Skidor i sol, skejt på fjäll och månsken- helgen som gick

Vi valde att inte åka till stugan i helgen. Spårstatusen lockade inte till och jag ville få till bra skidåkning den sista helgen av min långa efter-julledighet. Hasse behövde några flers timmars sömn efter sitt nattjobb. Vi valde att stanna hemma i stan. Efter en lugn lördagsmorgon vallade vi skidorna och åkte in till stan för att köra Torråsenslingan för första gången den här vintern. Vi hade fått påfyllning av snö och alla spår var dragna. Jag ville staka och Hasse få ett lugnt skejtpass i kroppen. En perfekt kombination.

Det var kyligt med dimma med dimma vid Rannåstjärn och blå himmel och uppe på höjd i Torråsen. Väldigt vackert på båda sätten. Jag hade varit klok nog att ta mina varma men lite stora pjäxöverdrag med ull. De värmer gott när jag bara står och stakar och inte rör på fötterna som vid diagonal eller vid skejt. De tar i bland i spåret lite men hellre det än kalla tår. Någon gång ska jag unna mig ett par värmestrumpor men de kostar så mycket.

Torråsens backar är ljuvliga att skejta men hemska att staka uppför. En jobbig utmaning de första gångerna på vintern och ju starkare jag blir desto jobbigare att ta sig uppför med fart. Bara att ta mig upp gör mig stolt varje gång. Jag gnetar på och försöker hålla momenutum och fart på skidorna. Belöningen kommer sedan i form av den platta fina slingan runt Torråsen och sedan utförskörningen ned till mtb-banans alla kurvor, små knixar och tekniska utförskörningar.
I de här uppsförbackarna till Torråsen är den enda gången jag kan sakna att inte längre åka på skidor med fästvalla. Annars gör jag inte det längre.

Vi fick riktigt fin dag på skidorna och sa till varandra flera gånger att vi har otroligt fina skidspår i stan. Det kan vara lätt att glömma det i bland.

Innan vi åkte hem och parkerade oss vid skidåkning på tv köpte vi godis. Rejält med godis. Jag funderade på att testa att åka Torvallas nyaste spår men frös, ville helst bara sitta i soffan och äta mitt godis, käka middag och inte göra så mycket mer. Så blev det också.

I går söndag valde vi att göra en dagsutflykt till Trillevallen för att testa deras spår och få skejta på fjället. Vi har båda varit i Edsåsdalen och åkt. Därifrån tar man sig till Trillevallen på skidor, vilket jag har gjort ett vårvinter för ett par år sedan. Då tyckte jag att det var de finaste spåren jag åkt skidor på. Nu hade vi en lös plan att led 143, Ripkallshöjden efter att ha sett fina bilder på instagram.

Med mycket energi i midjebältet, kaffetermos att ha i bilen och förväntansfulla åka vi de där 10 milen till Trillevallen. När vi såg hur morgonen blev allt ljusare och tempen bara låg på ett par minusgrader sa vi att kliva upp tidigt skulle vara så värt. Dels för timmar av fjällskejt och riktigt vinterväder innan mildgrader, regn och blåst skulle komma in.

Vi parkerade och gav oss i väg och funderade på när vi skulle se den skylt vi skulle följa. Det hade inte suttit nån i början trots att spårkartan sa det. Det tog ett tag innan vi förstod att vi tagit ett annat spår. Efter lite felåkningar, ett par klättringar mer än tänkt var vi till slut på väg upp Ripkallshöjden. Efter att vässat öronen lite när två killar frågade en dam om vägen mot Grofjället följde vi efter. När vinden bet i lite för hårt på höjd och Hasse kände att energin började tryta vände vi och tog oss ned till Yttersvallen och därifrån upp till Trillevallen igen. Turen blev längre än vi tänkt men vi hade ingen brådska. Vi ville ta tillvara på allt det fina så länge det gick. Och visst, fler besök i Trillevallen!

Väl hemma igen släppte Hasse av mig vid furuparken. Jag hade sagt innan att jag skulle köra något varv på spåret som går i det som vi kallade mumindalen i Torvalla. Det nyaste spåret och som redan lovordats. Jag var väl inte så sugen när jag satt i bilen från Trillevallen. Trött, lite frusen och utan pannlampa. Jag visste att om jag skulle åka med hem och hämta pannlampan och gå till spåret skulle det inte bli av hur gärna än jag ville åka. Det var nästan fullmåne och jag tänkte att det får räcka som ljuskälla.

Frusen och trött tog jag på mig ny skidjacka och gick upp till spåret. Insåg att månljuset inte riktigt nådde ned till spåret i skogen. Men jag kude inte gå hem när jag väl stod i skejbädden med skidorna i händerna. Det är sällan jag ångrar ett pass och det gjorde jag inte denna gång heller. Trots att det var lite skumt såg spåret bra ut och kändes som en slinga jag kan åka många varv utan att tröttna på. Uppför den slakmota jag intervalltränat på cykel och utför på ställen där jag cyklat. Lite dubbel känsla trots allt efter de fina stigarna inte finns längre men väldigt fint skidspår.

När klockans batteri tog slut valde jag att åka ett varv till och sedan småjogga hem. Spåret finns ju kvar även efter veckans kommande mildväder och kommer bli ett superbra alternativ om jag vill komma ut på skidor på veckokvällarna. Hasse har bilen och cykla eller gå till Odensala har känts lite långt. Nu har jag 500 meter och är det bara spårat når jag jag hela ÖSK, Torråsen och Spikbodarna via anslutningsspår. Lyxigt!

I dag har jag haft en välbehövlig vilodag och tagit mig igenom första dagen på jobbet efter en lång ledighet. Sånt tar på krafterna och lite extra efter utmattningen. Jag glömmer lätt det.