#52vardagsäventyr – en minnesvärd cyklig fredagskväll

Egentligen behövs det inte så mycket för att förgylla en fredagskväll. Det enkla som blir det allra finaste. Erika kan den konsten och gjorde en arbetsveckas slut till något minnesvärt.

Hon hade pratat om att bjuda i ett gäng tjejer till fatbikecykling i Brunflo där hon bor. Sedan avsluta med middag hemma hos henne. Vi är ganska många tjejer med fatbike i stan nu och i bland är det så roligt att bara cykla vi tillsammans. Långt i från högt tempo eller rusningar på stigar.

Marie Krysander föreslog fredagen och ganska många av oss kunde vara med. Erika hade varit lite hemlighetsfull med runda. Det skulle bli skoterspår och runt två timmars rull. Vi skulle åka till ett vindskydd och vända. Så mycket visste vi på förhand.

Jag hade längtat efter den här fredagen hela veckan. När veckan blev lite mer intensiv än vad jag tänkt så kändes det ännu mer behövligt att få göra något fint som avslut. Jag stannade kvar på jobbet med ryggsäck packad för cykling. Vi skulle till stugan efteråt och Hasse hade bilen. Även om jag var galet trött efter zwift-tävlingen och på grund av den urkörningen i kroppen inte fått i mig särskilt mycket i matväg ville jag inte backa ur.

Erika har änglaspel med cyklar! Det ni!

Det tog en timme för mig att ta mig till Brunflo i halkan och snön och möttes av Erika, Sara och Marie. De hade förberett middagen. Vi fick skumtomtar, chips och pepparkakor. Precis vad jag behövde för att återfå lite energi. Jag fick låna en torr underställströja av Erika för att inte frysa.

När Hanna kom cyklade vi i väg. Erika hade berättat att hennes Claes hade kört upp skoterlederna under dagen. Bara för vår skull!

Alltid lika glada Sara och Hanna i bakgrunden.

Vi hade fina förhållanden till en början. Ganska hård skoterled trots att det är så tidigt på vintern. Skoterleder behöver köras upp och frysa om innan de blir riktigt bra för fatbike.

När vi började närma oss vindskyddet som Erika planerat ett stopp vid blev skoterleden lite för mjuk. Jag och Marie hamnade lite på efterkälken. Jag trampade några meter, ramlade i snön, gick några meter och fortsatte kämpa. Mina ben blev allt skakigare medan jag såg Erika utan problem tuffade på längst fram. Kunde inte mer än skratta åt mig själv.

Strax innan tjärnen, när vi började fundera på om vi kunde vända eller ta en annan väg hem upplyste Erika oss om att det var viktigt att vi kom dit. Vi skulle inte heller ångra oss. Hon var nog lite rädd att vi skulle tappa humöret.

När vi efter en kurva möttes av marschaller och Claes som tänt upp en eld försvann all smärta i benen och den mjuka skoterleden var glömd. Vi fick glögg och pepparkakor i vindskyddet och kunde värma oss lite över elden. Så fint ordnat och en rejäl energikick.

Vi stannade en stund innan det blev allt för kallt med blöta cykelkläder. Vi tackade för gott fika och enigt röstade vi för att ta en annan väg hem. Vi hade kört upp för mycket i den lösa snön för att det skulle vara cykelbart tillbaka.

Skoterleden ned mot Brunflo var hård och skogen lika fin som ett julkort när vi nästan ljudlöst trampade fram i mörkret med pannlamporna. Det gick lätt utför och pepparkakorna och glöggen hade gett värdefull energi. Precis så här ska fatbike vara tänkte jag flera gånger. Precis så här enkel och vacker i en mörk skog och på hårda skoterspår. Tänkte också att vintern precis börjat och att det väntar många sådana här turer innan våren kommer.

Vi tog väg hem till Erika där det väntade en dusch och en sen middag. Vi satt kvar länge och pratade och var eniga om att det inte var första och sista gången vi gjorde det här. Skrattade lite åt att Erika satt ribban högt för cykelevent.

Även om det blev sent ned till stugan var jag alldeles varm i kroppen av cykelglädje. Hur otroligt mysigt det blev och vilket jobb Erika lagt ned på att ordna en minnesvärd kväll. Hur otroligt fina människor jag får träffa. I dag måndag ler jag fortfarande åt kvällen och lägger till en av de bästa avsluten på en arbetsvecka på mycket länge.

Hela gänget. Foto Claes Månsson

Det behövs inte så mycket och som jag skrev i gruppen vi som älskar mountainbike;

Hur en fredag blir cyklig- samlas ett gäng tjejer, ät lite skumtomtar, cykla skoterspår, dra lite tung Fatbike när snön är lite för mjuk, bli bjuden på pepparkakor och glögg i ett vindskydd vid en tjärn, åk vidare genom ett julkort och avsluta med middag.
Sånt vi gör här i norr.

Tack Erika för att du ordnade så bra, tack Sara, Marie och Hanna för så mysigt sällskap och för en fin kväll! 

3
Share

2 Kommentarer

  1. Sjukt mysigt ju! Och heja Claes! 🙂
    Hasse recently posted…Varje väder har sin cykelMy Profile

  2. Pingback: Träningsåret 2017- en årskönika - Helena Enqvist - hon som cyklar lite

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge