Cykelvasan 2015 – en berg och dalbana

Cykelvasan detta år blev min sämsta tävling i sommar. Kanske den sämsta någonsin om vi bortser från Mörksuggan 2012. Jag klappade i hop och tog mig inte tillbaka. Omständigheter veckan före och kaoskvällen innan start ställde till en hel del. Det blev en resa med sega ben, ett huvud som ville mer än benen, kedjehopp och mycket ensamåkande. Dessutom var det olidligt tråkigt. Men så här ett par dagar efter känns det ändå rätt okej. Det blev ett bra träningpass. Vi kör en racereport med en lite längre inledning. Det var ju ändå där det blev mest spännande.

Jag hade varit krasslig veckan innan och inte kunnat träna som jag ville. Alla hårda pass uteblev vilket de gjort de senaste 4 veckorna eftersom kroppen inte riktigt var så okej. Det går inte heller att leva på gamla meriter och så småningom börjar formen avta. Jag fick till tre pass bortsett från tävlingen i Lofsdalen. En lugn runda på fjället, där jag gick jag mest, mitt eget spinningpass och så hopp och lek i torsdag. Det underhåller knappt kroppen. Lagom till fredag kände jag mig i bättre i förkylningen men inte fullt ut.

Men det kändes ändå rätt okej när vi åkte ned till Rättvik på fredagen. Jag hade två mål. Det första att inte komma sist i damklassen och att åka under 3.30 som jag utsåg som någon skamgräns för min del. 2012 åkte jag och Hasse cykelvasan på 3.43 då med fikastopp och startled 21. Det kändes väl som jag kunde köra betydligt snabbare. Vi hämtade ut nummerlappar i Mora och jag skämdes nästan över att även jag fått sadelstoplelapp. Det får cyklister i starled 1 och så vi damer som erbjöds att starta där även om vi var seedade i starled 2-4. Det skulle ju inte direkt bli något målfoto på mig så att säga.

(Här finns utrymme att skratta lite åt mig. Skaka lite på huvudet och tänka att den där tjejen är bra knäpp och noll koll.)
Vi åkte vidare till Rättvik och tog en fika med svärfar och tänkte rulla lite med cyklarna och köpa lite extra frukost att äta i Sälen. Det skulle bli en tidig morgon. Så vid strax efter nio rullade vi i väg och jag känner att kejdan rappade lite på framdrevet. När jag tryckte på så gled den bara. Vi hade ju som jag skrivit om tidigare bytt ut kassett och kedja på cyklarna. Något som var nödvändigt. Att grejerna inte kom i lagom tid innan loppet kunde vi inte göra så mycket åt. Valet att åka på en mycket gammal och utsliten reservkasset som jag haft på sedan min gamla gått sönder kändes inte helt okej. Byta kedja gör man ju emellanåt och egentligen inte så konstigt. Vad vi inte tänkte på var att framkllingorna på våra båda cyklar hade gjort sitt. Vi var så dumma att vi inte testade cyklarna hemma inann vi åkte. Men det blev för sent. Hade vi gjort det hade vi kunnat ta våra gamla kedjor som låg kvar i Östersund.

Ingen start. Vi kunde inte cykla på cyklarna. Antiklimax. Helt plötsligt blev en start jätteviktig för mig. En start i tävlingsklass skulle inte komma tillbaka. Jag ska ju inte tävla något mer nästa år. Fan fan fan. Hasse som meckat fick enorm ångest. Svärfar tyst. Hej och hå. Hasse googlade och ställde frågor om lånecykel  och om det fanns framklingor att låna på facebook, engagerade massor av folk. Jag vill helst försvinna från jorden. Varför testade vi inte cyklarna hemma även om det var sent? Det var ju jag som backade ur och sa att vi inte skulle göra det. Hasse tänkte åka hem till Östersund för att hämta kedjor men jag hejdade honom. Det var inte försvarsbart att åka så långt. Det fanns kanske någon som hade ett drev.

Halv elva gav jag upp och tänkte att jag åker hem till stan på studs. Vid 23.00 fick Hasse tips av Kim på Egons att vända på framkllingan. Det skulle kanske gå. Tänderna på klingan skulle då kunna greppa kedjan. Han började med sin egen cykel och efter en stund hade han en fungerande cykel! Ett hopp väcktes. Då var det bara min kvar. När vevlagret byttes hade vevarmen dragits åt hårt och hålet i vevarmen var runddragen. Det gick inte att få lös. Antiklimax igen. Jag hade redan hoppat över bäcken och trodde på start. Nu var det kört igen. Så kommer Hasse på idén att försöka få ut stora klingan via vevarmen. En nervös väntan igen och klingbultar som inte vill på plats igen. 24.00 hade vi två cyklar. Äntligen. Frågan var bara hur länge det skulle hålla eller snarare håller det i nio mil? Det skulle bli start i allafall. Vi kom i säng vid halv ett tiden och klockan ringde vid kvart i fyra. Inte många timmar sömn. Kanske runt två timmar, svärfar sov en halvtimme. Ingen bra uppladdning direkt. Jag körde halva vägen upp till Sälen och Hasse skulle försöka sova men kunde inte. Jag skulle sova sedan men kunde inte heller. Allt annat bra uppladdning.

Som jag brukar säga till andra, prova inget nytt dagarna före ett lopp.  Har ni skrattat klart nu? Bra då kör vi vidare.

Vid starten var det dimmigt och kallt. 3 plusgrader. Vid starten för vasaloppet hade det varit 6 grader. Jag frös, var speedad och trött på samma gång. Åt lite risifrutti och kände mig inte direkt på tårna. Tänkte att jag skulle ställa mig i starled 4 men Hasse tyckte att jag skulle ta chansen att ställa mig bland de andra damerna. Han sa innan loppet att jag inte skulle behöva dra en meter utan alltid har ryggar att ligga bakom. Kändes bra.

Någon tid att värma upp fanns inte så jag la ut min cykel i startfållan så långt bak det gick. Pratade en stund med Jenny Bernström och Sofia Ödeen innan jag ställde mig i den lilla sol som fanns. Där träffade vi på Andreas och hans kompis.  En stund senare var det dags att ställa sig i fållan och där fick jag chansen att krama om Jessica Clarén! En stund senare dök Elin Wennman och Amira upp. Två tjejer ur Sherides som jag följer och inspireras av. Lite mer kramar och lycka till. Nu var jag nervös. Tagen av stundens allvar. Här stod jag bakom våra kvinnliga mtb-världsstjärnor i elitledet. Once in a lifetime så att säga.

Starten gick och jag kom i väg rätt bra och tog rygg på D30-tjejen Anna Frohm, hon som kör skiten ur oss på långloppen. Det kändes bra i en kilometer innan mina ben tackade för sig. Stela och kalla och flåset kom inte trots att min puls rusade. 3 långa kilometer uppför och jag gjorde allt i min makt att snurra igång benen. Blev passerad av cyklist efter cyklist och hade gråten i halsen. Jag skulle ha stått i starled 4. När det planade ut började hetsen som var otäck och så olik alla andra långlopp. Det kom cyklister från höger och vänster och i bland trängdes förbi med bara några milimeter i från mitt styre. Det tvärnitades i klungorna och olyckorna kom en efter en. Jag höll mig så långt ut på höger sida som möjligt för att hålla min linje när de snabbare åkte förbi. Jag vågade inte ta någons rulle i rädsla att krascha. Dessutom var de flesta för snabba för mig. Jag brukar kunna bita i och hänga på i vanliga fall men det kändes bara segt i benen. Jag låg dock ganska bra till.

I Smågan började min rygg göra ont. 20 minuter in i loppet. Det släppte när jag slutade trampa. Funderade om det var på grund av min camelback men jag har kört så pass mycket med ryggsäck att det inte skulle vara problemet. 3 timmar till skulle blir olidligt tänkte jag. Ge upp? Inte riktigt än. Jag tuggade på och insåg varför jag inte åkt cykelvasan sedan 2012. Det hade varit så tråkigt, bara grusväg, stenig grusväg, lite bredare skidspårsgata och så grusväg. Jag försökte att hålla motivationen uppe och åt gels. Försökte haka på några cyklister men kunde inte hålla rullen så länge. Ryggen skrek och jag insåg plötsligt varför. Min sadel hade åkt ned lite, igen precis som på Lida Loop. Här skulle jag ha stannat och fixat till det men det gjorde jag inte. Dum som jag är.

Kontrollerna avlöste varandra och strax innan Evertsberg kom Jenny Bernström svischande förbi. Jag lyckades med lite knuffhjälp av en cyklist bakom ansluta på hennes rulle. Killen bakom ville inte förstöra våran tävling! Stort tack till dig även om vi då var rätt långt ned i damklassen. Jag kände att jag plötsligt kunde återhämta mig och få lite sprätt på benen. Kände att jag med lätthet kunde hänga på och fick bromsa lite uppför för att inte gå om. Jag skulle vara smart. Vi är jämstarka. Mitt i allt rus över att det faktiskt var rätt bra ändå hoppar min kedja av på utsidan. Jag fick stanna och försöka att få på den igen. Det tog lite tid men jag gav inte upp och utan jagade vidare. Kom i kapp en annan dam och hittade ett par killar som åkte i min fart. Så såg jag Jennys rygg och tog spets i min lilla grupp för nu skulle jag i kapp! Då hoppar kedjan av igen. Där gav jag upp mentalt. Fixar kedjan men tänker inte på sadeln. Trampar vidare och blir passerad av fler damer. Hur långt fram var jag egentligen tänker jag. Jag klappar i hop mentalt och kroppen börjar bli trött. Pulsen går inte upp och jag kippar efter luft. Känner hur tungt det är i bröstet och förstår att förkylningen inte var borta. Jag har inget tryck i benen och blir trött, sovtrött. Skittrist skriker jag ut ett par gånger. Varför betala så mycket pengar för så tråkig cykling? Det finns ju så mycket annat roligt att göra. Tänkte lite på Grenserittet där allt stämde och jag var stark uppför. Det här var raka motsatsen. Misärcykling i stil med kassa träningspass hemma när man ger upp och rullar hem. Jag rullade genom fädernas spår.

Tänker att jag bryter i Evertsberg men orkar inte att åka brytbil eller cykla tillbaka. Jag ska ju ändå till Mora. Cyklar vidare. Kommer i kapp några cyklister och blir omåkt av desto fler. Skäms lite över min sadelstolelapp. Jag borde ju vara längre fram, kan ju bättre. Får lite skäll av en hetsig kille som tycker alla på rullen ska gå upp dra och hjälpa till. Jag som knappt kunde ansluta fixade inte att gå upp. Jag låg längst bak och gjorde vad jag kunde. Han fladdrade fram och tillbaka på vänster sida och jag saktade ned. Ville inte krascha.

Tänkte att jag byter i Oxberg i stället. Då är det bara lite över 2 mil att cykla tillbaka. Kom till Oxberg och orkade inte bryta, asfalt är inte roligt. Tittade på klockan och insåg att jag måste snitta över 27km/h timmen för att komma under min skamgräns. Det skulle inte gå.  Blir omåkt av Jessica Clarén som åker på rulle och jag försöker att ansluta men hon är för stark. Tänker att jag bryter i Hökberg i stället.

Men jag kör vidare och blir prejad åt vänster i utförslöpan efter Hökberg och är en hårsmån i från att cykla rakt in i en fotograf som ligger i diket. Med lite hjärtklappning saktar jag ned och blir så småningom passerad av Jens Tiren från stan. Han peppar lite innan han försvinner i fjärran. Nu börjar startled 5 komma i kapp. Jag får några att åka med och strax innan Eldris kommer en stor klunga i kapp och jag hamnar mitt i ett kaos. Några ramlar framför mig och jag lyckas väja. Hetsigt igen. Jag väljer att inte åka med. Tuggar på själv.

4 km innan mål blåser en tjej från Mora förbi. Jag börjar fundera om jag faktiskt ligger sist. Jag gör ett försök att hänga med och får upp lite fart ändå. Sladdar omkring i den lösa sanden i Hemusomårdet och kommer på att jag pumpat däcken för hårt. Skrattar lite åt mig själv. Så många missar för någon som faktiskt har lite tävlingserfarenhet. Spurtar in på campingområdet med 1 km kvar. Här brukar jag vara utstark på vintern. Jag vrålar lite att jag avskyr vasan och kommer upp på upploppet. Känner ingen glädje alls bara en lättnad att få slippa sadelstolelapp och cykel. Rullar in på 3.35. Långt över min skamgräns. Är så trött att jag knappt orkar gå runt staketet. Någon säger hej och jag svarar lite trött. Orkar inte vara social.

Hittar så småningom en bänk att sitta på och svärfar ansluter och inte långt därefter ser jag att Hasse har gått i mål. Hur gärna jag än vill orkar jag inte annat än att lägga huvudet på sadeln och sova en stund. Jag är så slut och så trött. Efter en stund piggnar jag på lite och vi hämtar ut våra diplom. Killen bakom disken grattar mig till en bra tid och jag försöker att le och låtsats vara lite nöjd. Jag tog mig i alla fall i mål tänker jag. Vi tar oss sakta ut från området och stöter på Andreas och Yvonne som båda gjort ett jättebra lopp men tycker att det var en trist bana. Med Grenserittet i färskt minne bleknar Cykelvasan rejält. Där var det cykling här i mitt tycke bara hets på grusväg.

Vi tar en fika på Waynes och jag är inte hungrig. Blir en islatte och en smoothie och jag fasade för morgondagens fasta. Skulle inte att få äta något efter klockan 12. Vi rullar hem till Rättvik och jag sover en stund innan middagen. Känner mig mest tom och trött. Jag äter middag så jag håller på att spricka och somnar sedan vid 10. Lägger en dålig dag bakom mig.

Så sammanfattningsvis.
Mitt lopp blev ett fiasko. Från urusla förberedelser med annan kosthållning, förkylning, lite träning, alldelels för lite sömn och cykelstrul. Det mesta av detta självförvållande bortsett från maten och förkylningen. Det går inte alltid att prestera bra även om huvudet vill. I bland säger kroppen stopp och vinner över pannbenet. Jag hade lite för höga förväntningar på mig själv innan loppet och var väldigt nervös att få starta i ett sådant starkt damfält. Jag tänker inte säga att jag inte hörde hemma där för det gjorde jag. Kejdestrul gjorde att jag tappade en rulle jag kunnat hålla till mål. Men det är sådant som händer på ett långlopp. Saker som händer alla någon gång och lite av tjusningen ändå. Jag är stolt att jag lyckats köra så bra i sommar och att jag tagit mig dit där jag är. Men visst är jag lite besviken att jag skulle pricka in av sommarens sämsta dagar på ett av Sveriges mest prestigefyllda lopp.  Men jag vet ju längst inne att jag kan mer än vad resultatlistan säger. Så mycket mer.  Jag behåller den fina känslan jag hade i Norge. Tar den med mig och tänker inte bryta i hop.

Jag ska inte dissa cykelvasan helt och hållet. Den fyller sin funktion och den drar massor av cyklister, från elit till de kämpar som står längst bak i leden. Cykelvasan är en bedrift att ta sig igenom. 95 km är långt även om banan är enkel. Det är ett rent grusvägsrally och inte så mycket mountianbike i mina ögon. Men det är min åsikt. Efter mitt lopp 2012 sa jag aldrig mer eftersom jag upplevde den lika tråkig som i helgen. Men jag gav det en chans till. Jag visste ju vad jag gav mig in på. Trodde väl att det skulle vara lite roligare. Jag tycker personligen att det är ett dyrt lopp med tanke på vad andra finare och lika utmanande mtb-lopp kostar. Lopp som ger mer cykling. Sedan är cykelvasan ett stort arrangemang och bjuder på mycket stämmning även om jag upplevde det mer av den varan på Grenserittet. Saknar maten efteråt men läste i någon tråd att det funnits mat i ett av tälten. Det var dock inget som framgick av informationen innan. Bansträckningen innehöll en del nyheter i år. Som Lundbäcksbackarna. Jag minns ärligt inte banan från mitt första gång men visst var det väl roligt att få cykla uppför backarna som jag skidat på vintern. De var däremot lättare att ta sig an med skidor på. Jag kommer aldrig mer att köra loppet. Inte sommartid. Däremot är Vasaloppet och Öppet spår något helt annat.

Så var det slut på den här rapporten och kanske sista för denna sommar. Jag velar nämligen lite inför SM. Mycket beror på om jag kommer i gång med träningen ordentligt igen och om kroppen är med mig. Jag är helt ärligt sliten och tappat lite motivation. Vi får se! Tack för att du läser, det gör mig glad!

Och så ett stort tack och en lika stor kram till dig Ove som stöttar och supportar oss när vi fladdrar omkring på tävlingar! Det betyder så enormt mycket att du är med och hejjar! (jag vet att du läser)

(Nellie Larsson har förövrigt skrivit bra reflektioner kring hur arrangörerna inte riktigt lyckas göra damtävlingen rättvis. Tycker du ska gå in och läsa hennes inlägg!)