Det här med att springa i fjällen
För ett tag sedan skrev jag om det speciella med cykel och fjäll. Om friheten, om äventyren och känslan att kunna varva ned samtidigt som man rör på sig. Det bästa av två världar. Fjällen har alltid legat mig varmt om hjärtat så länge jag kan minnas och det är där jag tankar energi och hittar lugnet.
När vi köpte stugan i Storhogna 2013 såg jag hur jag skulle tassa omkring på långa pass efter vandringslederna och leta cykelstigar. Något som jag länge velat göra men inte kunnat för ett trilskande knä. Men det var inte förens nu i sommar som vi verkligen började utforska våra hemområden i löparskor. När kroppen höll blev passen längre och mer regelbundna. Drömmen om ett fjällmaraton var inte längre en utopi utan något genomförbart.
Det här med att springa i fjällen ger samma frihetskänsla som att cykla eller gå för mig. Borta är pressen på tider och fart och fokuset handlar om att ta sig fram. Lyckan som infinner sig när fötterna hittar rätt mellan stenarna och när det pirrar lite i magen när det går utför. Den härliga sviktande känslan av fjällhed under fötterna och myrarna som suger i benen. Tiden existerar inte, bara här och nu i ett par timmar. Det gör inget om det blir mer gång än löpning i bland för det handlar enbart om upplevelsen. Den som lever kvar så länge i kroppen och sinnet att en grå och slaskig februaritisdag fylldes av myrdoft och lyckopirr i magen.
Snart är fjället löpbart igen och äventyren som finns precis utanför stugdörren.
0
16 Comments
Leave a comment
jag älskar också att springa i fjällen; men ibland glömmer jag bort att det är svårt. det är tekniskt och det går uppför. ibland nedför men ändå tekniskt. men det är det som är tjusningen. att det inte kan gå fort!
Och jag älskar den löparglädjen du bjuder på i dina inlägg! Visst är det så, jag glömmer också, glömmer också bort att vara lite rädd att ramla 😉 Men det är tjusningen, att det faktiskt inte alltid kan gå särskilt fort. Något som är lite facinerande att det känns som man upplever en massa av vyerna trots att man många gånger har näsan i marken för att se till att fötterna hamnar rätt! haha.
Det låter och ser helt underbart ut. Jag drömmer lite om att springa en fjällhalvmara nångång. Kanske nästa år! 🙂
Gört! Bara gört! 🙂
Du har så rätt om fjällmiljön och känslan som den ger när man är där. Ska jag springa så vill jag att det ska vara som på dina fina bilder! Vad bra att din kropp visat sig hålla så du får njuta av löpning och cykeln på fjället.
Så känner jag också och har därför så svårt att hålla i gång löpningen nu i vintern när jag måste springa efter gångvägarna.
Visst är det underbart! Vi ser framemot den 3 september när du & Hasse ska genomföra 44km i våra vackra fjäll.
Det gör vi också! Höstens höjdpunkt och troligtvis den jobbigaste men vackraste också.
Att springa i fjäll är en dröm men det vet du ju redan. Har faktiskt anmält mig till ett trail-lopp även om det inte är fjäll så nästan…
Vad roligt Anna!! Och du vet redan att du får komma upp och hälsa på och springa 🙂
Åhh så härligt det låter. Som gammal orienterare har jag sprungit mycket trail. Men typ ingen fjällöpning. Men jag skulle vilja!!!
Tycker du ska prova! Jag har aldrig orienterat mer än skolgympan och vill prova men är kass på att läsa karta;-)
Så underbara bilder!
Åh, vad jag längtar tillbaka till fjällen nu…! 🙂
Tack så mycket! 🙂 snart löpvänliga igen! Vilka fjäll har du sprungit? Några favotips?
Fjällöpning är det jag ser på näthinnan när jag ser mig själv vara ”tillbaka”. Du beskriver det precis så som jag drömmer om att det ska vara, och vet att det kan vara. Härligt!
Visst är det! Tänk när du är ”tillbaka”, vilka äventyr som väntar:-)