Det var fint att cykla i kväll

Jag har inte cyklat ute sedan dagen för julafton. Då jag pyntade Fujin med en tomte på styret och körde en Happy Christmas Ride. I stället har jag ägnat många timmar till skidåkning. Men längtan efter att få cykla finns alltid där oavsett hur mycket jag tycker om att åka skidor.

I söndags valde jag bort utecykling till förmån för trainer. Av ren lathet faktiskt. För det tar tid att komma ut. Lampor ska laddas, vinterkläder ska plockas fram och mörkret är inte alltid så lockande. Det är så mycket lättare att komma i väg om det är någon som väntar. När man har sällskap.

I dag var det ingen som väntade, ingen att göra sällskap med. Hasse skulle rulla ur sina ben på trainern och i mina pirrade det av rastlöshet och en längtan att få trampa ur dem. Vi körde tunga lågkadensfyror i går kväll. Styrkeintervaller för benen och jag lyckades faktiskt få upp pulsen ganska mycket. Mer än tidigare gånger jag kört den här formen av intervaller.

Jag tog en solorunda på 48 minuter i kväll. Delar av det som blivit fredagsrundan. Stigarna som faktiskt är ganska väl upptrampade tack vare alla hundägare. Jag hade inget att trycka på med och det inte var inte heller meningen. Det var bara skönt att få komma ut. Få trampa lite vinterstig och inte sitta inne och svettas pölar under spinningcykel eller trainern. Höra dubben mot isen och få balansera lite i snön.

Det var bara det jag ville ha sagt. Att det fint att cykla i kväll och att jag alltid längtar efter det.