Snöskor, kalla fötter och ett magiskt månljus

Det var en klar kväll i går. Vid sjutiden var jag ute på vägen i långkalsonger och tjock jacka för att fota månskenet. Det var nästan lika ljust på som dagen då. Jag hade tänkt att cykla. Köra ett race i Zwift men jag orkade inte och jag hade dragits med huvudvärk under dagen. En vilodag extra är oftast en väldigt bra ide och jag ville ut. Ut på fjället och fota månskenet över vita snöfält och snöiga fjällbjörkar. Det skulle med stor sannolikhet kännas i benen och ge träning av att gå med snöskor i djup snö och vara bättre än att cykla med en trött kropp.

Jag tittade i min norrskensapp och såg att det eventuellt kunde vara lite på ingående runt 22-tiden men att det skulle vara svagt här och bara synas vid horisonten. Dagen innan hade det varit ett otroligt fin norrsken av alla uppdateringar i mina flöden att döma. Men i går var jag inte på jakt efter norrsken utan månsken.

Jag kokade kaffe och packade ned extra överdragsvantar i ryggsäcken och klädde mig varmt. Det skulle bli kyligt och man fryser lätt när an står still och väntar på att kamera ska ta bilderna.

Jag hade bestämt mig att åka upp på Kull-Johannes och gå ut på fjällkanten mot Bräckvallen. Där kommer man ut på fjället efter en kort promenad. Där skulle också månljuset bli riktigt starkt tänkte jag och kanske skulle jag kunna komponera någon med bild med hjälp av ledkryssen som jag så ofta fotar just där.

Jag hade med mig pannlampan men månskenet var så starkt att den inte behövdes mer än att ställa in bländare och slutartid på kameran. En otroligt häftig upplevelse att kunna gå rakt ut på fjället sent en vinterkväll och nästan få gå i dagsljus. Enda skillnaden att ljuset kändes nästan overkligt, kallt och lite dovare. Och så olikt i himlens toner beroende var jag hade månen i förhållande till motivet.

Eftersom månljuset var så starkt såg jag inte med blotta ögat om det var norrsken mot Klövsjöhållet. Tänkte att det får visa sig helt enkelt. Jag fotade harspår vid ett fjällbjörkar som gnistrade så vackert. Jag fotade mig själv mot fjällen och såg ett perfekt ledkryss att fota. Just då visade kameran error och jag anade att det berodde på kylan. Det hade nämligen krypit ned mot 19 minus.

Jag drack lite kaffe och tog av objektivet och satte på den igen för att se om det skulle fungera och kameran kom igång igen. Sedan gick jag rakt ut i orörd snö med mina snöskor och tänkte att det är ett perfekt sätt att få värme i kalla fötter. Under mig rörde sig det översta lagret av snö. Det sjöng i snön så som det gör i isar. Eftersom jag gick på en platå fanns ingen risk att snön skulle glida iväg men ljudet och känslan under snöskorna var lite läskig.

När jag lyckats hitta skärpa, någorlunda komponerat bilden och tagit en bild på prov la kameran av igen och jag insåg att det var alldeles för kallt för att den skulle fungera bra. Det var frost på objektivet och den kändes seg och trög. Jag tänkte att den eventuellt kunde hoppa i gång igen så jag tog gick en bit upp på höjd längs ett skoterspår men vände tillbaka. Klockan började bli för mycket och kameran visade fortfarande ett ilsket error. Men jag hade fått kvällskaffe, ett par bilder på minneskortet och någon timme ute i ett magiskt månljus en kall januarinatt. Dessutom hade benen fått jobba lite av trampande med snöskorna. Och väl hemma såg jag ju att det fanns en liten antydning till norrsken där i horisonten mot Klövsjö.