Hatbacken på Räntmästarvägen

Den kanske inte ser så mycket ut för världen på bild. Men jag lovar att den suger ur all must som finns i benen. Det är jobbigt att gå nedför.
Det är min favoritbacke när det kommer till backträning på cykel. Här har jag åkt upp och ned många gånger på racern och mtb:n. Säkert har de som bor där funderat hur det står till med tjejen som frustar och stånkar sig upp.

Det är en backe jag har en hatkärlek till. Så är det nog med de där intervallbanor/backar/temposträckor jag har.

I går gick jag den upp på väg till ett hembesök och konstaterade att det var fullt cykelbart. Grusigt men det ger bara extra teknikträning med mtb:n.

I dag när våra servar på jobbet inte fungerar och jag behövde dokumentera växte irritationen. Bestämde mig efter 10-fikat att göra något bra av tiden i stället för att vara arg. Backintervaller. 6 gånger upp för Räntmästarvägen. Målet var att hålla samma tempo. Lyckades fint, 3,23, 3,45, 3,44, 3,50, 3,47 och 3,45. 2,30 minuters rullvila ned. Jag skulle över tre korsande vägar så någon bonussekund av vila blev det i några av intervallerna.

Riktigt mycket syra i benen. Tungt och lägre kadens. Benen kändes ovanligt starka. Det går alltid lite lättare att cykla utomhus.

Nöjd och glad rullade jag hem. Tog årets första sväng ned för trapporna i Badhusparken. De där som jag inte vågade för något år sedan.
Det är vår i vinterstaden. Lite is på sjön men snöfritt. Tunna skoskydd och löpartights över bibsen. Härligt!

Nu känns det som jag är på gång! Dessutom är det gött att skriva om att jag faktiskt har cyklat. Ett riktigt #Cykelblogg100 inlägg.