I stället för löpning strosade jag på fjället

I bland vill kroppen inte springa eller cykla hur mycket huvudet än vill. Fjällmaran kommer allt närmare och jag bör få lite mer löpning i benen. Vi hade planerat att springa i dag. På fjället mot Samevistet och Fallmoran. Jag såg framemot det för nu är fjället så fint.

När jag vaknade i morse hade jag huvudvärk och kände mig hängig. Vi hade visserligen varit uppe till långt efter midnatt när vi tittade på stjärnfall uppe på fjället. Det kunde bara vara trötthet tänkte jag men när huvudvärken inte släppte och kroppen var så trött bestämde jag mig för att vila och avstå löpningen. I bland är det svårt att vila och det tog en stunds eftertanke på stugbron innan jag faktiskt tog mitt förnuft till fånga.

I stället för löpning skulle jag strosa på fjället, med kaffe i ryggsäcken och med Hasses stora kameraväska. Han hade stoppat ned två objektiv han tyckte jag skulle testa. Vi skulle sedan mötas upp för en fika vid hotellslingan.

Medan Hasse sprang låg jag i ljungen och blåbärsriset och fotade miljöerna runt den stora fjällplatån mellan Storhognas hotellslinga och Samevistet. Tittade på alla vandrare som i dag var många. Jag letade hösttecken och nu börjar det så sakta bli mer färggrannt. Några fjällbjörkar hade gula lov och ljungen blommande i lila. Blåbärsriset lite rött i kanten och den bruna fjällplatån ännu mer brun än förra helgen.

Jag pratade lite med två småkillar som hyrt cykel på hotellet och kämpat sig uppför den branta leden. Han där bak tycker att det är jobbigt sa den ena när hans kompis flämtande skulle ta sig upp på cykeln. Sedan försvann de ned för slingan. Två gånger till såg jag hur de kämpade sig upp för att åka fort utför.

När Hasse rundat Samevistet och kom i fatt mig passade jag på att fota honom springandes. För att öva sätta fokus och skärpa på föremål som rör sig innan vi drack kaffe på en bänk.

Där och då kom den där känslan av tacksamhet över mig igen. Över att få ha de är miljöerna att träna i oavsett om det är på skidor, med cykel eller i löparskor i dag. Eller bara få strosa i med vandrarkängor och Lundhagsbyxor. Sitta ned i ljungen med ryggen mot en sten och bara titta sig omkring utan att låta tankarna fastna någonstans.

Och tänk om två helger är det äntligen dags för Vemdalen Fjällmaraton. En hel dag just precis här tillsammans med så många andra. När fjället byter färg och årstid.Jag är inte alls så förberedd som jag vill vara men det gör inte så mycket ändå. Jag ska lufsa de där 44 kilometrarna och passa på att stanna vid varje depå. Upplevelselopp när det är som allra bäst. För tävling är det inte för mig. För fjället vill jag inte springa med tunnelseende.

Nu i kväll mår jag bra igen. Huvudvärken är borta och kroppen lite piggare. En extra vilodag är inte dumt i bland. Framförallt inte om jag får spendera den utomhus och på fjället. Ett missat löppass är ju inte hela världen.