• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Jag motade bort hjärnspökerna en gång för alla.

Jag motade bort hjärnspökerna en gång för alla.

I går gjorde jag det. Jag hoppade trähoppen på SM-banan. Efter den där söndagen när jag blev så besviken på mig själv la jag trähoppet som skrämde mig åt sidan och körde igenom banan så snabbt jag kunde. Övade på de partier som kräver lite smart linjeval och tittade bara på det nya mindre trähoppet som tillkommit. Jag ska bli snabb på b-spår intalade jag mig själv.  Dumt att lägga energin på fel ställen.

Men i onsdags var jag där igen. Stående på kanten av de båda trähoppen. Lika ledsen, rädd och arg på mig själv som inte vågar något som faktiskt inte är så svårt. Studerade b-spåren som tillkommit och ville så gärna kunna hoppa. Så mycket. Det gick inte. Det blev samma mentala krasch som söndagen. Hasse som olyckligtvis kraschat i hoppen vågade inte visa hur det skulle gå till.

Så i går fick jag sällskap av ut av två cykelvänner som kan hoppa och som har tålamod som är långt. Som verkligen kunde peppa mig att våga och visa att det inte var så farligt. Det gick inte på en gång. Det blev ett par stopp precis innan kanten. Det var ben som skakade av rädsla. Men så gjorde jag det. Våga ta sats och komprimera dämparna och skjuta fram cykeln. Det var inte snyggt hopp, det blev en lite kort landning och en bakväxel som slog i. Men det gick och landning i nedförslut var precis så bra som jag fått höra att det är. Mina ben skakade av glädje och adrenalin. Jag tog trähoppet i början av banan ett par gånger med allt större självförtroende innan vi åkte till det andra lite högre.

Jag tvekade lite igen. Ett par gånger bromsade jag precis innan kanten. Men så tog jag det där djupa andetaget och skuttade över. Försiktigt och hackigt men med kontroll. Det blev ett par vändor till innan vi avslutade med att åka på led. Bra att få känna på att man har någon bakom sig.

Och vet ni? De där hjärnspökena har fått växa sig allt för stora. För när jag väl hoppat var det inte svårt. Inte högt eller särskilt farligt. Det var nästan så att jag tänkte prova banans monsterhopp men insåg begränsningen i min cykel med bara 100 slag bak och fram. Men vem vet, till nästa år kanske jag klarar av det?

Foto : Hasse Gustafsson

Jag rullade hem tillsammans med William, Jimmy och Hanna bland mörka åskmoln som inte släppte ifrån regn men väl ett vackert ljus över Frösön. Vi tog torra fina favvostigar hemåt stan och jag fick äntligen cykla med Hanna igen. Det var så längesedan sist.  Jag cyklade med ett fånigt litet leende och en stolthet i kroppen. Att jag faktiskt vågade. Väl hemma hade Hasse ordnat två bitar hopptårta. (Kanske kände han att han äntligen kunde andas ut?)

Tack Magnus och William för ert pepp och er hjälp! Cykelkompisar är fint det!

5

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

5 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: