Kolbullemiddag en onsdag

Efter 6 timmars arbetsplatsträff över Teams med internetuppkopplingar som svajade hos många av oss var jag trött efter jobbet. Trots en kort lunchskidåkning uppe på Katrinaslingan orkade jag inte riktigt fokusera den sista tiden av mötet. Det är en utmaning att ha möten på det här sättet. En stor utmaning att vara biståndshandläggare i Pandemitider när det mesta sköts över telefonen och bakom skärmen i stället för fysiska möten. Lika utmanade börjar bristen på socialt umgänge bli också. Jag saknar mina kollegor något enormt och saknar skratten, skämten och ha någon att prata med.

I stället får jag fokusera på de fördelar hemmajobbet har och tänka att det faktiskt kommer ett slut på det här så småningom. Och att det faktiskt är skönare än någonsin att komma ut efter långa skärmmöten.

Vi packade ned fläsk, kolbullesmet i en petflaska och kokade en stor termos kaffe. Tog bilen upp till hotellet och skejtade ned till Samevistet längs med hotellslingan. Stekte vår onsdagsmiddag på gasköket och lyssnade till korpen som kraxade och ripan som kuttrade som en duva i fjällbjörken bakom Samevistet. Sa hej till en skidåkare med hundar som gjorde en kort paus. Såg hur himlen skiftade från gråa moln till lite ljusare och när vi ätit klart och var lagom frusna tog vi på oss skidorna och åkte hem längs med skidleden.

En alldeles ypperligt fin onsdagskväll där middagen fick ätas utomhus. För varför alltid äta hemma tänker jag. Det går ju faktiskt lika bra ute även nästan oavsett var man bor. Och så smakar det lite bättre än hemma i köket.

I morgon gör jag helg. Jag ska faktiskt försöka att åka ett lite längre skidpass efter jobbet. Efter den snön som kom är skidspåren otroligt fina. Sådär att det kan vara värt lite ömmande knä. Det är ju trots allt de sista dagarna nu.

Nyfiken på hur man gör kolbullar? Här har jag delat med mig av ett recept! Enkelt gott och mättande.