Cykliga sommarminnen

Tillsammans med Elna Dahlstrand och Sara Rönne kommer jag att bjuda på ett par cykliga sommarminnen. Vi fortsätter vår lilla serie #cykelpepp och framkallar lite sommarkänsla i våra bloggar den här månaden. Förra gången fick ni 5 saker som jag inte hade en aning om innan jag började cykla. Har du missat det inlägget finns det här. Där kan du även klicka dig vidare till Elnas och Saras härliga inlägg!

Nu så här i mitten av februari njuter jag för fullt av vintern och den stundande vårvintern. Dagarna är längre och ljusare och solen har börjat värma så där skönt i ansiktet. Den bästa tiden kommer nu sa jag och Hasse till varandra häromdagen.  Men det är inte överallt som snön ligger kvar, det är lite mörkt och skitigt och våren har inte riktigt satt fart ännu. Passar det inte då fint med cykliga sommarminnen?

När jag tänker tillbaka på sommaren 2015 har jag nästan glömt hur vedervärdig jag tyckte den var. Vedervärdig i soltimmar räknat. Här uppe regnade och blåste sommaren bort. Men å andra sidan gjorde det egentligen inte så mycket att det regnade eller var grått. I cykelsammanhang är det en fördel att slippa värmebölja och het sol. Ofast är det skönare att träna när det är lite svalare. Skogens färger blir skarpare och så doftar det så gott när det regnar.

sommarminnen

Strax innan Spåjme, vindskyddet mellan Storulvån och Sylarna.

En av de där gråa sensommardagarna när regnet hängde i luften visade fjällen en mystisk och trolsk sida och den dagen blev en av sommarens eller snarare tidiga höstens finaste fjällcykelturer. Vi tvekade ända in i det sista om vi skulle åka upp till Storulvån med våra Happyridevänner. Väderleksrapporten hade utlovat snöblandat regn vid Sylarna. Inget som direkt lockade men vi ville heller inte missa en dag i det härliga sällskap som Happyride Östersund är. Jag packade med extra underställströja och tog mina vinterskoskydd. Fyllde temorsen med varmt kaffe och stoppade ned ett par extra bars. Vi möttes upp vid macken i Mörsil, huttrande stod vi där och funderade om vi var riktigt kloka. Ett par norrmän skrattade lite oss, de kunde inte förstå att vi frivilligt gav oss i väg. På vägen upp mot Storulvåns fjällstation regnade det och molnen låg som ett lock över Getryggen och Snasahögarna. Hasse och jag skrattade lite åt det bisarra i situationen. Äh sa vi, det är roligt att cykla och vi får väl något att prata om efteråt. När vi misärcyklade ett par mil. När vi parkerade bilen avtog regnet.

Visst var det grått till en början, fukten kröp in under understället och stenar och spänger var hala och blöta. Även om vi inte hade den mäktiga utsikten mot Sylarna var det en häftig känsla att cykla strax under molnen. Singoallakakan som Mattias bjöd på efter Spåjme var ljuvlig, kaffet och smörgåsen i gamla sylarnas vindskydd med ett gäng som aldrig har långt till skratt smakade så mycket mer än det gör hemma vid köksbordet. Sista energipausen vid Gåsåns vindskydd efter vadning i iskallt fjällvatten gav ork att trycka på utefter den fantatiskt fina cyklingen tillbaka till Storulvåns fjällstation. Efter cykeltvätt stannade jag och Hasse kvar en stund på fjallstationen med en kopp kaffe och bara njöt av känslan att vara trött i kroppen efter hel dag ute. Dagen efter blev jag riktigt förkyld men det var så värt ändå!
Vill du läsa om turen runt Östra Ulvårundan finns inlägget här!

Cykelbyte. Den här var något extra det!

Sista helgen som Lofsdalen Bike Park hade öppet gjorde Cecilia downhill premiär.

Att få lära sig något nytt och känna hur adrenalinet pumpar i kroppen och den barnsliga glädjen när cykeln lättar ett par centimeter över ett hopp är häftigt. Att våga ta fram barnet i sig, utmana rädslor och dela glädjen med sin famlij makalöst roligt. Vi prickade en av sommarens finaste dagar när vi tog med min dotter till Lofsdalen och deras bikepark. Bland gröna, blåa röda leder filade vi på teknik med pirr i magen. Jag fick lära mig mycket av min dotter som är otroligt teknisk på cykeln. Att försöka hänga på gjorde att jag själv inte ens tvekade i en wallride (en doserad träställning) och klarade den. Timmarna gick alldeles för fort och vi åkte hem med trötta och matta ben men fyllda av cykelglädje. För att spara ännu mer på minnet av en grym dag på två hjul filmade vi vår favoritled, skogsbanan. Det händer i bland att vi tittar på den, plockar fram lite sommar och fyller kroppen med längtan inför sommaren som kommer. Vi planerar för mer äventyr i Lofsdalen. Det finns ju fler röda leder och en svart…

cykliga sommarminnen

Nipstigen, bitvis brant och bitvis teknisk. LIte läskig också när det stigen gick på skrå längs bergskanten.

Jag samlar på små ögonblick och stunder som jag kan plocka fram när det är mörkt och kallt. Minnen som i bland är så starka att jag nästan kan känna lukten av skogen just där och då. Känna den svidande känslan i benen på en brant och teknisk stig. Huvudet manar på att inte sluta trampa för då ramlar du. Allt fokus ligger på att ta sig fram, hitta rätt linje och nå toppen med den häftiga känslan att det gick! Så kändes det när vi av en händelse fick ett tips på en rolig stig mellan Vemdalen och Björnrike. Nipstigen kallades den. Inte lätt att upptäcka men ett litet guldkorn sades det. Det var dagen efter Härjedalstrampen och mina ben var trötta efter en intensiv och tuff tävling. Vi skulle bara rulla lite lätt och fika i Vemdalen. Det slutade med nästan 3 mil och massor av nya stigar får vår del.
Om du vill upptäcka Nipstigen du med finns det en turbeskrivning här. 

IMG_4934-0.jpg

Om jag ska använda ordet episk gör jag det för den här rundan.

Cykel och vänner är något speciellt. Att få dela ett par timmar en varm sensommarkväll med människor som älskar att cykla lika mycket som jag ger fina minnen. Skratten, samtalen och leken som i bland lite allvar när det dyker upp ett segment att slå en tid på. Pulsen som dunkar i öronen när jag jagar någons bakhjul fast beslutsam att inte släppa kontakten och våga lika mycket som den framför. En sådan kväll var det i augusti, den sista med korta cykelbyxor. En paus i solnedgången ute vid svart strand på Bynäset. En familj som packar i hop sina badgrejer medan vi snackar lite cykel och pustar ut efter en rusch längs med Västystigen. Just där och då är cyklingen ingen jobbig träning på det sättet bara ren och skär glädje.

Nu tycker jag du ska kika in hos Sara och Elna och ta del av deras cykliga sommarminnen! Har du själv något minne som du känner så där extra för och vill dela med dig av? Lämna en kommentar eller skriv ett inlägg du med. Länka så kikar jag in och läser!

FacebookTwitterGoogle+Dela gärna!

13 Kommentarer

  1. Pingback: Sommarminnen  - Elna Dahlstrand

  2. oh, sommar alltså!!!
    Sara recently posted…Alla sorters bastuMy Profile

  3. Ser ju helt magiskt. Alltså…. Jag MÅSTE ju införskaffa en cykel…! 😮 😉
    Rund är också en form! recently posted…När kroppen vill något annat.My Profile

    • Bara GÖRT! Bra komplement till annan träning! (även om mina ben inte riktigt fattar att det går att kombinera med löpning 😉 )

  4. Åhh det så så roligt ut med MTB. Har aldrig testat. Kanske måste snart…
    Ida recently posted…OpeppMy Profile

  5. Åh sommar, som vi längtar!
    Anna Jansson recently posted…Goda plättar utan glutenMy Profile

  6. Alltså, jag blev hur sugen som helst på mer downhill nu!!!
    Elna – Cykellycka, mjölksyra & äventyr recently posted…Nya tapeter i Kvarnskogens kökMy Profile

    • Vi planerar en hel helg i Lofsdalen, två dagars lek och lite stickling på eftermiddagarna. Tänk så roligt det var! Vi har leder på Frösöberget här i stan, några av dem går att hjälpligt ta sig ned för med hårdsvansen andra rena självmordsförsöket. Hasse lär hänga där en del med sin fs till sommarn..jag får titta på!

  7. Pingback: Ett par ord till dig som börjat cykla - Helena Enqvist - hon som cyklar lite

  8. Pingback: 7 saker att ta med i cykelväskan - Helena Enqvist - hon som cyklar lite

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge