För första gången på 16 år har jag åkt slalom med ett helt korsband. Då i Björnrike på senvintern 2005 skulle jag bara ta mig från en pist till en annan och med en 5 årig Cecilia framför mig. Jag kom nästan ned till Björnidet innan jag ramlade och vred till mitt knä. Det var då slutet på mycket av det jag kunnat göra. Som att åka slalom och lita på att vara tillräckligt stabil i högre farter och kunna åka utanför pist. Och som att springa utan besvär eller kunna något så enkelt som att hoppa i sidled och ned och upp från saker. Eller som att åka skidor utan vara rädd för att få tjuvsläpp eller att knät skulle låsa sig i steget. Jag var 25 och sjukvården tog inte min skada på allvar.
Nu vid 41 har jag nått så många av de mål som jag satte upp i samband med att jag påbörjade den långa rehabiliteringsperioden efter korsbandsrekonstruktionen. Ett av dem var att kunna åka slalom som jag gjorde förr. För jag har åkt under åren efter 2005. Men jag har aldrig vågat lita på att knät skulle klara av det. Varit livrädd att ramla igen och känna den där hemska smärtan när något går sönder på riktigt. Jag har inte kunnat åka utanför pisten och inte klarat mer än en halv dag. Och jag har saknat det. Det som under min uppväxt var bland det roligaste jag visste. Jag har i vuxen ålder drömt om att göra toppturer men insett att det inte skulle ha gått. För lössnö och dåliga knän är sällan en bra kombination.
Men nu jag nått dit även om det känns lite i min fot och knät är trött efter en dag av många åk. Åk där jag kunnat släppa på och åkt som jag gjorde förr. Jag tror jag åkte slalom för fyra sedan sist om jag inte minns helt fel. Men det sitter liksom i ryggmärgen.
Det blev kall dag men fin dag. Runt 26 minus när vi svängde in till Björnrike och ju längre upp vi kom kröp temperaturen uppåt mot minus 15 och när solen kom fram var det runt 10 grader på toppen och några grader kallare i dalen. Med fartvinden blir det en ganska bitig kyleffekt. Nu under pandemin är värmestugorna stängda och det gör att det inte blir lika lätt att värma sig. Men vi fick en stund vid lunch att värma fötter för att klara ett par timmar till.
Jag fick sådan mersmak och framförallt en sån skön känsla i bröstet. Jag hade saknat det här mer än jag trott och nästa år spar jag till ett årskort. Jag vet inte hur mycket jag kan åka i vinter. Allt beror på hur stort ingreppet i knät och vad de gör med det på onsdag. Rehaben kanske går fort. Vem vet. Men det här dagen tillsammans med de personer som betyder mest spar jag länge på!
1
