Vemdalen Bike challenge – vinst på ren tjur

Idag tackar jag mitt pannben och viljan att vinna för att jag just gjorde det -vann. För varken ben eller pump var något att hänga i julgranen idag. Förra året jagade jag Martina Höök och i år fick hon jaga. Vi kör en kort racereport och tar det från början.

Jag har ju varit sjuk, tränat lite halvkasst och kände att start var lite osäkert. Väckte inga ben och vid frukosten åkte Hasse på någon magåkonma och då tappade jag all aptit på mat. Ett ägg och en liten macka skapar inga krutben. Velade lite men bestämde mig för att rulla igenom banan. Ta det lugnt och se det som ett träningspass. Komma i gång lite. Jodå. Hasse tänkte det samma. Prova och se.

Vi rullade hemifrån Storhogna och passade på att värma upp de 8 kilometrarna till Vemdalsskalet. Redan efter en kilometer låg jag på nästan 80% av min maxpuls. Benen inte särskilt starka.

Innan var jag lite orolig att många damerna skulle välja 11km-varianten och inte våga köra tävling. Behövde inte oroa mig för det. I anmälningskön stod Martina och jag insåg att min plan att rulla igenom skulle gå i stöpet redan i starten. Jag ville försöka ge henne en match. Hon är så stark och teknisk. En bana som hon har fördel av och att hon kör fullgung.

80 stycken till start och många kända ansikten. Loppet växer och det gjorde även mina fjärilar i magen. Attans tänkte jag, jag kan ju inte göra mig rättvisa. Planen var att gå med så långt fram i fältet för att komma in på stigen före de andra damerna. Sedan skulle det inte finnas någon möjlighet att få hjälp av någon annan att ta sig fram i fältet. Jag tänkte att jag kör så länge som det håller.

Fick en kanonbra start och tog första backen utan större problem. Den kändes inte lika jobbig som i söndags när vi provade banan. Jag var första dam som jag planerat. Sedan blev det en kamp mot trötta ben och en andning som inte riktigt ville vara med. Jag såg Martina 20-30 meter bakom mig när vi passerade spårcentralen första gången. Stresspåslag och flashback till Lida när Jenny Bernström jagade mig runt banan. Hasse hade fått en ännu bättre start och låg i klungan framför mig. Jag delade upp loppet i de 10 backarna vi skulle ta oss uppför. Peppade mig med att jag kan varenda liten bit av spåret. Alla timmar på skidor förvisso åt motsatt håll i bland men ändå. Visste var stöket var och vilka spår jag skulle välja. Ett mentalt övertag.

Första av två varv på milslingan åkte jag inte så tekniskt bra. Slarvade och fastnade i myrpartierna, halkade på en bro och sträckte knät och höll på att krascha rejält i den svåra utrförslöpan på milspåret. Lyckades rädda upp situationen med ena benet i luften. Strax innan satt Hasse i gräset. Han bröt. Det höll inte. Partiet efter det sög all den lilla kraft jag hade i mina ben. Blött gräs och myrmark där jag fick gå på lätta växlar och försöka att trampa snabbt. Tröstlöst då att veta att jag skulle åka där en gång till.

Hade en kille från Sälen precis bakom mig och efter honom låg Martina. Jag hörde hennes växlingar och nästan hennes andhämtning. Jag var så stressad att det nog inte var hälsosamt. Trampade och trampade och trampade lite till. Den lilla frukosten gjorde sig påmind och jag längtade mat. Att hinna dricka eller ta en gel var nästinill omöjligt. Inget parti att hämta igen andan. Men efter sista långa backen på 5 km-spåret visste jag att det kom en liten raktsräcka så jag fiskade upp gelen och sög i mig den med båda händerna på styret. Heja erfarenhet från Långlopp. Den gav mig lite mer energi och jag kunde köra riktigt fort mot varvningen.

Såg återigen att Martina hade samma avstånd fram till mig. Men jag skulle inte ge mig. Inte en chans. Vem av oss ville vinna det här mest tänkte jag, jo jag. Jag är före och hon får jaga, jag har övertaget och pannben. Så det så. Positiv pepp hjälper. Smärta i kroppen betyder enbart att jag tar i inte mesar. Jag dör inte jag blir bara trött.

Andra varvet körde jag bättre och gjorde inga misstag men benen var allt annat än pigga. Hörde inte längre Sälenkillen bakom mig men däremot en allt närmare jagade dam. Alla hejarop efter banan gav mig massor av energi och tänkte att jag måste se till att vinna nu när svärfar står och tittar på. När det återstod runt 4 km ser jag hur Martina kommer upp bredvid mig och hon flåsar värre än mig. Fan tänker jag. Nu tappar jag det här. Men jag vet att jag är stark uppför, det enda som var bra den här dagen, hon får det svettigt att hänga på. När Martina la sig bakom förstod jag att hon gjorde det för att vila och sedan försöka spurta undan mig. Det gav mig lite frist att vila. Sista backen skulle jag rycka och jag samlade lite kraft. Men precis innan vi åkte in bakvägen på 5:an tar jag fel spår över det blöta partiet och hinner tänka att det var dagens misstag tills jag ser i ögonvrån att Martina kom ännu mer fel. Nu gäller det tänkte jag. 2.5 km till mål, platt en bit sedan uppför och sedan utför. Hon ska få slita. Jag ska vinna. Var de krafterna jag lyckades frambrigna kom i från vet jag inte. Jag tänkte att på vargenbacken förra helgen. Hur stark jag var där trots skitben. Tittade inte bakåt vilket jag inte gjort en enda gång under loppet utan ställde bara in autopiloten på mål.

Det höll. Jag rullade över mållinjen som vinnare i damklassen. Tio minuter efter herrsegraren vilket jag är jättenöjd över. Lika nöjd över att jag har lyft min stigåkning detta år. Trots min hardtail kan jag köra fort när det är riktigt stökigt. 1,18 någonting slutade min tid på. Kunde göra en liten segergest innan jag föll i hop bredvid cykeln. Helt slut och så nöjd. Pannbenet i dag. Inget annat än mitt pannben.

När alla hade gått i mål blev det prisutdelningen och den är något utöver det extra. För den hundring som loppet kostar får man grymma priser. Jag fick välja först och en AM-hjälm (rätta mig om jag har fel, den är lite mer allmountain än min nya fina specialized), en Smith forefront som kostar runt 2000kr i butik. Det fanns camelbacks, glasögon som jag vann i fjol bland annat. Efter vi tre i respektive klass lottades resten av priserna ut och jag tror inte någon blev utan pris. Dessutom lottades en cykel från Egons  sponsrat av Destination Vemdalen ut. Inte illa!

Precis som i fjol vill jag rikta ett stort tack till VIF-cykel som arrangerat en grym tävling. I år mycket tuffare men lika trevligt. Bra utmärkt, funktionärer som hejade och fanns på rätt ställen. Små lopp är roligare än långloppen. Så är det bara. Jag kör nästa år igen, och nästa! 

Nu hoppas jag bara att det här starten inte gör att det tar om igen den här underliga förkylningen. Full fart mot Grenserittet och är benen pigga kan det gå hur bra som helst. Jag är tots allt i bra form. Måste bara banka i mig det så jag fattar och inte tror att jag är sämst jämt.