Novembergrus

Den här månaden är mörk. Så otroligt mörk och jobbig att ta sig igenom. Det är mörkt när jag går till jobbet och skymmer redan efter tre. Jag försöker fylla årets jobbigaste månad med saker som gör att jag mår bra. Som ger lite färg till att det gråa. Jag försöker också få så mycket dagsljus det går den här tiden. Elna skrev så bra om att det handlar om attityd till den här månaden och lägga till det man behöver. Hon beskrev dessutom det så vackert. 

För vet du vad, himlens gråskala mot några kvarvarande gul björklöv är ju vackert. Monokromt dimmiga morgnar har ett särskilt lugn. Naturen går in i vila. Allt det där gråa – det är inte deppighet, det är lugn och eftertänksamhet. Det är inte grått och tråkigt, det är naturen som laborerar med sina dova färgskalor.

Elna Dahlstrand

I dag välkomnade jag den här lördagen. Njöt av att äntligen få vara ute en hel dag i dagsljus. Tittade efter alla dova färgskalor. Det lilla gröna mot det bruna i skogen. Frosten i gräset som gjorde skogen vacker. Jag tankade så mycket energi det bara gick. På det allra bästa sättet. På cykel tillsammans med John och Hasse. 

Glad över att äntligen ha en hel stughelg med den återhämtning och lugn det ger. Väldigt värdefullt just nu. Trots att jag sovit dåligt var jag ändå sugen att cykla trots att kroppen i sig känns trött och seg. 

Vi packade ned kaffetermos i ryggsäcken. Tog på oss varma kläder och rullade ned till golfbanan för att möta John. Det kändes konstigt att ägna en dag åt att cykla när vi vanligtvis brukar åka skidor den här tiden på året. 

Vi rullade novembergrus runt Röjan och Söderhögen. Delar av de vägar vi cyklade cross på tidigare i somras. I motljuset var dagen riktigt vacker och ju varmare kroppen blev desto piggare blev benen. Vi hade inte bråttom, bara fokus på att vara ute och låta timmarna gå. 

Stannade i Söderhögen för kaffe vid den gamla skolan. Rullade sedan ned till Nederhögen och jag fnissade lite när jag tänkte på det Elna och jag pratade om i ett podd för längesedan. Att man aldrig ska fika innan en nedförsbacke. Vi skakade liv i händerna efter asfalten mot Böle och rullade sedan till Johns hus i Röjan. Han ville prova att filma oss med drönare. Vi körde lite frusen och hård stig till ljudet av drönaren innan vi tog sällskap mot Storhogna igen. John hade fått höra om en stig bakom en fäbodvall. 

Medan Hasse rullade hem till stugan letade vi den där stigen. Till en början riktigt fin sedan allt mer svårfocerad och vi stod så småningom med kartappen uppe och var lite vilsna. Så som vi brukar göra när vi letar stig. Så småningom hittade vi rätt och skiljdes åt strax före golfbanan. Medan mörkret sakta föll skyndade jag mig så gott det gick uppför Torrvallenbacken och funderade flera gånger om jag skulle orka upp. Stannade uppe på toppen och tog en bild på fjällen som brann och trampade så fort jag kunde de sista 2 km hem. Fem timmar senare lagom tills det blev mörkt parkerade jag cykeln bakom stugväggen. Nästan 4 timmars rulltid en novemberlördag var vardagslyx. Vi hade fått se solen. Den som inte visat sig på evigheter. 

Novembergrus kan vara smärtsamt vackert och jag har sagt det förut och säger det igen. Grusvägar här är en fröjd. De blir inte tråkiga som där hemma. 

4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: