• Home
  • /
  • Skidor
  • /
  • Den här skidvintern blir inte andra skidvintrar lik

Den här skidvintern blir inte andra skidvintrar lik

En lite vacker rubrik. Lite poetiskt. Men just så blir det i år. Inte alls lik andra vintrar när mitt fokus för träningen har varit långa skidlopp. För första gången sedan jag började åka längdskidor har jag inget mål med min träning. Inget lopp att motivera långa pass med pannlampa med eller blåsiga, isiga vindar runt nollan med spår av socker eller is. Inget nogrannt räknade av skidtimmar och kilometer till samlingen. Ingen känsla av att inte hinna med träningen innan målet vid startlinjen när vintern töar eller blåser bort och stakmaskinen ett skapligt subsitut för värdefull överkroppsstyrka. 

Det är en konstig men ändå ganska skön känsla. Lite spännande är det också. Hur kommer det att kännas att bara åka skidor för att åka skidor? Hur många pass i skitväder med skitkropp kommer jag att göra? Det som vintern nästan alltid består mest av även om jag minns alla bra pass allra bäst. Hur många mil klassiskt kommer jag att åka? Väljer jag hellre att ägna tiden åt skejtskidorna och kanske valla blåextra på finskidorna när det är räls till spår och snöulliga granar? 

För hur det än är så drivs mitt träningsjag av konkreta mål. Både av kortsiktiga och långsiktiga mål. Något att fokusera på och ha som målbild på passen. Det kan vara en målgång på ett lopp eller att klara av att staka en slinga i ett svep. Framförallt vintertid när vädret kan vara lite tjurigt, det är svårare att komma ut eftersom det kräver mer förberedelser och träningen mest sker i mörker. Jag behöver något som drar mig framåt även om jag inte tränar särskilt strikt. Jag behöver helt enkelt mål. Därför är det faktiskt ganska bra för träningsjag att ha ett mellanår i vinter. Utan långlopp, utan stress att inte hinna, stress över att tro att jag blir sjuk och känna efter alldeles för mycket. 

I våras däremot hade jag bestämt mig för att åka mitt tredje Nordenskiöldslopp. För att få gå i mål efter 22 mil. Första året var loppet 20 mil och jag hade min bästa skiddag någonsin. Året därpå var loppet sin full alängd och jag hade tränat fokuserat och kände mig stark. Men tyvärr krånlgade min rygg och jag bröt efter 145 km. Jag bloggade om att våga bryta världens längsta skidlopp. Det tog mycket mer på självförtroendet att inte klara loppet än jag trodde det skulle göra. Det hade gått så bra innan trots att ryggen krånglade. Vi hade genomfört Nattvasan på ett riktigt bra sätt och jag ville så gärna klara av det.Året därpå, i fjol åkte vi Nattvasan för andra året. Även det ett lopp som jag fick bryta. Min kropp var krasslig och vinterträningen hade inte varit så som jag ville. Strax efter Nattvasan sa både jag och Hasse att det var sista gången vi åkte den och i stället skulle vi satsa på ett snabbt Öppet spår i år

Men det blir varken ett tredje Nordenskiöldslopp eller ett sjätte öppet spår. Ingen Nattvasa heller. Det blir helt enkelt bara skidor i vinter. Än om en mycket senare skidpremiär än på många år. Jag längtar inte mindre för det. Kanske längtar jag ännu mer när jag tänker efter.  Skidåkningen är som cyklingen om sommaren för mig. Något jag inte vill vara utan. Som ger en känsla av frihet och som gör att jag kommer ut under vintern. Får dagsljus och många timmar i rörelse. Det är lika mycket upplevelser som det har varit träning. I år mindre träningsfokuserat och mer titta på snöulliga träd med andra ord.

För jag tänker lite så här med den här skidvintern nämligen;

Att njuta skiten ur de där första passen på Katrina. När världen är monokrom och snön hänger tung på granarna och jag är salig. Salig över ljudet av snö under skidorna och att det väntar en hel vinter av sköna turer och jag tar alldeles för många skidselfies med svettigt flurigt hår som sticker upp upp ur pannbandet. 

Det blir också de där kalla och bitiga dagarna runt jul och nyår när temperaturen gärna kryper nedåt i Storhogna och början av januari när dagsljuset fortfarande är skört och kylan sitter kvar. När världen är som ett vintervykort och jag får sicksacka mellan julturister. 

Turerna i februari när det i början av månaden är flurigt och ofta lite grått. För att sedan i slutet av månaden med lite god fantasi kan ana att vårvintern är på väg.  Dagarna blir lite längre i slutet av februari och det är inte så många i spåren. Högfjällslingan på Storhogna öppnar och längtan efter fjällskate blir stor.

Sedan krama ur mars och april på allt vad fjällskejt och sena blåextrapass på de klassiska skidorna heter. När det verkligen är vårvinter och turerna handlar mer om att hitta en våffla och bättra på skidlagsögonbrännan. Att leta solgropar och vara nöjd att fortfarande går att skejta precis dit nästan pekar i stället för att kämpa med klistervallning och sockriga lösa skidspår. 

Allt det här kommer min vinter att innehålla. Jag kommer med all säkerhet åka många timmar med pannlampa och köra lite tuffare pass emellanåt. Sätta mål som att dubbelstaka runt Vemdalsskalets mil och köra intervaller på toppen av Katrina bara för att jag tycker är det är härligt att vara så där trött att jag mår illa efteråt. Jag kommer att åka långa distanspass även om vädret inte är vykortsvackert som en grund inför cykelsäsongen.  Jag kommer att åka lite mer skejt än klassiskt. Fast bara låta känslan för dagen styra. 

Dessutom längtar jag att fylla bloggen med skidinlägg. Om snö, skidor och isiga ögonfransar. Om hur otroligt roligt det är att åka skidor och med all säkerhet gnälla lite över trött kropp och hur mycket mina händer fryser. 

Så nu kung Bore, nu ser du till att dumpa snö över Jämtlandet och Härjedalen. Bloggen behöver isiga skägg och snöulliga träd. 

0

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: