Leden är tydlig där den slingrar sig ut mot den stora myren vid Bräckflötarna. Den har trampats upp av många fötter tänker jag när vi lämnar Storhogna bakom oss. Det är lite sent på eftermiddagen och det ska skymma om någon timme bara. Den varma sydliga höstvinden gör det svårt för kameran att fokusera med stora objektivet. Jag får använda min sambos axel som stativ för att kunna hitta skärpa på ledkryssen medan vinden sliter tag i oss båda. 20 sekundmeter i byarna hade SMHI utlovat under dagen men det känns mer som en konstant vind. Den ska mojna framåt kvällen sa prognosen. För vår del gör det inget för vi ska snart ned i granskogen för att se om det finns lavskrikor att fota. Middagen har vi i ryggsäcken. Två förpackningar soppa och falukorvssmörgåsar. Falukorv tycker lavskrikor om har vi hört och vi har tärnat korven och lagt i burk.
Vi tar oss till en början över den fina spången som blev utlagd för något år sedan. Den som ersatte de murkna plankorna. Vi har stugområdet Kull-Johannes bakom oss och Bräckvallen framför oss. Den buvallen som ligger så fint nedanför Märkesstenshågna. Till höger Lill-Kvällshögen och bakom den Stor-kvällshögen. Jag tänker att jag faktist aldrig har tröttnat på de här fjällen trots att jag ser dem så ofta. I alla årstiders skepnad. Vinterklädda, svarta på topparna när våren kommer, gröna om sommaren och nu i höst djupt röda. Tittar man åt höger när man kommit ut en bit på myren ser man Klövsjö breda ut sig på kanten av berget. Sveriges vackraste by som den blev utnämnd till för många år sedan. Lännässjön, Skålans blåa böljande berg och långt långt där borta ligger Östersund även om man inte kan se det. Jag blundar för vindkraftverken som blinkar uppe vid Mullbergstjärnen i Rätan.
Jag tänker när jag balanserar på de nu mer slitna spängerna som avlöser de nya fina att det underligt hur fort stugområdet och fjällanläggningen försvinner bakom den som går längs med leden och hur tystnaden breder ut sig. Som om man skulle befinna sig miltals från civilisationen och långt in i väglöst land. Inte ett par kilometer från allt vad en nutida fjällturist kan tänka behöva av bekvämligheter.
Vi tar oss ned för fjället längs med en stenig allt bredare led. Här är det brant och vi kan skymta taken på Bräckvallen. En av områdets numer få levande fäbodar. Där fjällkorna går fritt om sommaren och buförs upp för den steniga och branta leden från Klövsjö bilväg.
Vi passerar Fettjeån, den som bildar fallet lite längre ned. Här uppe är bäcken obetydligt liten för att sedan skapa ett av Sveriges vattenfall med höst fallhöjd. Vi tar oss upp igen längs en brant led. Här är granskogen djup och känns gammal. Nu brinner skogen i gula toner från fjällbjörkarna. Löven bildar mattor på marken och vi tittar efter fåglar. Det är alldeles tyst bortsett från vinden som susar i trädtopparna.
Vid raststugan lagar vi middag och lyssnar till vinden och tittar efter lavskrikor. Jag funderar på hur många människor som passerat här. Funderar på hur mycket det har förändrats under åren och om det kommer att se likadant ut om några år. Tänker att det är en otroligt fin plats att äta middag på. En fin plats att ta en kvällspromenad till mitt i veckan.
Vi bryter upp när det börjar skymma och börjar promenaden tillbaka till Storhogna. Samma väg tillbaka. Runt 4 kilometer eftersom vi ställt bilen vid stugområdet. I skymningsljuset blir färgerna ännu mer intensiva. Vi såg inga lavskrikor och kommer överens om att försöka få se dem igen. Nästa gång med mer tid på oss. Vi har fått höra att de rör sig i ett stort område kring Bräckvallen och det kan ta tid innan de kommer.
Promenaden tillbaka tar en timme. Och jag hinner tänka så många tankar när vi går i tystnad. Som att jag har det bästa av två världar i stugan i Storhogna och lägenheten i Östersund. Jag tänker också att längtan efter att få en egen gräsplätt eller färre grannar växt sig starkare men att jag inte riktigt får tag i tanken just nu. Jag tappar den av ren bekvämlighet. Just där på myren känner jag mig tacksam över att jag har möjligheten att få skynda mig hem över fjället medan det skymmer. Att det är livskvalité för mig.
Kanske ska du packa ned fika i en ryggsäck i helgen? Lite varma kläder och ett par bra kängor att gå i. Titta ut en led eller en stig på en karta som passar för en dagstur. Strunta i om det regnar. Regn får dig att känna dig levande. Ta fram regnkläderna och titta på kartan om det finns en raststuga eller tak att pausa under. Har du inga fjäll att gå i, gå i skogen. Snart är höstens alla färger över. Passa på.
Ett tips är att ta promenaden till Bräckvallen från Storhogna. Det är 5 kilometer dit och lika långt hem om du startar vid hotellet. Du får myr, fjällplatå och tät granskog. Och framförallt får du tid att tänka!
1
1 comment