Vinterled

Jag har åtta arbetsdagar kvar av 2020. Det är snart jul igen, snart dags att sammanfatta ett år som gått. Dags att blicka framåt. Fylla de där vita arken papper med drömmar, mål och intentioner. Sudda på arken, skriva om, klottra över och kanske riva bort en sida eller två. Knyckla i hop och riva det i bitar i frustation över att saker i bland inte blir som de vill. Sedan klistra i hop bitarna igen och tänka att det är livet och saker löser sig. 2020 är ark som verkligen gått igenom dokumentförstöraren både en och två gånger.

Men samtidigt har ändå det året inte varit allt för dåligt och jag tänkte återkomma till det sedan. Vi lämnar det för ett tag.

I stället skriver jag med väldigt lätt hand de första styckena på 2021:s första vita ark. Jag skriver vinterled, turskidor och kanske tält. Jag minns hur mycket jag tyckte om turen till Skäckerfjällen för några år sedan. Minns hur jag var rädd innan. För att frysa på natten och för att överraskas av dåligt väder. För jag har alltid varit lite överdrivet rädd för vinterfjället. Respekt är en sak och rädsla en annan. Med respekt för vädret och vinterfjället är man mer förbered och bättre rustad än man är rädd.

Jag har inga stora vida planer på vinteräventyren. Dom större planerna spar jag till sommaren. I stället vill ja fylla vinterhelger med tyst skidande i fjällskogen med kameraväskan. Eller via vinterleden till lite avlägsna raststugor. Fylla själen med stillhet för att orka vara aktiv. Fylla minneskortet med bilder.

Och slår hjärtat lite extra hårt när jag tänker på lite mer adrelinfyllda saker som jag vill prova på. Som att isklättra och gå på toppturer. Jag vill testa och tänker att det måsta finnas människor som kan lära ut.

För jag vill blanda det som ger endorfiner med det som gör att själen får ro. Och det är precis det som jag kommer att göra i vinter. Förra året gick jag ned i tid för att satsa lite mer på mig själv. Jag fortsätter med det till sommaren och frigör dagar till sådant som faktiskt gör mig glad på riktigt.