• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • MTB-vättern – teamwork när det är som allra bäst

MTB-vättern – teamwork när det är som allra bäst

Foto på omslagsbilden: Cykelkanalen

Jag hade ingen aning om hur banprofilen såg ut för MTB-vättern. Jag visste bara att det var 50 km och ett lopp som beskrevs som ett instegslopp för mountainbike. Jag tänkte att det skulle vara mestadels motionsspår och grusvägar av det jag sett på en video. Mer än så visste jag inte om MTB-vättern när jag tackade ja till att åka det med Elna. Jag visste inte heller hur min kropp skulle reagera på att köra ett lopp efter 10 timmar i bil samma dag och i 25 graders värme. Spännande tänkte jag i bilen ned till Elna i Alboga strax utanför Gränna. Det visade sig bli ett av de roligaste loppen jag kört. Kanske inte sett till banan men till teamwork och den pepp vi strösslade runt oss under de lite mer än två timmar vi körde. Dessutom kan det bli allra bäst om man inte är fullt förberedd!

Jag tog ledigt på fredagen, samma dag som loppet skulle gå. Åkte hemifrån Östersund vid kvart över fyra på morgonen med cykel i bilen och packning för ett par dagar hos Elna  74 mil söderut. Jag var förväntansfull inför en helg med cykel. Jag kände mig inte så nervös inför att köra ett lopp så som jag brukar. Vi hade bestämt oss för att köra tillsammans. Strunta i att på varsitt  håll borra ned oss och köra banan utan att hinna med och njuta av tävlingen. Elna skulle livesända loppet åt Vätternrundan och vi tänkte bjuda lite på oss själva.

Att köra 74 mil ensam är en utmaning och jag kände efter ett stopp utanför Kopparberg att det tog nästan lika mycket på kroppen att köra bil som att cykla. Jag var stel i ryggen och benen trötta och tunga. Jag hade ingen aning om hur kroppen skulle reagera på att köra 50 km bara någon timme efter att jag beräknat att jag skulle vara framme. Jag hade vilat lite extra under veckan eftersom kroppen kändes lite hängig. Men å andra sidan tänkte jag att det skulle bli ett spännande experiment.

Många koppar kaffe ur favvovikmuggen på väg ned.

Jag brukar vara otroligt noga med att förbereda mig inför ett lopp. Saker läggs fram, jag väljer noggrant ut strumpor och handskar. Blandar sportdryck och ser till att putsa glasögon. Framförallt hämtar jag ut nummerlapp i god tid och lägger in cykeln i fållan innan start. Det gör mig lugn och trygg. I fredags blev det allt annat än noggranna förberedelser. Jag hade inte laddat upp med mat ordentligt. Sömnkontot var naggat i kanten och jag var inte ens säker att jag hade gels så att det räckte. Eftersom jag blev allt för nervös av att köra motorväg hoppade jag över att stanna i Örebro för att köpa sportdryck. Det får fungera med vatten.

Jag rullade in hos hos Elna vid halv tre på eftermiddagen och vid fyra åkte vi mot mtb-vättern. Vi förstod att vi var sena innan vi rullade in i Motala men intalade oss att det mesta löser sig och i värsta fall kunde vi byta till en senare starttid tänkte vi. Det spelade ingen som helst roll när vi startade eftersom vi skulle ta oss runt tillsammans och inte tävla med någon på banan. Det var ju ett motionslopp sa vi medan jag letade startbeviset i mejlen eftersom jag glömt att skriva ut det. Att fem mil faktiskt är långt i mountainbikesammanhang och faktiskt kräver lite förberedelse försökte jag att inte tänka på. Äh det får gå. En redig afterwork. Vi ramlade in på folkets hus i Motala runt kvart över fem, med mindre än en timme till start. Utan att ha hämtat ut nummerlappar. Elnas cykel skulle få utrustning för att kunna filma loppet vilket inte monterades på en handvändning.

Lite sena men glada och överpeppade

Vi kommer i kapp gubbarna så fort det blir stig

Vi insåg att det skulle bli tight att hinna hämta nummerlapparna när vi fick höra att kön dit var 100 meter. Men det löste sig fint tack vare snälla funktionärer.  Vi fick hämta ut våra nummerlappar direkt utan att köa och fick lite extra tid att nåla nummerlappar och nervöskissa. 30 sekunder före startskottet gick kom vi in i startfållan och jag hann heja på Caroline från Vemdalen och spänna åt cykelskorna. Sedan försvann vår startgrupp och vi hamnade längst bak under den 5 kilometer långa asfaltstransporten.

Elna och jag låg i bredd i god fart men hade ingen chans att ta in på dem. Vi kommer i kapp gubbarna så fort det blir stig sa Elna och jag höll med. Det brukar vara så. Många är snabba i starten och när krafterna sinar för dem tar man sig om. Vi hade ingen brådska ändå och jag kände att jag behövde lång uppvärmning för att komma i gång. Benen var tunga och stela men överraskande starka trots lång bilkörning.

När banan så småningom övergick från gångvägar till grusväg och sedan motionsspår började det bli roligt. Jag hade ingen aning om banans karaktär, inte hur många höjdmeter det var. Det kändes ändå bra på något sätt. Jag hade inte oroat mig i onödan och kunde åka med. Vi kände båda att tempot hade varit lite hårt i början men vi saktade inte om och kunde faktiskt skymta några cyklister framför oss som tappat den stora startgruppen. När stigarna äntligen kom tog vi in mycket på de framför. Vi körde riktigt snyggt och gick om.

För att sedan övergå till grusväg och så småningom smalt motionsspår. Jag hoppades att loppet inte bara skulle bestå av det. Jag längtade stig. Vi hade gått ut lite hårt men var vid gott humör och kunde skymta någon cyklist framför som släppt den stora klungan. Vi tog in meter för meter och när vi äntligen fick köra stig kunde vi ligga på och åka om precis som Elna sagt innan.

Foto: cykelkanalen. Banan hade ett roligt parti på en motorcrossbana med hopp och lite lösare sand.

Vi hjälptes åt under hela loppet. Elna fick ta täten på stig eftersom hon kör så otroligt bra och jag behöver någon att följa för att köra bra. På grusvägarna låg jag i täten och drog. Uppför överraskade benen mig och jag kände mig stark ju längre in i loppet vi kom och fick hålla igen lite för att inte dra upp tempot för mycket.

Vi hejade på publiken, peppade de vi körde om. Berömde starka ben och bra stigcykling. Vi skrattade oss igenom banan och tjoade på många flowiga och fina stigar. All prestationsångest som jag brukar ha var borta. Det var roligt. Det var fjärligar i magen av cykelglädje och inte flyktkänslor. En känsla som jag inte har haft på länge.

Foto: Elna Dahlstrand

En liten stund senare tittar Elna på mig och frågar om vi ska ta henne. Jag nickar och vi växeldrar i kapp.

Vi kostade på oss depåstopp när Elnas flaska hade gått sönder i botten och läckt ut allt vatten. Vi peppade varandra och när Elna fick en dipp i mitten av loppet sänkte vi farten litegrann på transportsträckorna. Det gjorde att hon fick krafterna tillbaka. På stig återhämtade vi oss trots att vi höll högre fart än många andra. Vi hamande bakom små tåg av cyklister och gjorde oss ingen brådska förbi. Frihjulade och vilade. Väntade på att kunna gå om. Sa flera gånger till varandra att det är just precis så här man ska uppleva lopp för att minnas dem allra bäst.

Strax före mål efter en lång backe där jag precis innan hade langat över en gel till Elna kom en dam i kapp och gick om. Vi peppade henne så som vi gjort med alla som vi passerat och blivit passerade av. En liten stund senare tittade Elna på mig och frågade om vi skulle ta henne. Jag nickade och vi växeldrog i kapp och förbi. Ropade att hon ska hänga på och vi lägger in en lång spurt  längs med strandpromenaden in till Motala. Tjejen låg kvar på våra hjul och mina ben var stumma av mjölksyra men jag kände mig fortfarande stark. Jag hade ingen aning om hur långt vi hade till målet men det fick bära eller brista. Tjejen på vårt hjul tog en sista förning innan målet och hamnade sedan bakom oss när vi gick över mållinjen tillsammans. Trötta, nöjda och med varsitt stort leende. Vilken grej tänkte jag. Teamwork kan vara hur grymt som helst med rätt person.

Vi grattade tjejen vi haft på rulle till en fin prestation. Träffade på Madde som jag cyklade fatbike tillsammans med i vintras och som starkt gått om oss efter en crossbana i mitten av loppet. Vi tar sällskap i parken för maten efteråt innan vi trötta och nöja rullar tillbaka till Alboga och fikar smörgåsar mitt i natten hos Elna. Livesändningen hade tyvärr inte fungerat vilket var synd. Vi hade åkt så bra på stig och kvällssolen hade gjort bilderna magiska om de hade kunnat visas.

Det är just det här som skapar minnen av ett lopp

MTB-vättern överraskade mig positivt. Det var en otroligt fin bana som både bjöd på fina och flowiga stigar och lättkörda grusvägs- och asfaltspartier. Även om jag gillar att köra stig allra mest njöt jag av de fem milen. Ett enkelt lopp sett till tekniska partier men ändå med så mycket cykelglädje. Omgivningarna otroligt fina med vättern närvarande på slutet och mysiga skogspartier. Vädret kunde inte varit bättre. Fin kvällssol och värme och riktigt torra och snabba stigar. Med all publik efter hela banan blev det verkligen den folkfest som jag förknippar med Vätternrundan och deras landsvägslopp.

Att dessutom släppa allt press på att prestera bra och i stället köra tillsammans med någon annan var riktigt roligt. Varken jag eller Elna hade en tanke att göra vårt eget race. Det handlade om att ha roligt, njuta av fin cykling och hjälpa varandra i mål. Elna sa flera gånger att det är just det här som skapar minnen av ett lopp. När man tittar upp och tar in det runtomkring en i stället för att enbart fokusera på tid och placering. Att få peppa varandra och alla andra efter banan och se att det ger energi till trötta medcyklister. Som Pernilla som vi peppade när hon åkte förbi och sedan lämnade den här fina kommentaren på min Instagram.

@helenaenqvist ni var verkligen grymma💪! Ert glada humör och käcka hejarop gjorde nog de flesta peppade. Iaf mig😃🚴‍♀️

Slutligen; inför min första Vätternrunda 2007 kom jag över en gammal cyklatidning. I den fanns en artikel om mtb-vättern som kördes förut. Jag läste den med stort intresse och var imponerad av alla som körde så lång på mountainbike. Minns speciellt att alla rekommenderades att ha med ett mulitverktyg om något skulle gå sönder. Jag tänkte då att kanske någon gång i framtiden ska jag prova det där med mountainbikelopp. Bara för skojs skull. Nu 11 år senare har jag kört många långlopp och så fick jag äntligen köra det där loppet som jag läste om för så många år sedan.

Tack Vätternrundan för ett fantastiskt fint lopp och grymt arrangemang runt omkring. Det gav mersmak och vem vet, jag kanske står på start nästa år också. 

och du, in och läs Elnas racerport också! Hon fångades på årets bild!

3

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

One Comment

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.