Att våga bryta världens längsta skidlopp – en racereport

När jag skulle skriva racereporten från förra året ställde jag mig frågan om hur man sammanfattar ett 20 mil långt skidlopp. Det var inte lätt att få ned alla känslor som låg utanpå. I dag tre dagar efter loppet frågar jag mig detsamma. Eller snarare hur sammanfattar man ett lopp om inte gick så som man tänkt. Som lämnade en tom känsla i kroppen. Om hur nyckfyllt skidor är sett till före och hur annorlunda och tuffare banan var i år. Om att jag fick kliva av världens längsta och tuffaste lopp.

Foto: Hasse Gustafsson

Timmarna innan start

Vi hade ställt klockan på strax efter 3 och smög upp för att inte väcka Cecilia. Bussen till starten skulle hämta upp oss strax före fem så vi hade gott om tid för att äta och byta om. Till skillnad från förra året behövde vi inte valla på morgonen. Vi hade lagt blåextra under skidorna och packat ned varsin burk med VR45. Det kalla vädret skulle hålla i sig under dagen. Det hade lovats hårda fasta spår och såg ut att bli perfekta förhållanden.

I ett sådant här lopp är det ingen stress att lägga ut skidorna i tid. Ingen trängsel och ingen mening att försöka komma bra i väg i starten. 15 minuter innan starten tog vi av oss överdragskläderna och ställde up oss. Längst bak. Jag pratade lite med två herrar bredvid mig som åkte för första gången. Två herrar som jag sedan skulle göra sällskap med bitar av loppet, åka i kapp, tappa och åka i kapp igen och slutligen tappa efter Tjomåtis.

Till Granudden 53 km

Starten var lika mäktig som förra året. Vi gled i väg över isen i Purkijaur med en helikopter hovrade ovanför oss. Ljudet av alla skidor i spåret och den orm av skidåkare som ringlade sig fram. Jag hittade mitt tempo ganska snabbt och funderade på om vallan skulle bita när vi nådde skogsbrynet. Hasse fanns någonstans bakom mig. Jag sippade försiktigt på min sportdryck i ryggsäcken för att förhindra att den skulle frysa i slangen. Kände mig ändå trygg med att min vätskebälte låg i en påse i Granudden. En backup om det skulle bli för kallt. Redan efter en halv mil frös slangen. Jag försökte värma upp munstycket och lyckades efter en stund. Andades ut och upprepade proceduren att sippa försiktigt.

När vi nådde strandkanten efter 8 km och de långa stigningarna upp till Pelnibäcken började kändes kroppen ovanligt seg. Förra året hade jag seglat upp utan ansträngning och nu sköt pulsen upp lite för högt. Det kändes trögt i spåren och jag förstod att tätklungan hade fått trycka undan den nysnö som fallit under natten. Det vänstra spåret var inte uppkört. Jag diagonalade med fint fäste och kände mig nöjd över att jag själv vallat mina skidor och gjort det bra. Tänkte att det skulle rädda upp mig på tillbakavägen när kroppen skulle vara för trött för att hålla trycket i diagonalen.

Efter en timme stod medelhastigheten på 12 km i timmen. Lång i från den fina fart jag hade haft förra året och jag förstod redan då att det skulle ta många timmar att komma i mål. Jag kände mig fortfarande lite seg i kroppen och pulsen ville inte riktigt sjunka. Funderade på hur många timmar det skulle gå innan den sa stopp.

Utmed banan är det skyltat från båda hållen. Att se skyltarna som man ska se när man har vänt tillbaka kan vara tufft. När jag passerade den skylt som visade att det gått 17 mil och återstod fem mil kom dagens första rejäla dipp. Jag kunde inte alls förstå hur jag skulle kunna åka 17 mil och få passera skylten och än mindre klara 5 mil till om jag skulle lyckas passera den. Plötsligt kändes myrarna som året innan var underbara att staka över långa och tunga och jag hade inte ens passerat 3 mil. Kanske var det för att farten var så låg och jag mindes hur fort det gått året innan som gjorde att jag tappade motivationen för en stund. Eller att jag inte hade så många åkare omkring mig att prata med?

När jag nådde andra depån, Ragalvisjiegge fick jag lite ny energi. Åt en ostsmörgås och fick lite pepp av funktionärerna. Stakade vidare ut på de där oändliga myrarna igen. Försökte minnas om bansträckningen ar den samma som förra året. Kunde inte riktigt minnas. Funderade på hur det gick för Hasse lite längre bak och när vi skulle möta eliten.

Trots att jag noga studerat bansträckningen och memorerat depåerna blev jag överraskad när banan gick ut på de där långa skogsbilsvägarna mot Randijaur. En sträcka som jag förra året tyckte var lika lång som loppet. Försökte minnas om det skulle gå utför eller om det skulle komma långa backar. Hörde att jag hade en kille bakom mig. Han tyckte vi hade en riktigt fin dag och jag mumlade något till svar. Kände inte just då samma eufori att vara ute och åka.

Förra året hade jag inte många dippar. En stor på sjön innan depån i Purkijaur efter 16 mil. Det var en dag när allt var roligt, när skidåkningen inte kunde ha varit bättre trots tunga blöta spår. Den här gången var de tillfällen med glädje lika lätträknade. Jag funderade mycket på varför det var så. Att jag inte kunde vända svackorna och känna att det roligt. 

Lika överraskad över skogsbilvägen blev jag när Randijaurdepån dök upp och förstod att det skulle bli en lika lång bit av skogsbilväg ned till Granudden.

Jag gjorde ett snabbt depåstopp så som jag gjort i de innan och skidade vidare mot Granudden. Började sås mått känna av ryggen. En känsla jag motat bort någon timme innan. Jag blev passerad av en liten pigg tjej från Jokkmokks skidlöparklubb med en stakfrevekens som var helt galet snabb. Jag tänkte att jag skulle försöka följa med i hennes rytm för att få något att tänka på. Att fokusera på och på så vis låta kilometerna till nästa depå gå fort. Men hon stakade för frenetiskt och jag blev trött. Fortsatte mitt lugna metodiska stakande och höll ändå jämt tempo.

Jag passerade henne vid depån i Majves och tänkte att jag skulle ta mig till Granudden och bryta där. Smärtan i ryggen ville inte ge med sig och jag började bli orolig att det skulle göra mer skada att fortsätta. Jag gick upp på tå i ett staktag och ville helst skrika rakt ut men hejdade mig.

Fan tänkte jag. Fan fan fan. Det som jag oroat mig så för under den senaste månaden hände. Att ryggen gav upp. Någonstans hade jag trott att det skulle gå. Att det bara var en överansträngning och att vilan hade gjort gott. Jag ville inte bryta efter 5 mil. Känna att jag inte klarade av sträckan. Att jag var misslyckad. 

Jag satte mig på huk i depån i Granudden. Satte på telefonen för att se hur långt Hasse hade åkt. Tog ett kort och postade ett Instagraminlägg om att jag varit en hårsmån från att bryta. För när jag fick vila en liten stund kom hornen fram. Jag skulle inte ge mig riktigt än. Jag skulle åka så länge som kroppen höll och avsluta skidsäsongen med ett rejält långpass. Jag tog en alvedon. Reste mig upp och åkte fram till funktionärerna. Fyllde på med sportdryck och bars och tog rygg på några killar som precis lämnat depån.

Till Åren-Jarrka 99 km

Jag bestämde mig för att åka till vändpunkten i Åren-Jarrka och känna efter där. Det fick hålla så länge det gick tänkte jag. Att kliva av där skulle inte vara hela världen även om jag bara några minuter innan känt mig misslyckad. Jag ville så gärna få åka mot fjällen och Sarek. Det som jag sett framför mig skulle vara så vackert. Förra året vände banan i Granudden och vi fick inte se så mycket av de storslagna vyerna som den här delen av landet bjuder på. Bara en liten skymt på toppen av en backe. Då drog jag efter andan och likaså i år. De negativa tankarna försvann och jag kände en tacksamhet över att få åka precis just där. På skidor och vara så galen att jag ställer upp i ett 22 mil långt lopp.

När vi efter en lite läskig utförslöpa kom ut på en sjö fick jag en rejäl överdos av vita vinterfjäll. Det gjorde mödan till Granudden väl värd. Det gjorde inte så mycket att det stramade i ryggen och gjorde ont i handleden av en kontrollrem som suttit för hårt. Jag stannade till ute på sjön och tog fram telefonen. Fotade några åkare som passerade mig innan jag stakade vidare mot den första av de branta stigningarna.

I den första stigningen upp från sjön blev det bakalt. Jag tappade allt fäste i stigningen upp från sjön och bestämde mig för att valla om. Jag duttade lite VR45 under trampet och hade is i magen när jag diagonalade vidare. Det tar en liten stund innan vallan får rätt temperatur och börjar bita. Det högg lite i ryggen och jag tänkte att alvedonen jag tog i Granudden snart borde börja verka. Väl upp på toppen bredde sig långa myrar ut och jag kunde staka avlasta ryggen lite med att dubbelstaka. Det konstigt nog fungerade bäst.

Ute på nästa sjö strax innan Tjåmotis blev jag passerad av två herrar som höll god fart och stakade mellan spåren. Jag gjorde detsamma och fick upp lite fart. Började mentalt ladda för den branta stigningen som skulle komma innan depån vid Sågudden. Jag anade också att jag skulle möta tätklungan där.

Jag tog en ostsmörgås i depån och drack tre muggar vatten innan jag fortsatte vidare. Sa till några killar att jag tänkt att bryta i Granudden men efter åkningen på sjön med de fina vyerna hade jag ändrat mig. Det var för fint för att ge upp.

I banans tuffaste del mötte jag som jag trott eliten. Jag blev ombedd av en funktionär att stanna i botten av backen men han ändrade sig när han kom på att även jag åkte loppet och borde få ta min takt uppför. Jag hade hjärtat i halsgropen i varje kurva och försökte att saxa så fort jag kunde. Precis uppe på toppen kom den första klungan och jag höll mig till vänster. Plogade mig sedan nedför tre branta utförslöpor och försökte att inte fälla de som kom stakande uppför. Ville inte riktigt tänka på att jag skulle upp för den där backen lite senare.

Efter Sågudden fick vi åter de fina vyerna ute på sjöar och myrar. Jag passade på att heja på alla jag mötte. För att själv få lite ny energi. Ute på en av två större sjöar passerade jag en kille från Kramfors och vi pratade fjäll och hur otroligt fint det var. Jag höll god fart och försökte att inte tänka på att den medvind jag hade skulle bli till grym motvind efter vändningen. Ryggen gjorde inte särskilt ont och jag kollade på klockan. Höll en fart runt 12 km i timmen och försökte räkna ut hur ånga timmar det skulle ta att nå Jokkmokk. Om jag skulle hinna till medaljtid. 18 timmar kändes nåbart och så även 19 timmar.

Jag drog lite efter andan när jag kom ut på den sista sjön innan vändpunkten. När jag hade de mäktiga fjällen framför mig och lång fin stakning i medvind. Energin kom tillbaka och jag kunde för en stund glömma att det molade i ryggen. Jag visste att jag hade en bloggläsare, Anna-Maria som skulle jobba i depån och komma fram och säga hej.

Jag hann inte mer än stanna fören Anna-Maria kom fram och presenterade sig. Vi pratade en stund och jag passade på att byta till torrt pannband och nya handskar. Påsarna hade förväxlat och jag fick den påse som jag hade tänkt att hämta ut i Granudden. Tänkt att det var tur att jag lyckats hålla min slang från att frysa.

Jag passade på att äta lite och sträcka på ryggen, filma en kort sekvens innan jag vände tillbaka mot Jokkmokk.

Till Granudden 145 km.

Jag vände ut igen tillbaka mot Jokkmokk och möttes av en hård motvind. Såg hur ett snöfall drog in lite längre bort mot fjälltopparna. Tittade bakåt och såg inga andra åkare. Inga som jag kunde vänta in och åka tillsammans med för att spara lite energi.

Jag längtade efter att få möta Hasse. Få höra hur han mådde och berätta att jag skulle åka så långt som kroppen höll. Jag ville så gärna att han skulle få gå i mål. Efter någon kilometer såg jag honom på håll och vi stannade en liten stund när vi möttes. Han hade ont i handen och var osäker om han skulle hålla. Han fick en kram och jag stakade vidare. Fast beslutsam att i alla fall ta mig någon depå till.

Men det blev inte bättre och den långa stakningen utefter sjön tog ut sin rätt. Jag bestämde mig för att bryta i depån innan Granudden. Kämpade mig uppför backen efter Sågudden. Försökte diagonala men insåg att det var bättre att saxa. Tittade på klockan och tänkte att jag kanske skulle kunna äta middag tillsammans med Cecilia om jag bröt.

När jag nådde Tjåmotis hade jag svårt att andas. Det gjorde ont i bröstet av djupandningen. Jag försökte ta lite astmaspray men det hjälpte inte. Jag sa att jag ville bryta men fick inte för funktionärerna. De visste inte hur de skulle kunna skjutsa mig tillbaka. Kanske var det ett sätt för att få mig att fortsätta. En mil har du till Granudden sa en kille. Där är det lättare att få skjuts.

En mil kan vara fruktansvärt lång när man bestämt sig för att ge upp. Jag skidade i väg från Tjomåtis med gråten i halsen. Oerhört besviken på att jag inte klarade av at åka 22 mil. Att inte få gå i mål och klara av loppet. Det var en tung känsla i bröstet och jag fick inte åt mig så luft. Att det enbart skulle gå utför till Granudden visste jag inte stämde. De sista 5-6 km var en lång uppförsbacke. Jag tittade bakåt för att se om jag hade någon åkare att ta sällskap med. Men det var tomt.

Ute på isen försökte jag värma mina händer som var riktigt kalla i handskarna. Tänkte att om jag hade lagt ned mina överdragsvantar i ryggsäcken i stället för påsen hade jag kanske kunnat fortsätta. Men ett par timmar till med en rygg som inte klarade att diagonala och med händer som var iskalla skulle det inte gå. Om jag passerade Granudden skulle det bli ännu svårare att försöka bryta och få skjuts tillbaka till Jokkmokk.

När skylten med 140 km kom och 8 mil kvar till mål var det som att dra ned en svart gardin för ögonen. Jag ville bara lägga mig ned och gråta. Av utmattning och besvikelse. 8 timmar till när klockan passerat över 12 timmar. Jag skulle inte hinna för att få medalj och jag skulle aldrig klara av att åka så många timmar till. Inte om jag skulle vara hel och kunna cykla i sommar. Att nästan åka ett Vasalopp i längd med smärta och inte kunna diagonala uppför skulle vara för svårt även om jag skulle hinna innan maxtiden gick ut.

Jag kämpade mig upp till depån. Stannade så fort jag passerat tidtagningsskyltarna. Stängde av klockan och tog av mig skidorna innan funktionärerna såg mig. Gick fram och sa att jag skulle hem. Till skillnad från Tjomåtis var det ingen som övertalade mig att åka vidare. Troligen för att jag såg så bestämd ut. Jag fick en applåd för att jag åkt 14.5 mil vilket fick mig att gråta lite till.

En herre lånade ut sin jacka medan en kvinna sa att jag skulle skjutas ned till stugan i Granudden. Jag bäddades in en filt och de hjälpte mig att lägga skidorna på kälken efter skotern och vi åkte ned till Granudden. Där banan hade vänt året innan. Där på skotern kändes mitt beslut rätt. Jag slappnade av och tänkte att jag nog skulle hinna äta middag på hotellet. Det kändes inte fel att kliva av. Bara rätt just då.

Jag fick värma mig hos hans familj. I deras stuga. Där blev jag sittande i tre timmar innan ett par kilar från Redbull hade filmat klart och skulle åka tillbaka till Jokkmokk. Jag kunde inte annat än att känna en stor tacksamhet till dem som utan att tveka tog en illaluktande och trött okänd skidåkare. Erbjöd mat och kaffe. Som inte tyckte det var det minsta konstigt att jag satt där. Det blev ett trevligt avslut på loppet trots allt. Vi är i Norrland sa en kille som in på slutet. Så är det, alla är välkommna!

 

Ett helt annat lopp än i fjol

Det skiljde bara 2 mil mellan fjolårets bansträckning och årets. Det är på pappret inte så mycket om man tänker på hur långt loppet är. Men det var så mycket tuffare i år. Dels gjorde det kärva föret att farten blev låg och mycket av det man har gratis av bra glid fanns inte. Banan innehöll banan ett par rejäla klättringar som var tuffare än de som fanns med förra året. Då bestod backarna mest av långa slakmotor och mindre partier av ren stakning.

Även om det är lätt att staka sliter det mycket på kroppen att göra det länge. Framförallt om man får göra det i motvind. Men å andra sidan var loppet vackrare i år. Det var så som jag hade föreställt mig att det skulle vara redan i fjol med vyerna och fjällen.

Sett till vinnartid så var loppet även tufft för de allra bästa. När jag satt i stugan i Granudden hade bara 40 deltagare gått i mål. Många fick vara ute i mer än ett dygn.

Det som inte skiljde sig från förra året var den fina servicen efter banan. Den som jag var så tacksam för i fjol fanns även i år. Glada och hjälpsamma funktionärer som jobbade många timmar. Som stod i natten och tog emot dem som kom med pannlampa. Hemmagjord soppa, alla smörgåsar som hade bretts och alla som var på tå när man kom oavsett om man var ensam eller i grupp.

Hos den familj som jag fick tillbringa några timmar hos skötte depån i Granudden. Utan rinnande vatten hade de vispat sportdryck. Fått åkt många vändor upp till kontrollen 3 km längre bort. Gjort mat och sett till att alla känt sig välkomna. De hade jobbat lika länge som vi varit ut och åkt skidor. Hatten av för den fina organisationen kring loppet.

Att våga bryta

Med distans till loppet känner jag en viss besvikelse över att inte fått passera mållinjen. För att kroppen bestämde sig för att det var nog. Men jag vet också att det var ett klokt beslut att kliva av. Jag tänkte flera gånger att jag skulle få skämmas lite som inte klarade av loppet. Att jag bröt medan de som jag mött tidigare skulle hålla på så mycket längre än vad jag gjort om jag gått i mål. Att jag var vek som inte härdade ut. Rädd för att vad andra skulle tänka och tycka.

Men samtidigt är det klokt att välja att kliva av när kroppen säger stopp. Jag tänkte flera gånger om det var värt ett diplom med en tid på jämfört med att kanske riskera mer ryggbesvär efteråt. Om det verkligen när det kom omkring var så viktigt att gå i mål. En kommentar jag fick på en Instagrambild efteråt satte ord på de tankarna.

Stark jobbat och klokt att bryta när det inte känns bra. Vissa saker är inte värda att pusha sig igenom bara för sakens skull 👊

Det var en av alla fina kommentarer som jag fick efteråt. Som verkligen stärkte mig och fick mig att känna att jag trots allt tagit rätt beslut och framförallt inte hade något att skämmas över. Att 14 mil och 13 timmar var en bra prestation trots allt. För det är långt.

Kommer jag göra om det? Kanske. Någonstans vill jag åka 22 mil. Få revansch. Men samtidigt känner jag mig nöjd. Jag har gjort det en gång tidigare. Jag vet att jag kan och behöver inte göra om det. Vi får se. Det kan hända mycket innan april nästa år. 

Tack återigen för alla fina kommentarer. Jag har gråtit över dem. Över vilket stöd jag fått. Från kända och okända människor. Tänkt att det är så många som följer vad jag gör. Som intresserar sig och tar sig tid att kommentera.

18
Share

25 Kommentarer

  1. Jag saknar ord. Tycker bara att du är så himla himla grym 💕
    Camilla recently posted…Morgonjogg i Slottsskogen My Profile

  2. Du är grym, oavsett vad!
    Clara Edvinsson recently posted…PåskelipåskMy Profile

  3. Grattis till både prestation och beslut Helena. Strongt!

  4. Jag beundrar dig, du är oerhört stark och oerhört klok!
    Elna – cykellycka, mjölksyra & äventyr recently posted…Om att hitta sin nisch – och att justera denMy Profile

  5. Men fina fina du. Att ta beslutet att bryta är starkt. Det kommer fler dagar och att leva med en rygg som inte funkar är ingen höjdare, det vet jag ungefär allt om. Ta hand om den du har så tar den dig på nya äventyr en annan gång. Du gjorde helt rätt <3

    • Tack Sara <3 Det gör det, och nya äventyr och kanske en revansch någon gång i framtiden. Nu ska jag vila ryggen, se till att den håller för nästa års skidåkning 🙂

  6. Har sett framemot att läsa om ditt lopp! Klokt beslut, det är inte värt att skada sig! Hoppas att du kan vara nöjd med din insats när det hela har sjunkit in 😊

    • Vad roligt att du har gjort det, nu blev det ju inte en målgång me vad tusan. Som du säger, det är klokt i efterhand och kroppen ska ju hålla för mycket annat. Jag är nöjd, även om det såklart känns lite trist att inte fått gå över mållinjen. Men jag har gjort det en gång tidigare. Det tar jag med mig!

  7. Det finns inte nog med superlativ till det du har utfört. Dessutom intressant att läsa ditt innehållsrika ”reportage” av skidäventyret.
    Sagt det förut jag är stolt över dig!

  8. Alltså du har fortf kört mer än typ majoriteten folks på jorden, ”fast” du har brutit. Snacka om fet prestation. Och tack för att jag har nåt roligt och givande att läsa som är däckad med halsont!
    Cykelkatten – Cykel, punk och kärlek! recently posted…Vindsockan, Pilen och tre andra cykeltips.My Profile

    • Jomen ser man det så känns det som jag gjort en bra prestation! Börjar landa lite och känna att det var bra trots allt och kroppen är i bland inte en maskin, hur gärna jag än vill att den ska vara det. Vad roligt att höra! Om inte annat slog du i hjäl en bra stund i alla fall 🙂 Kram

  9. Du är en hjälte och en förebild på så många sätt!
    Att våga anta utmaningen! Att bita i trots att det gör ont! Och att vara klok nog att inse sina begränsningar!
    En stor kram och high-five till dig!

  10. Blir lite tårögd när jag läser det här.. Vilken kämpe du är!!! Jag är mäkta imponerad <3 Och ha, i Norrland, där är alla välkomna. Oavsett vad.
    KRAM
    Mari recently posted…Äventyrsburken – Uppdatering 2My Profile

  11. Hej Helena,
    Tråkigt att läsa att du fick bryta, men att våga åka tycker jag är helt fantastiskt. Hoppas att vi kan motivera och inspirera tjejer/kvinnor att ta sig ut och gör någonting cool!!

    Kram från ‘en liten pigg tjej från Jokkmokks skidlöparklubb med en stakfrevekens som var helt galet snabb’ 🙂
    Rianne Dasselaar, Jokkmokk SK

    • Hej!!
      Hur gick det för dig? Du såg så himla stark ut! Hoppas du inte tog illa upp av beskrivningen för det var inget illa menat, jag blev så impad över hur fort du stakade.

      Jag hoppas också det, för även om loppet är galet långt är det häftigt att stå på start och genomföra det. Jag fick ju göra det förra året och hur galet det än är så tänker jag på lite revanch nästa år 🙂

      • Hej igen,
        Jag tyckte det var himla roligt vad du skrev :). Det är min andra säsong på längdskidor, så tekniken är långt ifrån perfekt 🙂

        Loppet gick bra för mig, ingen ont i kroppen och mentalt stark; kände mig mest pigg och glad och jag tog mig i mål innan medaljtid; jag var så himla glad.

        Kul att du tänker på revanche nästa år, kanske vi ses!
        Rianne
        Rianne Dasselaar recently posted…Nordenskiöldsloppet; blij met mijn raceMy Profile

  12. Imponerad är jag! Grymt gjort. Tänkte på de som åkte Nordeskiöldsloppet när jag körde långpass på 23 km ;).
    Madelene recently posted…Underbara påsklov!My Profile

    • Tack så mycket! Det är galet långt, men man tappar liksom perspektiv på distansen till slut. Och så kan ju sträckan vara lite motiverande också, nåt som tar en igenom de där ”vanliga” långpassen;-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge