Lofsdalen Bike Park – det lilla stället med stort hjärta 

För er som ska göra era premiäråk och vill få värdefulla och grymma tips ska titta in hos Elna. Hennes inlägg gjorde mig lite lugnare inför min premiär och utan henne hade jag inte haft en tanke på egna pedaler med clips eller att jag skulle låna sambons cykelshorts. 

Att prova downhill har jag velat göra i många år men inte riktigt vågat. När cykelsäsongen är över, då ska jag! Men det har inte blivit av. När Hasse vann cykelhyra och liftkort för en dag i Lofsdalens Bike Park i fjol bestämde vi oss. Nu i sommar skulle vi! En punkt på min bucketlist som jag nu kan bocka av.

Vi bokade cyklar i förväg. I hyran ingick alla skydd, för överkropp, ben och fullfacehjälm, överdragströja och handskar. 790 kr för en heldag. Vi var på plats en halvtimme innan själva liften öppnade. Fick jättebra hjälp av killarna i shopen, de fixade med pedaler och förklarade allt om skydd och lugnande mig som var lite nervös. En helt ny värld för mig. Bara det att knäppa en fullfacehjälm var inte lätt. Vi hade fått varsin Kona Precept 200, årets modell. En orange leksak med rejäl slaglängd, 200 mm både fram och bak gör det hela lite mindre stökigt. Så långt i från min hardtail som jag ändå upplevt rätt smidig över stök och rötter. Ska man höja sadeln lite frågade jag men blev försäkrad om att det var helt i sin ordning att ha sadeln någonstans på låret.

Jag hade som Elna tagit cykelbyxor under Hasses shorts. Inte för att jag satt många minuter på sadeln men en padding gjorde mig lite tryggare. Lite mer cyklig. Fånigt men när jag kliver ur bekvämlighetszonen är det tryggt med något vant! Likaså att jag valde att köra med mina egna cykelskor. Att inte sitta fast är läskigt.

Vi fick en kort information utanför om liften, lite teknik och råddes att ta deras gröna led – Fjälleden som uppvärmning. Den leden ingick som avslut på fjolårets Lofssjön runt och jag mindes den som väldigt tight.

Det var en nervös version av mig själv som gick till liften. Dels har jag höjdrädsla och undviker sittlift på vintern i största möjliga mån och dessutom skulle jag både på med cykel och sedan av på toppen. Men killarna var lika hjälpsamma som i shopen som vid liften. Det här med höjdrädsla i sittlift var inte lika påtagligt på sommaren som på vintern och komma av och på med cykel gick bra. Inget att oroa sig för helt enkelt.

Vi började som vi blev rekommenderade med den gröna Fjälleden. Den var lika knixig som jag mindes från Lofssjön runt. Med en helt annan cykel än vad jag vanligtvis cyklar på kände jag lite panik. Om det här var den lätta leden hur skulle de andra vara tänkte jag. Leden var inte brant eller innehöll hopp men var svårt att ta sig igenom. Jag hade satt som mål att klara åtminstone en blå led under dagen och funderade om det ens var möjligt.

Hasse däremot flög igenom banan och var pepp att prova den alldeles nya Skogsleden. En 3 km lång bana på andra sidan av lifthuset. Visst tänkte jag. På’t bara. Går väl att bromsa sig igenom även den. Skogsleden var en helt annan typ av led. Makalöst flowig med hopp, långa skönt doserade kurvor, en wallride som jag förvisso inte gav mig på och så alternativ i form av A- och B-spår. Det var cykelglädje på hög nivå och jag njöt hela vägen ned och kunde inte låta bli att tjuta lite av glädje när vi nådde liften igen. Vi åkte upp igen och tog leden ett par gånger till. En klar favorit och som gav självförtroende att prova den andra blåa leden döpt efter ett känt forum – Happymtb.org. Den här leden var av en helt annat karaktär än Skogsleden men lika rolig och det hände något i princip hela tiden. Sköna flowiga doseringar, hopp, roll-overs och hissnande utförsåkning. Hoppen gjorda så att det gick att rulla över dem. Men vem vill inte hoppa?

Efter någon timme passerade vi en kille som kraschat illa och fick skjuts ned. Det blev lite läskigt och vi pausade för lunch. Jag sa sedan i liften upp att det gäller att åka med huvudet och inte bli för övermodig trots alla skydd på kroppen. Gissa vem som blev övermodig? Jo jag. Vi bestämde oss för att prova den röda leden Venom och jag tvekade inför ett parti med stenar med en vurpa över styret som följd. Det tog en stund innan jag vågade fortsätta och körde sedan sakta och tveksamt ned. Det satte sig som en lite spärr i huvudet. Vi provade leden igen och jag tog mig igenom den första biten utan missöden men skulle sedan titta på ett dropp på den passerande Viperleden och körde rakt ned i en bäck och stukade tummen?!

Vi åkte den lättare Skogsleden igen och jag fick tillbaka lite självförtroende men vågade mig inte på någon mer röd led den dagen. En snabb kaffepaus en timme innan liften stängde kostade vi på oss och var sedan sista åkare upp i liften 7 minuter innan de stängde. Allt för att få åka så mycket som möjligt.

Ni förstår väl att jag föll handlöst för den här typen av cykling? Det var längesedan som jag hade så roligt på en cykel. Långt utanför min komfortzon men väldigt utvecklande. Jag klarar mer än jag tror och kan framförallt mer än jag tror när det kommer till utförsåkning på cykel. Med fullgung och rejäl slaglängd är det tryggt att hoppa, ta tighta svängar och köra utför drops. Att inte få trampa nästan något under en dag på cykel kändes lite underligt men inte mindre jobbigt i benen. Statisk träning så det skriker om det och överkropp och händer var trötta på slutet. Jag ville helst inte åka därifrån. Vi planerar redan en dag till där i höst. Du undrar kanske varför jag inte tog med min dotter utan lite egoistiskt åkt själv. Av den enkla anledningen att hon jobbade men nästa gång följer hon med. Jag tror nämligen att hon kommer att tycka om det lika mycket som jag gjorde.

Lofsdalen är ingen stor Bike Park men har ett stort hjärta. Hjälpsam och engagerad personal som verkligen brinner för det de gör. De har som ambition att ha leder som passar alla, nybörjare som vana och det har de lyckats med. Lederna är inte många men långa och bjuder till stor cykelglädje. För alla, stora som små. Det är häftigt att se hur kidsen, knappt en tvärhand höga kasta sig ut i leder och hoppa som gummibollar åka tillsammans med tanter i min ålder. Vill man ha många leder och söker en stor Bike park är inte Lofsdalen det första alternativet men väl värt den bit det är dit. Jag tror utan att ha provat andra ställen att det är ett bra ställe för en nybörjare. Dessutom bjuder Lofsdalen på stor dos fjällkänsla med många mtb-leder för dem som hellre cyklar det.

Cyklarna är bra, nogrannt servade och uppstod det något problem var de inte sena att hjälpa till. Alltid någon att fråga, vid liften eller i shopen. Bra hojar för barnen också. Visst kostar det en del att åka en dag om man hyr all utrustning men det är det värt. Man behöver inte tänka, bara boka och hämta ut det man behöver och åka. Enkelt och väldigt roligt!

Det här gör att jag blir allt mer sugen på att byta till fullgung när jag slutar tävla, nosa lite på enduro. Men någon ren DH-cykel blir det inte.