Tolvtjärnsloppet – mycket cykelgläjde

Det är något speciellt att få åka ett lopp för första gången. Att inte veta vad som väntar mer än en uppfattning av banprofil och sådant man hört i från andra. Det är också något speciellt med mindre lopp. De är gemytliga på ett annat sätt och trängseln mindre. Vi hade båda sett ett klipp på Facebook, en teaser till loppet som gav mig ett sånt där cykelpirr i magen. Stigar över tall- och sandmoar, enudrospår och några rejäla klättringar. Jag spelade upp den där filmen flera gånger och tänkte att jag ska åka det. Så i söndags åkte vi norrut. Till Långviksmon. Med en kropp som egentligen inte alls är sugen på att cykla långt och en form som var lika svajig som helgen innan i Falun. Jag hade en plan innan som på pappret skulle ta mig i mål men som jag glömde när startskottet gick. Det blev 65 km lång kamp med sand men med massor av cykelglädje i kroppen. En resa från första plats till en sekundstrid om tredjeplatsen. 

När vi anmälde oss i sista stund till Tolvtjärnsloppet och jag kände mig inte särskilt nervös. Bara förväntansfull. Eftersom kroppen inte riktigt var återhämtad efter Falun blev träningen därefter under veckan. På lördagen var jag trött och hängig och jag valde att vila. På söndagsmorgonen kände jag mig helt frisk men seg. Förstod att det skulle bli ganska jobbigt att köra hårt. Vi åkte hemifrån redan halv sex på söndagsmorgonen och jag tänkte att det skulle bli spännande att se hur kroppen reagerade på att köra hårt efter en lång bilresa. Jag var också nervös över hur ryggen skulle reagera med ännu ett långlopp med vätskeryggsäck. Eftersom loppet bara hade två vätskestationer skulle det inte vara möjligt att åka med bara en halvlitersflaska på ramen.

Vi var ute i god tid och kunde hämta våra nummerlappar och chip två timmar före start. Under bilresan upp hade jag börjat bli nervös. Trots att jag lovat mig själv att inte titta på startlistan innan hade jag gjort det och insett att motståndet i damklassen skulle bli tufft och jag skulle få gräva riktigt djupt för att kunna hänga med de allra snabbaste. Fjolårets segrarinna fanns med, likaså en världsmästare i multisport. Inga duvungar.

Vi värmde upp i första backen och jag kände mig lika seg som dagen innan och det var svårt att få fart på benen.

Så min inställning i dag är att jag ska ta mig runt banan och försöka att inte gå ut för hårt. Inte dras med i den höga farten som alltid blir i starten av loppen. Jag ska åka smart och framförallt ska jag inte vara feg utför. För det är på stig och utförslöpor som jag är som allra bäst den här säsongen.

Jag hade en plan för loppet i bilen på väg upp till Långviksmon. En plan jag bloggade om och som jag kände skulle vara ett fint recept för att ta mig i mål. Det som jag inte lyckats med de två sista loppen jag startat i det här året. Men jag lyckades bara pricka av en punkt. Det sistnämnda.

När startskottet gick låg jag långt fram i vanligt Helenamanér. Övermodig och med en känsla av att startbacken faktiskt inte kändes så jobbig. Inte som den gjort när vi värmde upp. Jag hade flyt och en fin känsla i kroppen, att pulsklockan visade något annat struntade jag i. Jag hade bra fart på de otroligt fina stigarna i början. Böljande och sandiga bland tallar. Jag nyttjade cykelns dämpare utför i endurospåren och kände att jag var riktigt bra. Funderade hur nära de andra damerna var och att det kanske inte var så bra att jag såg så många snabba herrar framför mig. Men det gjorde inget just då för jag kände mig inte lika seg som i Falun och ryggen gjorde inte ens ont. Sand var roligt dessutom.

Efter några kilometer passerade Hasse och gav mig några peppande ord och jag passade på att ta hans rygg. Jag förstod att jag ledde loppet och fick lite hybris och vägrade släppa Hasses rygg när hans tempo gick upp. Jag hade bra tryck i benen när vi nådde de första transportsträckorna och de första lite jobbiga backarna. Framför oss låg några herrar till. Perfekt tänkte jag och fortsatte att ignorera en ganska hög puls. Känslan i kroppen var bra.

Jag ledde i knappt en mil innan innan jag hörde hur jag blivit ikappkörd av en annan dam. Jag ville inte titta bakåt och hade så pass mycket sinnesnärvaro att jag inte ökade tempot för att försöka göra henne trött. I stället saktade jag ned lite och släppte Hasse lagom till en lång pumptrackliknande utförslöpa. Jag och tjejen växelkörde i någon kilometer innan jag tappade henne i en backe och såg hennes rygg försvinna in på nästa stigparti. Jag peppade mig själv att långlopp är långa och mycket kan hända. Sparade jag mig lite nu kanske jag kunde öka lite på slutet. Strax efter att jag tappat henne började min rygg göra ont. Jag hade stoppat ned två värktabletter i ryggfickan att ta i nödfall om det skulle bli lika outhärdligt som i Falun. Jag valde att vänta en stund.

Jag hade åter Hasse inom synhåll och kom så småningom i kapp. Han erbjöd sig sin rulle och jag kunde återhämta mig ett par kilometer. Jag drack, klagade lite på ryggen som gjorde allt mer ont men försökte bita i hop. Tänkte på att andas och försökte slappna av. Inget hjälpte och jag var till slut tvungen att ta en värktablett.

Jag är rökt och avhängd men jag vågade hänga på i alla fall. 

Ungefär i mitten av loppet i en längre klättring på stig tappar jag drivet och får hoppa av och blir återigen passerad. Inser att jag håller på att tappa hela loppet och ger mig tusan på att hoppa upp på cykeln och försöka ta hennes rygg. Hon får några meter och jag förstår att hon är riktigt stark uppför. Men jag tar in så fort det blir platt och lägger mig i rygg på henne. Får lite vila och tänker att jag ska hålla hennes rygg så länge som det går.  Jag måste våga. Jag försökte se om vi kanske tog in på några herrar att vila bakom när nästa transportsträcka skulle komma. Jag skulle inte ge mig. Hon skulle få kämpa för att bli av med mig. Det fick bära eller brista. Det håller tillräckligt länge och vi får sällskap av två killar till. Tjejen framför mig är smart och ligger på rulle. Jag gör detsamma och följer med. Vi passerar första vätskekontrollen strax efter 3 mil utan att stanna.

Ute på asfalten ligger jag på fjärde hjul och vi börjar rotera i vår lilla grupp. Återigen påminner jag mig om att vara smart och viker ned ganska snabbt efter min förning. Känner hur jag tappar fart och kan inte hålla tjejens rulle. Började slira lite med en kille från CK Örnen bakom mig även han slirandes. Centimeter blev meter och jag överlade med mig själv. Jag visste blev en meter och jag överla med mig själv. Jag visste att loppets mördarbacke skulle komma när vi lämnade landsvägen. I farten vi höll och min kamp att försöka hålla rulle skulle straffa sig uppför. Jag bestämmer mig för att släppa henne och den starka killen som drog vår lilla klunga.  Säger till killen bakom mig att jag var rökt. Han erbjuder sig sin rulle och vi tappar inte på de två framför men luckan för stor för att täta.

Det sista jag ser av tjejen framför är hennes ryggtavla i mördarbacken. Hur snabb kan hon vara uppför tänker jag och känner hur jag själv tappar fart, men metodiskt och på lätta växlar trampar jag upp. Återigen tänker jag att ett långlopp är ett långlopp och jag kan ta in igen. I efterhand får jag veta att tjejen framför mig gick om då ledande dam och att jag inte var många minuter efter.

I slutet av mördarbacken…..äter jag gels…Foto:Tolvtjärnsloppet

Jag får sällskap med ytterligare en kille och vi skrattar lite uppgivet åt alla backar som avlöser varandra, på stig och på avsnitt som känns som sandstränder. Det borde gå utför snart och jag vet att jag var snabbare på stig och kan tjäna på att ligga på så fort det går utför. Det är bara det att inte går utför, men jag tänker inte ge mig. Jag försöker hålla fart och tappar så småningom killen framför. Banans karaktär hade ändrats efter mördarbacken. Mer grusväg, mer sand och mindre flowiga stigar. Men jag har fått veta att på slutet väntar banans första stigar igen. De som gav en sån glädje i kroppen. Det ger lite kraft.

Jag fortsätter ensam på mjuka sandvägar och kollar på klockan. Inte ens en mil till mål. Jag ser killen jag hade sällskap med, hans vita tröja skymtar lite längre fram och jag får lite självförtroende över att kunna ta igen så fort väg blir stig.

En av alla sandpartier vi passerade. Det är itne jag på bilden. Foto Rikard Hägglund

Fan Helena det HANDLAR om pengar nu. Du vill inte förlora så här nära mål. 

När jag passerade skylten som visade att det var fem kilometer kvar tittade jag bakåt för att se om det kom någon bakom mig. jag kunde inte se någon cyklist och slappande av lite för mycket. Jag var säker på att jag hade tredjeplatsen säkrad och var riktigt nöjd att jag tagit mig hit utan att gå in i väggen. Jag förstod av banbeskrivningen att sista biten skulle bestå av stora delar stig. Det var till min fördel. Men i sådana här ögonblick ska man aldrig slappna. Aldrig någonsin. 5 km är är trots allt långt.

När jag tittade bakåt igen såg jag en gulklädd cyklist. En herråkare? En från den kortare banan på 40 km? Fanns det tjejer med gula kläder i startfållan? Jag ökade tempot och den bakom mig tappade lite grann. Jag tittade bakåt igen vid 4 km och cyklisten var lite för nära igen. Jag var riktigt stressad och skrattade samtidigt åt mig själv. Kanske hade jag jagat upp mig i onödan. Det kunde lika gärna vara en herråkare. När jag nådde en av de sista chikanerna var cyklisten nästan i kapp och en liten stund hörde jag en cykel precis i rygg på mig. När vi nådde en sandig transportsträcka gick cyklisten om och jag kände igen tjejen från startfållan. En dam ur tävlingsklassen. Så fan att jag ska mista en pallplats med bara 2 km kvar tänkte jag och vägrade släppa förbi henne. Jag var först in på stigen med benen fulla av mjölksyra och hjärtat så hårt bultande att det gjorde ont. Jag har blivit omåkt med bara någon kilometer kvar förut, jag har blivit nedspurtad och avhängd för många gånger. Känslan efteråt är aldrig rolig. Men den som kommer bakifrån har åkt snabbare och jag var i det läget rätt mör.

Jag valde att släppa förbi henne stärkt av att jag var snabbare på stig. Hennes rygg skulle ge mig lite vila och hon skulle med all säkerhet känna sig stressad med mig på hjul. När hon fick ett par meters försprång efter en dålig kurvtagning av mig var jag sekunder i från att ge  upp och låta henne sticka i väg. Men så bet jag i. Tänkte att det handlade om en pallplats och framförallt handlade det om prispengar. Hade jag åkt ändå upp hit och lyckats hålla en pallplats så länge skulle jag inte låta henne gå förbi. Jag kom i kapp igen och tänkte smita förbi henne i den sista chikanen men hejdade mig. Hon skulle få dra mig till en spurt.

När vi nådde asfalten fick hon ett litet för stort försprång och jag gick ned i tempoställning på cykeln. Med tunnelseende försökte jag få benen att öka. Ge dig inte, inte nu. Kör för tusan. Strax innan sista kurvan på asfalt var jag i kapp och la mig bakom. Hon såg nervös ut, tittade bakåt och jag gled lite åt sidan för att inte synas. I allra sista sekund la jag i en tyngre växel, tänkte att mina starka ben skulle klara av det. Ställde mig upp och tryckte till och gick om på sidan. Jag fokuserade på målet och såg i ögonvrån att hon inte var långt efter. Med en hjullängd lyckades jag hålla undan och rulla över mållinjen. Jag vann min första spurt och säkrade tredje platsen.

Skidåkarfällningar kanske inte fungerar på cykel? Men jag tog spurten! Foto:  Jan Erik Backman

Foto: Jan Erik Backman

Jag tackade henne för ett starkt motstånd för det var vad hon gav mig. Jag kände mig riktigt nöjd över att jag trots att jag egentligen inte hade några krafter att gå med henne de sista kilometerna. Än mindre för att dra upp en spurt och klara av att vinna den. Men någonstans hur trött kroppen än är går det att pressa det där lilla extra. När man låter pannbenet ta över och fokuserar rakt fram. Struntar i att varje cell i kroppen skriker att man ska slå av på tempot och så fort man når mållinjen tar all kraft slut. På riktigt.

3.13 timmar stannade klockan på för min del.  Josefina som vann putsade banrekorden och kom in på 3,07, en liten stund senare damtvåan Cecilia från Mora. Jag hade ”bara” 6 minuter upp till segraren i ett damfält som var stenhård. ett damfält utan åldersindelningar. Det tar jag med mig och känner mig nöjd över. Jag fick ett kvitto på att kroppen börjar komma tillbaka. Att det finns lite kraft och fart och försöker jag bara hålla mig till den plan jag borde ha kan det räcka långt. Trots en liten för offensiv start så tar jag med mig min fina och snabba stigkörning och framförallt att jag lät bli att bromsa utför!

Tolvtjärnsloppet – riktigt mycket cykelglädje

Så som rubriken lyder är en bra sammanfattning av loppet. Stigarna på banans första del var så där fina att jag vill åka dem igen. Flera gånger om. Andra delen av banan mer sand och grusvägar men för den delen inte tråkiga. Loppet bjöd på många höjdmeter och många stigningar på stigar. Sånt gillar jag mer än att nöta långa grusvägsbackar. Bortsett från de många höjdmeter som vi plockade låg utmaningen i att cykla i så mycket sand, på stigar och på vägar. Det suger effektivt musten ur benen.

Så som med mindre lopp är det inte lika stor hets i starten eller utefter banan. Det är skönt för mig som är rädd att krascha. Banan var bra utmärkt och bra med många funktionärer där det behövdes.

Jag kommer nog med all säkerhet att åka loppet även nästa år!

Resultat och bilder från loppet kan du hitta här!

4
Share

7 Kommentarer

  1. Så grymt kört! Vad jag hade velat varit i mål tidigare så jag fått se den spurten!
    Hasse recently posted…TolvtjärnsloppetMy Profile

  2. Grattis till en otrolig spurt och pallplats!

  3. Stort grattis! Jag fick ståpäls av att läsa den rapporten 🙂
    Sara Borg recently posted…Bli en bättre löpareMy Profile

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge