet i år och ville få svar på en del frågor. Bara någon dag innan hade jag sett att loppet skulle bli av i år och tänkte som jag gjort de senaste vintrarna att jag vill åka igen. Jag berättade att jag bröt det andra året som jag körde och det väckte alla de där känslorna om jag verkligen gjorde rätt som bröt loppet. Nu några år efteråt vet jag att jag hade aldrig hade kunnat i gått i mål med den ryggsmärta jag hade under loppet. I stället fick jag ta emot Hasse i mål som klarade alla de där 22 milen. Jag själv hade tagit mig 14.5 mil innan jag klev av. Året innan gått i mål efter 20 mil som loppet var då.

Så här 4 och 5 år sedan känns det overkligt att jag faktiskt har en Pavva-Lassemedalj från första året och kom så långt ändå det andra året. Den där medaljen fick man om man kom in under en viss tid och den var jag oerhört stolt. Jag vann startplats första året och hade 50 dagar på mig att komma i bra form på de klassiska skidorna. Jag hade nämligen upptäckt tjusningen att skejta året innan. Det blev ett stort ståhej innan med intervju i radion och massa inlägg i bloggen inför som lästes av många. Och jag klarade det. Med träning, envishet och en stor kärlek till skidåkning. Jag minns att jag var så glad och uppspelt över at jag skulle vara ute en hel dag och troligen också en natt och åka skidor. Bara det skulle jag göra och det var en bra inställning som gjorde att jag inte hade särskilt många dippar under loppet. Dessutom som en bonus åkte jag snabbt. 15 timmar och 21 tog min resa det året. Racererporten från första året kan du läsa här och den andra när jag bröt finns här.

Tänk om jag visste när jag stod på start till mitt första Öppet spår 2011 att alla kommande vintrar fram till 2017 skulle bestå av långa skidlopp. Öppet spår, Nattvasor och Nordenskiöldslopp. Jag hade nog skrattat åt mig själv då och tänkt att det aldrig skulle ske. Jag skulle bara åka Öppet spår för att få klassikermedaljen men fick mersmak även på långa lopp på skidor och inte bara cykel. Nu vittnar mina skidor om många mil och lopp genom alla klisterlappar jag har på dem.

Nu har den där längtan efter långa lopp kommit igen. Lopp där det inte handlar om att tävla mot andra utan att puscha gränser och ta sig i mål. Klara av den tuffa mentala påfrestningen som det kan vara. Att ena stunden vara hög på endorfiner för att sedan vara sekunder i från att bryta när man inte tror att man orkar mer. Att fortsätta framåt. Timme efter timme och få känna den där enorma tröttheten i mål. Jag känner hur jag lever sådana gånger och tycker att det är intressant hur det går att vända negativa tankar. Jag tycker om det. Att puscha mig och göra saker som jag inte trodde jag skulle klara av.

Därför är det så synd att det inte blir så många lopp i år och jag kanske är kanske inte förberedd för att åka riktigt långt. De tär också synd när jag återupptäckt hur roligt det är att åka klassiskt och att jag aldrig varit så stark på skejtskidorna och har så bra teknik. Men nästa år. Då kanske jag står på start till Nordenskiöldsloppet eller något annat utmanande lopp. För det är fint att ha mål och mening med sin färd eller hur det nu var.