Kvällarna är så pass ljusa och långa nu att jag hann sluta i vanlig tid på jobbet i går och åka ned till stugan och komma ut på fjället på skidor. Jag hade tagit med pannlampan om det skulle bli ett längre pass än en timme. Jag hade planerat att skejta högfjällsrundan med solen gick ned. Bara skejta lugnt och låta en arbetsvecka rinna av mig. Låta en vecka av mycket cykel bytas mot skidor. Få ta tillvara på det sista av säsongens skidåkning.
Halvvägs på Högfjällsrundan fick jag en idé och kände med staven om skaren var hård. Kanske skulle jag helt enkelt bara skejta dit näsan pekade och vända hemåt sedan? Så jag av Högfjällsrundan och skejtade rakt ut mot Märkesstenshoga. Längs en sträckning jag bara tittat på från gamla Högfjällsrundans dragning. Det var nästan vindstilla och jag var alldeles ensam ute.
Jag åkte längs med foten av Märkesstenshogna och följde några gamla skoterspår. Vek höger mot Stor-Kvällshögen och upp på leden mot Oxsjön innan jag vände tillbaka via Bräckvallen med lite kalla fingrar. Jag kände en sån där enorm tacksamhet att det knep åt lite över bröstet. Tacksam över att kunna göra sånt här när andan faller på. Att orka och att våga ge mig ut och att få vara just där och då. Så där tacksam att själen dansar lite. Och så en liten ledsamhet över att inte kunna dela ögonblicket med Hasse. Men jag såg hans pistmaskins ljus på toppen av Storhogna när jag skejtade tillbaka. Väl nere vid Storhogna M gick jag de sista 2 km hem och frös något otroligt om fingrarna. Vårvinter tänkte jag. Varmt på dagen och kallt om nätterna.
I dag hade vi planerat en tur längs med skoterleden till Oxsjön för att steka kolbulle vid någon av stugorna där. Helgens enda dag med sol och Hasses enda lediga dag. Att skaren skulle hålla för skate trodde jag inte. Inte som kvällen innan.
Men jag hade fel. Det bar lika bra om inte bättre. Vi struntade i vår plan och bestämde oss för att hitta lite lä där vi kunde steka kolbullar. Var det skulle bli fick vindarna helt enkelt bestämma. Vi åkte längs med Märkesstenshogna igen och tog oss upp mot Oxsjöfjället. Vi hittade inget lä utan lät vinden ge oss fart mot Lill-Kvällshögen och efter mycket skratt hjälpligt tagit oss ned i skogen ovanför Bräckvallen. Där stekte vi kolbullar på gasköket i skydd mot vinden och drack ett par kåsor kaffe för mycket.
Både mätta på kolbullar och tog vi oss tillbaka mot Märkesstenhogna i motvinden. Jag tänkte när jag gled över den hårda skaren att när den bär leker livet. De dagarna som dessa är så få och inte alltid lätta att pricka in. Likaså är de här dagarna något jag inte skulle byta bort mot tidig vår och torra cykelstigar. Lika mycket som jag tycker om att cykla tycker jagom att åka skidor. Och allra mest tycker jag om att kunna ta tillvara på alla årstider.
I dag var det inget träningspass. Bara timmar ute i rörelse i den miljön som jag har förmånen att ha bakom hörnet helg efter helg. Och det är för dessa dagar som jag också tränar för. Att orka vara ute länge och kunna göra det dag efter dag utan att bli allt för trött.
Därför kliver jag upp tidigt i morgon och cyklar fatbike för att äta frukost någonstans ute på fjället!
0
1 comment