När jag klev upp tidigt i går morse var det stjärnklart och en nästan full måne lyste upp skogen vid stugan. Jag hade sett redan på kvällen att molnen lättat och hade bestämt mig för att åka skidor tidigt. Ville komma ut i spåret en liten stund efter att Hasse dragit dem. Så pass att de bara fått sätta sig lite. Dels förstod jag att morgonen skulle bli riktigt fin och dels för att slippa den största anstormningen av skidåkare som kommer ut runt 11-tiden.
Min plan var att skejta anslutningsspåret ned till vändningen vid Vemdalsskalets 10 km:are och tillbaka. Sedan ta en sväng med Hasse när han jobbat klart.
På parkeringen vid Katrinatoppen stod tempen på 11 minus och en liten lätt vind mötte mig. Annars folktomt så är på Gunnel som förberedde för öppning av Emma-Brittas. Jag klev på skejtbädden som bara hade tassavtryck från hund och åkte ned mot husvagnsparkeringen. Det var kärvt och snön frasade under mina skidor. Ett ljud som jag brukar längta efter när vintern närmar sig.
Det tog lite längre tid än det brukade ned till andra spårcentralen. Det var helt enkelt för fint där uppe och jag fyllde kameran med bilder. Soluppgången färgade himlen rosa och lila bortåt Oxsjöhållet och spred ett helt fantastiskt ljus. Månen som hängde som en liten boll i det mörkblåa och träden så snöulliga de bara kan bli.
Det var nästan overkligt fint. Så där så man får nypa sig i armen lite. Att dessutom få vara alldeles ensam i perfekt pistade spår är en ynnest. Sådana här dagar får man bara ett par per vinter tänkte jag när jag trampade mig utför backarna. Jag kände mig tacksam över att bo här i Jämtland och ha det här som min bakgård varje vinter.
Jag mötte Hasse som var på väg tillbaka i pistmaskinen strax innan den fina myren på anslutningsspåret. Han berättade att det inte var så ånga ute och att det såg bra ut ned mot Skalet. Anslutningen har precis dragits upp efter att det änltigen kommit mycket snö.
Jag skejtade ned och vände och fick slita lite i det kärva föret men det gjorde inte så mycket. Ringde Hasse och föreslog en lunch på Emma-Brittas innan vi skulle åka mer. Jag ville inte ritkgt åka hem.
Efter strax över 2 timmar lunchade jag och följde med hasse lite över en timme till runt Katrinaslingan. Vi packade inskidorna i bilen lagom till solen började gå ned. Jag tänkte att det var mödan värt att kliva upp tidigt för att få en morgon nästan alldeles ensam i spåret och mödan värt att få skejta från soluppgång till solnedgång. För sådana här dagar vill jag inte gå in. För de är så få!
1 comment