Racereport Vemdalen fjällmaraton 11 km.

Hej jag heter Cecilia och är Helenas dotter, jag ska gästblogga på hennes blogg. Så här är min racereport från min fjällmaraton.

För ett år sedan bestämde vi i familjen för att springa Vemdalen fjällmaraton och det gjorde även min morfar. Jag var taggad och tränade lite smått. Det avtog ganska snabbt och  jag glömde bort att jag skulle springa så pass långt som det ändå var. Jag menar 1.1 mil är långt för att vara mig. Tiden rann iväg och så var det  1 månad kvar och mamma tjatade på mig att jag skulle springa för att det inte skulle bli jobbigt när det väl var dags. 2 veckor innan sprang jag Blanktjärnsrundan med pappa och det var jobbigt men det kändes okej, Blanktjärnsrundan är 1.1 mil så det passade utmärkt att springa den. Jag testsprang veckan innan och då hade jag ont i höften och jag vilade resten av veckan.

2 september dagen innan loppet så hämtade vi ut nummerlapparna och fick en liten, som jag skulle kalla den ”goodiebag”  med en illrosa finishertröja, vattenflaska och så klart nummerlapparna. Jag var inte så särskilt nervös då men det verkade resten av familjen vara.

3 september så stod vi på starten, jag var lite nervös men inte lika som mamma.  Det kom fram två tjejer och kollade vilka sträckor vi skulle springa och precis när dem sa ”lycka till” så började alla springa och det var tydligen starten. Jag och mamma hängde inte direkt med och skrattade. Mamma skratta och sa  ”det där var den konstigaste starten jag har varit med om” och jag höll med. Både jag och mamma hade haft ont i olika kroppsdelar jag hade haft otroligt ont i höften så vi tog det lugnt i starten. när vi kom till själva elljusspåret så såg vi inte glimten av Hasse och morfar dem försvann in i folkmassan. Jag och mamma gick upp till delningen för hennes sträcka och min och där började jag min resa genom Vemdalen fjällmaraton.

Jag satte på mig hörlurarna och startade Run Run Run med Junge Junge och trippade mig upp för stenarna och förbi människa för människa. Det kändes otroligt bra, jag var peppad och kände glädjen i hela kroppen. Den glädjen har jag nog aldrig varit med om. Jag tror att det var stämningen som gjorde det. Jag gjorde ett stopp i första depån med en bullbit och ett glas saft. Sedan sprang jag i väg, fortfarande med glädjen i kroppen. Jag tog några kort under vägen.

När jag var på väg ner för en skidbacke så kom det en kille som frågade om jag hade sätt någon mer som sprang 2.4 mil än honom men jag svara nej. Vi började prata om löpning och cykling. Han var väldigt intresserad av löpning och jag om cykling och han ställde så många och roliga frågor och vi hade kul under banan. Det kan behövas att prata med någon för att humöret ska höjas. Jag hade blivit trött och då var det skönt att just han kom och prata med mig.

När vi var på väg upp för Väst express, alltså skidbacken så tappade jag energin direkt och humöret sjönk. Killen som jag prata med trippade snabbt upp för backen och jag ville bara krypa upp för den backen var det värsta under hela banan. Jag blev bara tröttare och tröttare. Tillslut efter mycket gående baklänges och kämpande med att gå uppför så hade jag kommit uppför ena backen. Sedan återstod det bara en dubbel så lång backe som jag hade gått uppför, tänk dig då min energi. Men jag kämpade på med låten Hello av Adele i lurarna och lite sång ” Hello from the other side”. Jag såg en teknik som några framför använde uppför och det var att sicksacka sig och det fungerade verkligen.

Till sist var jag uppe och där var den sista depån med mycket gott. Jag visste att det inte var långt kvar och mitt mål var att komma in under 2 timmar så jag tryckte i mig kexchokladen jag hade fått,  lite chips och ett glas vatten och fortsatte springa.

Jag sprang och sprang och jag var trött men energin fanns kvar för att ta mig i mål. Jag sprang bakom en kvinna som jag hade mött under tävlingen ända in i mål. Men när det var kanske 10 meter kvar så slog jag i sista växeln eller sista energin som fanns kvar i mig och spurtade in i mål och kom före kvinnan. Jag fick min medalj!

Efter jag kommit i mål så återstod bara en lång väntan på mamma, Hasse och morfar med det är det värt.

Det var min racereport. Slutsatsen i det här var att nästa år ska och vill jag springa halv maraton på 2.4 mil och såklart träna mer.

Tack för att ni har läst, hoppades att ni gillade inlägget!