• Home
  • /
  • Skidor
  • /
  • Nordenskiöldsloppet en racereport

Nordenskiöldsloppet en racereport

Hur sammanfattar man ett lopp på 20 mil? Ett lopp som flyter i hop av långa skogsbilvägar och myrar. Hur kroppen envist levererar utan att egentligen protestera så mycket. När allt stämmer och man har sin bästa dag. När min taktik att ta mitt eget tempo, inte låta mig dras med i för högt tempo och bara ha målet att klara av loppet var precis det som gjorde att jag lyckades. Hur sammanfattar jag det? Jag gör ett försök, en racereport om det största och längsta jag någonsin gjort. Har du varit med förr vet du att det blir långt. (Om du inte vill läsa allt kan du titta på bilderna och scrolla ned till sammanfattningen, precis om vanligt med andra ord!) Nu kör vi, eller nej vi skidar oss igenom Nordenskiöldsloppet en racereport om 20 fina mil!

nordenskiöldsloppet en racereport

Redo för start. Bara ett sista vallatest av skidorna strax efter 4 på morgonen.

Timmarna innan start

Vi hade testat valla på kvällen innan. Kommit fram till att det skulle bli bäst att blanda in lite rött klister i universalklistret. Orosmomentet var att det röda skulle ge ifrysningar eftersom natten varit kall. När klockan ringde vid 3 på morgonen var jag faktiskt inte så trött. Jag hade fått minst 5 timmars sömn och nervositeten hade lagt sig. Jag skulle bara åka skidor. Inget mer. En hel dag. Bara gör det. Åka skidor och försöka njuta av en dag utomhus.

Vi åt frukost strax efter tre. En rätt bisarr känsla att sitta i en hotellmatsal och försöka få i sig mat. Den här tiden på morgonen mår jag mest illa av att äta. Jag fick ändå ned ganska mycket i mina mått mätt. Vi gick igenom det sista av Hasses körschema. Vilka depåer han skulle komma till och vad han skulle ha med sig. Två påsar med ombyteskläder och en pannlampa hade jag lämnat in kvällen innan. De skulle hämtas upp efter 99 km och 164 km. Hasse skulle möta upp vid Karatsvägen, Granudden, Purkijaur, Karatsvägen och så den sista depån nere i Jokkmokk. Jag packade det sista i min vätskeväst, 5 gels, två bars, två värktabletter, telefon och hörlurar, valla, 2 liter sportdryck och ett extra pannband. Jag skulle för första gången åka med vätskeblåsa med isolerad slang och var lite orolig för den extra vikten skulle kännas.

Vi testade valla en sista gång innan vi åkte till starten. Det fungerade och glidet kändes perfekt. En sten lyftes bort från mina axlar. Det skulle gå bra. En tub rött klister fanns med i min vätskeväst och den skulle jag få användning för lite senare på dagen när dagsmejan kom i gång. Jag gjorde en extra smörgås att äta precis innan start och sedan åkte vi upp till Pirkujaur där starten skulle gå. 16 km från Jokkmokk och jag var forfarande inte nervös.

nordenskiöldsloppet en racereport

En obligatorisk införstartbild som kom ut på Instagram.

Vi var i god tid och jag letade efter min smörgås. Den hade jag glömt på hotellet och fick tugga i mig en snickers. Första godiset jag ätit sedan slutet av oktober. Inte särskilt gott vid kvart över fem på morgonen men bättre än ingenting. Första depån skulle inte komma förens vid 20 km och bara innehålla vätska. Första med något ätbart efter 35 km.

Efter ett besök i baja-majan och en kram av Ida Nordin från Östersund (som gjorde loppet på strax över 13 timmar!) kunde jag lägga ut mina skidor i startfållan. Till skillnad från Vasaloppet eller andra långlopp var stämningen lugn, ingen hets, ingen som slogs om platser eller trängsel. Vi var inte mer 400 personer (enligt hemsidan) ute på en stor sjö. Jag kände mig inte nervös bara förväntansfull. Så där det så sög i magen och håren reste sig på armarna. Jag skulle få vara med om något unikt, galet och häftigt. Ett långlopp på skidor som inte gjorts förut. Dagen lovade fint väder och spåren skulle vara hårda. Dessutom skulle jag få göra det som jag tycker så mycket om- åka skidor.

IMG_0727

Sista fix, lägga skidorna på kanten så att inte snön skulle frysa i klistret. De där små sakerna som gör mycket.

IMG_0731

Ingen trängsel direkt och makalöst vacker startplats!

IMG_0730

Salig blandning av folk. Elit och motionärer, gamla som unga. Alla med samma mål och alla lite knäppa.

Minutrarna innan start gick snabbt. Jag pratade lite med en tjej bredvid mig och vi önskade varandra lycka till. Jag gav Hasse en kram och väntade på startskottet.

Till Granudden 82 km.

Starten var mäktig. Bara ljudet av alla skidor i de hårda spåren över sjön ger mig gåshud nu när jag skriver det här. Känslan av att vara en del av något stort och långt kommer jag att ta med mig länge. Vara en av bara 32 damer som skulle ta mig an äventyret. En liten exklusive skara bland alla herrar. Vyerna över sjön vid sex på morgonen var magiska, solen som sakta skulle gå upp och ett pärlband av skidåkare som tog sig  fram längs med strandkanten av sjön. Det är lätt att bli salig sådana gånger.

Jag stakade i mitt tempo och tittade på klockan emellanåt och kunde inte förstå varför jag åkte så sakta. 4.5 km/h i snitt kändes lite väl lågt och det hade stått 500 meter lite väl länge för att stämma med verkligheten. Själva tiden stämde dock. Det tog ett tag och många kilometer innan jag förstod att inställningen med ultratrack i klockan spökade. Den mätte inte som den skulle. Jag hade ett mål under dagen och det var att inte låta snitthastigheten sjunka under 8 km/h för att klara reptiden och därför ville jag gärna se snitthastigheten. Efter att ha ställt in GPS:en så som jag brukar ha den fungerade tidmätningen igen. Hasse hade med sig sin egen klocka som reserv och den skulle jag ta i Granudden vid 82 km. Dit hade jag beräknat ungefär 9 timmar.

Jag hittade snabbt en bra rytm och tänkte på det som min cykelkompis Anders kommenterade innan loppet, att luta det lugnt och metodiskt. Jag sneglade på pulsen och såg att den låg precis där jag ville. Det kändes riktigt bra och glidet kändes lika bra som när jag testade det innan start.

När vi nådde strandkanten och de första lätta uppförsbackarna kunde jag lätt diagonala mig uppför och pustade ut. Fästet fanns där. Vi passerade första 10 km och jag pratade lite med en tjej som jag passerade. Hon var lika uppfylld som mig av vad som väntade och att det såg ut att bli en fin dag. Henne åkte jag om flera gånger under dagen.

De första stigningarna upp mot den obemannade depån Pelinibäcken gick lätt. Jag hittade en rytm som fungerade. Mycket stakning och i bland lite frånskjut för att spara lite på överkroppen och lite diagonal i bland. Spåren var stenhårda och så där fina som man bara drömmer om på vintern. Riktig räls. Utför gick det fort och jag gled i kapp de framför. Tog mitt tempo, gick om när det kändes som jag bromsades upp och lät de andra snabbare bakom passera. Kände mig riktig stark och såg att snitthastigheten ökade allt eftersom.

Innan depån Östra Randijaur vid 22 km började jag känna ifrysningar i i klistret när jag diagonalade uppför. Det hade blivit lite kallare men jag hade is i magen. Det skulle bli varmare under dagen och att sickla av det röda klistret skulle vara dumt. Jag fick stampa till lite när jag nådde topparna av backarna så försvann det.

Arrangörerna hade varnat för en brant utförslöpa innan Östra Randijaur. Nere i botten av backen skulle vi svänga vänster. Jag som vanligtvis inte har några bekymmer att åka utför fick panik när jag såg backen. Med stenhårda spår och ingen lösare snö att bromsa i visste jag inte hur jag skulle ta mig ned skidor i behåll. Åkaren framför mig lyckades både stå på benen och ta kurvan och det lugnade mig lite. Jag försökte ploga så gott det gick och kom ned helskinnad även om hjärtat pickade stenhårt i bröstet. Här försvann också det mesta av mitt fina fäste.

Jag passerade Östra Randijaur på 1.29 timme och passade på att dricka lite i depån innan jag fortsatte mot Karatsvägen där Hasse skulle möta upp för första gången. Jag kände mig jättepigg och stark och inte det minsta orolig över att det faktiskt gick mycket fortare än jag tänkt.

Jag pratade lite med åkare jag kom i fatt och de som kom upp bakom mig. Samma åkare som jag passerat och passerats av tidigare som Christer från Växsjö som diagonalade så snyggt. Namn på nummerlappar höjer vilket lopp som helst!

Innan Karatsvägen kom en av den finaste åkningen över myrararna. Solen som höll på att gå upp och skidor som gled lätt. Jag njöt varje sekund och tittade mig omkring. Spanade på djurspår och stakade lugnt och metodiskt. Här gjorde jag min första vurpa när jag satte staven i skidan, vilket jag gjorde ett tiotal gånger under loppet. Förvånad kom jag på benen lika snabb som jag ramlat och försäkrade mig om att jag inte brutit staven. Allt höll.

Eftersom klockan inte visade rätt antal kilometer fick jag lägga till ett par kilometer och räknade ned till depån och Hasse. Där skulle jag ta en lite längre paus och kanske lägga på lite mer rött klister. Fästet var inte optimalt men inte alarmerande dåligt. Det bar uppför ganska mycket och jag undrade hur arrangörrnena räknat antal höjdmeter. Det kändes om det var lite mer än vad de gått ut med.

Innan vi nådde Karatsvägen väntade en lång slakmota som jag lätt stakade mig uppför. Förvånad över styrkan i kroppen tjoade jag lite på toppen och svängde upp längs med vägen. Där var det spårlöst och flashback till Vasaloppet för några år sedan kom över mig. Skidorna fladdrade under mig och jag fick vara noga med att inte göra glidskär i uppförsbackarna. Vore dumt att göra bort sig redan efter 35 km tänkte jag. När jag såg vår bil stå parkerad efter vägen blev jag varm i hjärtat. Hasse hade hunnit dit.

Jag nådde depån och passade på att ta ostsmörgås och bar i depån. Pratade en stund med Hasse och bestämde mig för att avvakta med mer klister under skidorna. Hasse meddelade att det hade gått fort och han hade svårt att hinna med. Mitt snitt låg högt, 15,86 km/h och då hade jag inte tagit i nämnvärt. Fortfarande en bra känsla i kroppen och ingen oro att jag gått ut för hårt.

Nordenskiöldsloppet racereport

Jag äter alltid när jag blir fotad. Här vid Karatsvägen efter 35 km.

Jag sa hejdå till Hasse och vi träffas igen vid 82 km och skidade ur depån på 2,12. I ett par kilometer var det skidpropaganda med lätt utförsåkning på en av alla långa skogbilsvägar vi åkte på under dagen. Jag hade flyt och passerade många andra åkare. Bland annat Emma och hennes kompis som kommit i fatt mig i depån där de inte stannade. Efter skogsbilsvägen kom loppets andra makalöst fina myråkning och sedan åkning efter Karatsleden, en skoterled där jag funderade på att det vore himla fint att cykla fatbike. Jag hade kommit i fatt Christer från Växsjö igen som även han passerat mig i depån. Vi pratade lite om hur fint det var och vilka fina spår vi hade. Jag fortsatte sedan ensam med en åkare framför mig.

Här kom även dagens andra vurpa när jag skulle passera en åkare och byta spår. Den hårda isiga skorpan gjorde att det sved till i låret. Jag var snabbt uppe på benen med matrialet i behåll. Skärpning sa jag till mig själv. Ta det lungt och metodiskt. Strax efter 4 mil började mina armar och axlar göra riktigt ont. Troligen för att jag hade tyngre vätskeväst och att den inte satt riktigt så tajt som det brukar. Jag hade justerat banden lite innan start. Började bli lite orolig över att det kanske skulle bli värre längre fram.

Sträckan mellan Karatsvägen och nästa depå, Ragalvisjiegge gick fort. Jag svepte lite sportdryck, åt en ostsmörgås och tog en bar och passerade 5 mil på 3.12 timmar. De där tänkta 9 timmarna till Granudden var att ta i tänkte jag.

Sträckan upp till Randijaur-Purkijaur var en enda lång skogsbilsväg som det kändes. Tänkte mer än gång att Lappland bara består av milslånga vägar. Det gick lätt utför med några stigningar som sög lite kraft i benen. Jag förstod att vägen tillbaka skulle bjuda på långa slakmotor. Mitt fäste var nästan obefintligt så jag dubbelstakade i varje backe. Det gick bra och jag kunde ligga på skapligt låg puls men var rädd att smärtan i axlarna skulle bli outhärdlig. Försökte att justera stakningen lite, att inte gå så långt bak med armarna och inte trycka så hårt. Det hjälpte litegrann. Tänkte positivt och intalade mig själv att smärtan aldrig blir värre än när den är värst. Ungefär som den var just då. Bestämde mig också för att ta en liten paus i nästa depå och lägga på mer klister. Jag passerade 60 km och hojtade högt till mg själv att nu var det minsann bara 14 mil kvar av Nordenskiöldsloppet.

Vid depån i Randijaur-Purkijaur mötte jag herrtäten tätt följd av de två första damerna i loppet, Britta och Lina. De kom i makalöst hög hastighet och jag fick akta mig lite för att inte bli överkörd. Jisses vad snabba de är tänkte jag. Jag tog en ostmacka till och hoppade ned i diket för att inte vara i vägen när jag la på mer klister. Herren som stod bredvid mig studerade noggrann vad jag gjorde. Jag la upp skidorna i spåret och skulle ge mig i väg utan att knäppa bindningarna. Herren i diket skrattade lite åt mig, jag skrattade åt mig själv och stakade vidare. Passerade depån på 4.06 timmar och höll ett jämt tempo.

IMG_0729

Jag skulle ta en depåbild, det gick så där men ostmackan var god.

Nu var det ”bara” vara lite över 12 km innan jag skulle få träffa Hasse igen och få en chokladboll. Det gav mig energi, likaså att jag kunde passera de som passerat mig i depån. Samma åkare som jag växelkört med tidigare. Från att ha åkt ensam med någon enstaka människa bakom och framför mötte jag nu alla som varit före. Det blev stressigt och jag kände mig i vägen när många åkte lite väl nära det högra spåret på sin resa mot Jokkmokk. När den största gruppen åkare från elitfältet passerat lugnade jag mig lite och kunde åka avslappnat igen. Klistret gav fäste och jag fick upp farten igen.

Någon kilometer från Granudden mötte jag Ida Nordin som såg jättepigg ut. Vi hejade glatt på varandra. Jag passade på att heja på de som jag mötte. Det gav mig energi också. Sträckan mot Granudden bestod mest av långa utförslöpor med några brantare backar uppför. En liten känsla av hjälp infann sig, jag skulle ta mig tillbaka också. Det skulle kännas.

När jag nådde toppen av den längsta backen drog jag efter andan när jag kunde se ändå in mot Sarek och fjällen där. Jag tror jag hade Andreas bakom mig, han som hjälpte mig den sista milen, sa något om att det var vackert och han svarade att han fullt upp med att andas. Vi blev fotade där och jag log brett mot fotografen. Herrejösses vilken förmån det här var tänkte jag. Att jag får åka runt och titta på något så vackert. Jag grät lite i nedförsbacken, av glädje och eufori, över att kroppen var så galet stark, att jag snart hade åkt ett Vasalopp på kanontid och att Hasse väntade med delicatoboll om några kilometer.

Jag hade bestämt mig att stanna en liten stund extra i Granudden för att prata med Hasse. Han hade gått hela vägen över en sjö och jag kunde inte bara rusa mig igenom depån. Jag hade ju faktiskt inte alls bråttom. Jag skulle ju bara till mål i Jokkmokk. När jag såg honom på håll i Granudden grät jag igen. Över vilken fin support han bidrog med. Jag fick min chokladboll och godare har jag inte ätit någonsin. Vi pratade en stund och sedan skulle jag bara åka och vända. Det är en kilometer till vändningen sa någon. VA? Första stunden under loppet som jag faktiskt kände att det blev lite långrandigt. Åka en kilometer vända och åka tillbaka till depån. Passerade 82 km på 5,25 timmar.

Stilstudie i depån vid Granudden.

Stilstudie i depån vid Granudden.

Tillbaka till Hasse och depån igen fick jag prata en stund med svärfar i telefon som undrade vad jag höll på med. Det gick så fort sa han. Det samtalet gav mig mycket energi och det behövdes. Nu väntade loppets jobbigaste sträcka. Mycket uppför och dagsmejan hade gjort spåren mjuka och tröga.

Till Purkijaur 164 kilometer.

Resan tillbaka till Purkijaur- Randijaur var tuff.  Mitt klister bet inte riktigt och jag fick gräva djupt bitvis för att inte tappa huvudet. Solen värmde och för första gången började jag svettas så pass att det droppade i ögonen. Jag passerade fortfarande åkare, bland annat Anders Olsson, killen som tar sig fram i en sit-ski. Berömde hans enorma styrka. Tittade på utsikten och fantiserade om hur vackert det måste vara på sommaren. Jag stakade mig uppför långa slakmotor med bra teknik och låg puls och berömde mig själv flera gånger.

Jag fick frågan på jobbet innan loppet på vad man tänker under så lång tid. Om man inte måste ha musik eller ljudbok för att klara av det. Jag har funderat på det efteråt. Jag tänker inte så mycket. Inte på så viktiga saker. Jag har ingen musik eller ljudbok. Det skulle störa. Störa den där tystheten och vakuumet som blir. Under loppet tänkte jag på min stakteknik, att få varje staktag så perfekt som möjligt. Jag tänkte på hur otroligt fint det var bitvis, hur långa skogsbilvägarna var, att Hasse kanske missade middagen, om det fanns kaffe i nästa depå och hur stark min kropp är. Mest tänkte jag på vilka djur som lämnat spår i snön. Lodjur? Järv? Kanske någon nyvaken björn? Inte så att jag var rädd bara nyfiken.

När jag äntligen hade tagit mig upp för den sista backen och bara hade 200 meter kvar till depån vände det lite. Jag tänkte att det faktiskt skulle bära lite utför sedan. Snart skulle jag passera 100 km- skylten. Jag skulle inte heller behöva ta med mig min första pannlampa eftersom jag låg så bra till i tid jämfört med hur jag beräknat innan. Jag behövde inte heller byta kläder. Pannlampa skulle Hasse ta med till Purkijaur eller Jokkmokk. Jag förstod också där innan hälften av loppet var avklarat att jag skulle nå medaljtid. Jag hade även passerat ett Vasalopp på runt 6.20 timmar. Helt galet bra. Jag var ju på väg tillbaka hem nu.

Jag gjorde ett kortare stopp i depån, åt ännu en ostsmörgås och tänkte att de hade legat framme ett tag. Osten var hård. Jag var less på ostmacka men ville inte ha pasta och korv då. Jag längtade kaffe så det gjorde ont i kroppen. Drack lite och funderade om jag skulle lägga på lite mer klister. Avstod det. I efterhand skulle jag ha gjort det för backarna som kom sedan tog aldrig slut och jag hade inte mycket till fäste.

IMG_0733

Jag skulle bara skjuta av en bild, sedan tog minnet slut. Jag hade av misstag filmat upp hela telefonens minne. En åkare utanför Randijaur-Purkijaur och en lång väg…igen

Passerade 99 km på 06:47 och tog sikte på Ragalvisjiegge-depån igen. Bara två depåer innan Hasse skulle stå och vänta. Jag skulle be om lite massage av honom. Jag hade missbedömt, det var inga långa utförslöpor bara sega slagmotor i allt mer sockrig snö. Jag hade fortfarande bra glid och kraft att staka men kunde inte få fäste. Det var också svårt att gå över till diagonalåkande efter så lång tid stakande. Benen lydde inte och viktöverföringen blev dålig. Men jag tappade inte humöret, inte en enda gång. Det var bara att gilla läget. Försöka ta mig framåt. Hela tiden framåt. När jag passerade 100km skylten kom tårarna. Aldrig hade jag åkt så långt någon gång. 10 mil på skidor och det hade inte tagit mer 7 timmar och jag körde inte på max. Inte alls, det var distanspuls. Där insåg jag vad stark jag hade blivit under vintern. Jag sa förlåt till mig själv för alla gånger jag skällt över hur långsam jag är, för alla gånger jag tyckt att jag tappat form och känt mig dålig. För att jag någonstans trott att jag inte kan åka skidor eftersom jag inte ser ut som en skidåkare. Alla de där demonerna som i bland får för stort utrymme lämnade jag på en lång skogbilsväg i Lappland.

Många kilometer var jag ensam, jag kunde skymta någon framför mig och någon bakom. Det gick ungefär lika fort för dem som för mig. Jag tog igen lite utför och tappade när det kom backar. När myren innan Ragalvisjiegge fick jag lite extra energi. Nu visste jag att det skulle plana ut lite och sedan bära utför en stund. Jag kom i kapp några killar och blev omåkt av dem bakom. När 110 km skylten kom var det bara ett Vasalopp kvar. Perspektiven förskjuts.

Jag frågade efter kaffe i depån men de hade inte kokat klart. Pratade lite hurtigt med ett par killar som kom till depån samtidigt. Försökte skoja till det om att vi snart var i mål. Det föll väl inte helt i god jord. Jag tog en bar och  en kille försökte räkna tid kvar. Om 8 timmar är vi i mål sa han. Som mest tänkte jag. 8 timmar till klarar jag det på. Jag åkte ut ur depån på 8,04 timmar och hade bara runt 15 km till Karatsvägen, Hasse och lite massage.

De 15 kilometrarna rann i väg och strax innan depån kom jag i kapp Christer och Andreas, igen. Här kommer du och är så pigg igen sa Christer och skrattade lite. Det blev nästan komiskt. Så äntligen kunde jag möta upp Hasse. Säga att jag faktiskt började bli ganska trött och inte hade så mycket fäste. Få lite massage och äta ännu en ostsmörgås. Jag frågade en kille om de inte hade kaffe. Snart sa han och bara på några minuter hade han trollat fram det godaste kokkaffet jag någonsin druckit. Jag hade velat krama om killen så glad blev jag. Det är lite som behövs för att man ska bli rörd och gråtmild. Med buljong i ena handen och kaffet i det andra masserade Hasse min stela rygg. Axlarna hade slutat göra ont någonstans efter vägen. Eller så hade jag helt enkelt vant mig vid smärtan. Däremot hade jag ont vid fotknölarna och i knäna. Jag lämande Karatsvägen efter 9.14 timmar.

Jag och Christer vid Karatsvägen på väg hem.

Jag och Christer vid Karatsvägen på väg hem.

Här vände det för en stund. Koffeinkicken av kaffet satte in och jag kunde vila trötta ben i utförslöporna som avlöste varandra. Jag visste att det skulle bli lättare med bara några få backar där jag skulle få diagonala. Fästet kom och gick. Tiden tickade på. Klockan gick över på 10 timmar och jag stakade metodiskt. Tidigt i morse hade jag stakat här, fast åt motsatt håll. Nu var det eftermiddag och jag kände mig pigg. Konstig känsla. Nästan meditativ. Kroppen gjorde bara sitt jobb, att röra sig. Fötterna var fuktiga i pjäxorna och jag bestämde mig för att byta strumpor i Pirkujaur. Där skulle jag äta också. En depå kvar dit. Jag tänkte på hur bra vi hade lyckats valla skidorna, att vi har skaffat oss så mycket kunskap att vi inte behöver lägga dyra pengar på vallaservice inför nästa Vasalopp. Vallat bra för 20 mil bortsett från att klistret inte bet alla gånger var häftigt. Å andra sidan vallade flera om som hade köpt sin vallaservice.

Jag kom ensam in i depån Östra Randijaur och möttes av flera funktionärer, redo med allt de hade att erbjuda. Jag kände mig verkligen som att jag var den enda de servade den här dagen. Vilken skillnad mot trängseln på Vasaloppet. De peppade, berömde och försäkrade att allt var bra. Jag strödde lovord över dem och de fina omgivningarna och stakade vidare och klockan tickade över på 10:07 timmar och jag hade tagit mig 14 mil! 14 mil, galet långt. Nu hade jag ”bara” 6 mil kvar till mål. På sin höjd 6 timmar kvar av loppet.

Saxade i den där backen som vi på morgonen plogade oss nedför. Nu var det tussigt och spårigt. Tog mig vidare längs de långa skogsbilvägarna och mot Pelnibäcken som nu skulle vara bemannad. Såg några skidåkare bakom mig och någon framför. Jag skämtade i Pelnibäcken om funktionärerna inte hade bar, du får besöka en sådan sedan skrattade det och jag åkte vidare. Bakhalt i uppförsbacken innan den långa utförslöpan som jag visste skulle komma. Sedan skulle jag bara åka över sjöarna och sedan få möta upp Hasse i Purkijaur.

Här kom en av två rejäla svackor. Vi skulle ut på isen och tillbaka dit vi startade. 8 km i slaskiga spår utan stavfäste och motvind. Jag låg ensam och försökte att inte gråta av tristess. Det kändes inte som jag kom någonstans och kilometertiderna blev allt längre. Jag såg den där startbågen på avstånd och funderade på hur jäkla stor en sjö kan vara. När jag började möta människor på väg från depån ville jag bara lägg mig ned och inte kliva upp igen. Jag skulle till depån och ut på isen igen. Med gråten i halsen frågade jag en funktionär ute på isen om jag skulle tillbaka samma väg jag kom. Det skulle jag inte sa han. Är det kuperat tillbaka till Jokkmokk? Nejdå sa han, du ska nedströms. Det är bara slingan i Jokkmokk som är lite lätt kuperad. Om han sagt sanningen, att det skulle komma backar innan Jokkmokk och att extraslingan var grisigt jobbig hade jag gett upp.

nordenskiöldsloppet racereport

MIddag på en stol ute på en sjö. En trevlig tillställning.

När jag äntligen nådde depån kom Hasse med telefonen i handen och jag grät där ute på isen i Lappland när jag fick prata med min dotter. Av trötthet och glädje av att höra hennes röst. Det samtalet gav så mycket energi och vad det som fick humöret att vända. Två portioner korv och makaroner, en ny underställströja, strumpor och pannband gjorde att jag vid lite bättre mod kunde köra vidare mot Jokknmokk. Bara 3,6 mil kvar. Ingenting. Ett långpass på skidor bara. Jag åkte ur depån och klockan tickade över på 12.26 timmar. Runt en halvtimme hade jag pausat.

Mot Jokkmokk och 200 km.

Jag hade tänkt att valla om i Purkijaur men det blev kö vid vallningen. Tänkte att det lilla fästet och att det började frysa på lite skulle göra att jag klarade mig i mål. Det blev inte riktigt så och milen in till Jokkmokk flöt i hop. Jag kämpade med bakhala skidor och hade Andreas i rygg och en kille från Tyskland framför. Jag stakade när det gick och började känna att kroppen var trött. Visste att vi skulle upp för en ganska brant och lång backe. Mest åkte jag och var nervös för den sista slingan inne i Jokkmokk. Den sista timmen är alltid värst oavsett hur långt man har hållit på. Att dessutom passera målet och höra hur andra skulle gå i mål skulle kännas ännu värre. Jag försökte tänka positivt, att jag faktiskt var så nära att klara av loppet. Började bli riktigt törstig och fick spara på det lilla jag hade i vätskeblåsan.

Vid depån i Skabram, slalombacken svepte jag sportdryck och vatten. Pratade en stund med funktionärerna och försökte peppa mig och själv en trött Andreas bakom. 24 km till mål tror jag de sa. Det var för nära att vända sa de. Det är roligt att åka skidor tänkte jag. Jättekul. För en kort stund tänkte jag lägga på klister men ångrade mig och satte av i hög fart lämnade med 13.39 på klockan. Ångrade mig lite nere på myren att jag faktiskt inte väntade in Andreas. Det hade varit skönt redan då med sällskap. Jag slog av lite på tempot och tänkte att han skulle komma i kapp.

Vi passerade en ledningsgata och jag funderade på om det fanns cykelklubb i Jokkmokk eller om alla åkte skoter. Tänkte att det kanske var för korta somrar för att cykla. Fast om det fanns så otroligt mycket skoterleder borde det finnas massor av stigar att cykla. Jag funderade på om det skulle bära sig att ha en cykelaffär här. Eller inte. Tankar som roade lite och fick mig att fokusera på något annat än tröttheten. När utkanten av Jokkmokk kom med hus började jag känna målvittring och när jag ser på tiderna i efterhand hade jag faktiskt inte tappat så mycket i tid utan snarare fått upp kilometertiderna igen. Snart en dusch, snart en säng och sömn så mycket tidigare än jag någonsin hade trott. Jag tänkte innan loppet att jag i princip skulle gå i mål, ta mig till hotellet och direkt till frukostbuffén. Jag skulle visserligen missa middagen men ändå få sova en hel natt.

nordenskiöldsloppet en racereport

Jag på avstånd. Stel som en pinne.

När jag äntligen nådde sista depån vid skidstadion stod Hasse redo med pannlampan. Jag tog en sista mugg sportdryck och pratade några ord med en tjej som hunnit i kapp och som åkte i väg lika snabbt. Hon såg oförskämt pigg ut. Jag sa åt Andreas att jag skulle ta hans rygg, med obefintligt fäste stapplade jag i väg efter honom och tänkte att en mil går snabbt. En mil kan gå snabbt- om man precis har börjat åka skidor och inte har 19 mil i benen innan. Redan efter ett par hundra meter insåg vi nog båda att det här med lätt kupering var en mild beskrivning av vad som väntade oss. Ned och upp, ned och upp och skarpa svängar. Saxbackar och svårt att veta var vi skulle. Jag var så innerligt glad att jag hade sällskap. Utan hade jag inte hittat eller orkat ta mig igenom det mentalt.

Tysken vi haft sällskap med innan Skabram kom förvirrat ut genom skogen och hade troligen åkt fel. Han försvann i en nedförsbacke och jag följde efter osäker om jag var rätt. Andreas trodde att jag var ned och försent insåg jag att utförslöpan bara kunde sluta med en krasch. Snön var lös och tung och jag missade vänstersvängen och borrade ned mig djupt i snön där flera andra redan hade gjort avtryck. När jag fick upp huvudet ur snön såg jag hur Andreas kom i hög fart och försvann även han ned i snön. Kunde inte mer än skratta när jag försäkrat mig om att det hade gått bra. Efter ett par minuter hade jag lyckats gräva upp staven och kommit på benen. Vart var varningsskylten?

Vi fortsatte, upp och ned, plogade oss försiktigt genom kurvor och i nedförsbackar. Varken ben eller huvud är riktigt med efter så lång tid. Jag undrade hur lång en mil egentligen kunde vara och hade velat haft skyltar som räknade ned. Såg några lampor i skogen och mötte åkare lite här och där. Snart måste upploppet komma, det där som jag testat skidorna på innan. Men bakom nästa kurva dök ännu en backe upp och så en sväng runt en myr och in i skogen igen. Jag var så less och trött och tappade humöret. Svor tyst för mig själv och tänkte att jag ger mig. Tappade några meter på Andreas och försökte fokusera. Jag ville inte sinka, ville inte tappa en värdefull rygg. Ville i mål och slippa åka skidor. Stapplade mig uppför och försökte räkna hur många gånger klockan pipit för varje kilometer. Fick inte i hop det. Det dök upp skyltar som varande för branta backar och jag ville gråta. Jag bryter väl benen innan det är över tänkte jag. När luftrören tackade för sig och jag lät som jag hade svår astma började jag bli orolig. Ska jag behöva bryta bara någon kilometer innan mål? Pulsen gick inte upp och jag hade ingen kraft kvar i kroppen. Tänkte att det ändå var bra att det hände nu och inte för 10 mil sedan.

När vi passerade en kille i skogen som försäkrade oss om att det bara var en kilometer till mål och en enda backe kvar bad jag honom upprepa det utan att ljuga. Han sa samma sak och jag valde att tro honom. Efter en backe kom kilometerskylten, en lätt utförslöpa och den långa platta vägen jag stakat runt på under lördagskvällen. ÄNTLIGEN. Äntligen mål. 500 meter sa nästa skylt och jag låg tätt bakom Andreas. Snart dusch, snart mat och sedan sömn.

Jag stannade upp lite precis innan mål. Torkade tårarna som runnit den sista biten. Så otroligt trött och så otroligt stolt över mig själv som fixat det. Klockan visade 15 timmar och 21 minuter när jag gled över mållinjen. Medaljtid och så många timmar under den tid som jag trott jag skulle vara ute. Funktionärer och lite publik hejade in oss och Hasse mötte upp. Tappra människor som väntade i mörkret en söndagskväll i Jokkmokk. Långt efter eliten hade gått i mål, långt efter att prisutdelningen hade skett. Det gjorde mig ännu mer rörd. Jag tackade Andreas för draghjälpen och fick en kram. Hasse hjälpte mig att trassla ut pannlampan som hade ramlat ned. I all hast hade jag tagit fel monteringsring och lampan hade skakat oroväckande på huvudet. Gummiringen ligger för övrigt kvar i Jokkmokks hemska sistaslinga.

nordenskiöldsloppet en racereport

Det här är en av de hemskaste bilderna jag har sett på mig själv. Ljuset ger mig enorma ben och jackan sitter långt upp på magen. Men det gör inget, jag har precis klarat 20 mil!

När jag fått av mig skidor och chip kunde jag inte gå. Jag vinglade som jag varit på krogen ett par dagar i rad. Medan Hasse pratade med mig stapplade jag i väg ett par meter för att vingla tillbaka. Så höll jag på, irländsk julafton utan pinne att snurra runt. Vi pratade lite med en familj som konstaterade att jag såg berusad ut. Sista promenaden på knappt hundra meter till hotellet tog tid. Jag hade ingen röst utan pep i falsett.

Väl på hotellet kunde jag inte lyfta mina armar. Satt en lång stund på toaletten och försökte komma på hur jag skulle få av mig alla kläder utan smärta. Hasse hade varit snäll och åkt och hämtat min klädespåse och diplom. Lyckades ta mig till badkaret men orkade inte stå. En sådan stor trötthet har jag aldrig någonsin upplevt innan.

Efter middag och cola somnade jag på soffan. Lyckades sedan ta mig till sängen vid kvart i tolv och vaknade flera gånger av smärta när jag försökte röra på mig. Nöjd men öm. 20 mil på skidor. Det gick tänkte jag innan jag somnade. Tametusan det gick!

nordenskiöldsloppet en racereport

Pava-Lasse medalj och ett av de finare diplomen jag har fått!

Sammanfattningsvis

Det är en resa mentalt att ta sig igenom ett lopp på 20 mil. Lika mycket som det är fysiskt. Svackor kommer och går och mycket handlar om att ta sig igenom dem utan att ge upp. Jag lärde mig mycket under de där 15 timmarna även om jag för det mesta tyckte att det var roligt. Kanske var det just därför – att det var roligt som gjorde att det kändes som det gick lätt. Som om jag var ute på ett vanligt distanspass i spåren runt Storhogna, än om ett långt pass. Nu menar jag inte att 20 mil är lätt att åka men jag tror ni förstår vad jag menar.

Att det gick så pass snabbt i början får jag tacka de fina och hårda spåren nästan ända ned till Granudden. Det var lite som en tjej sa jag passerade; det är bäst att åka så långt som det är möjligt innan spåren blir mjuka. Därför vågade jag hålla lite högre fart för det blev betydligt jobbigare på tillbakavägen när spåren mjuknade.

Jag vet inte om jag hade orkat vara ute i ett dygn som jag trodde jag skulle få göra. Hade det gått långsammare kanske jag inte hade tagit mig i mål. Jag är glad att jag hade min bästa dag just när det gällde som mest. Att jag kunde hushålla med krafterna och nästan fick en perfekt dag. Det enda som jag i efterhand kan ångra är att jag likt så många gånger innan på skidlopp tvekat att valla om. Det tar inte många minuter men i slutändan lönar det sig. Med lite mer fäste hade jag sparat mycket av mina axlar och kunnat diagonala mer på slutet. Men samtidigt är jag nöjd över att jag stakade största delen av loppet och gjorde det snyggt och energibesparande. Det är något jag tar med mig till nästa vinter, min stakstyrka och fortsätter att utveckla den.

Nordenskiöldsloppet var en fantastisk resa och ett lika fantastisk arrangerat lopp. Trots att vädret inte var med arrangörerna och bansträckningen fick ändras om i sista sekund bjöd de på ett minne för livet, ett oerhört fint lopp och visade hur man på bästa sätt tar hand som sina deltagare. Funktionärerna i depåerna ska ha en stor eloge för fin service. Utan dem hade jag inte tagit mig i mål. En annan sak som berörde mig djupt var att arrangörerna valde att ge de fyra stycken som inte riktigt nådde medaljtiden en Pava-Lasse medalj som hederspris. Det är en fantastiskt fin gest!

Ett hederpris ska även Hasse ha, för all den support han gav, för alla stöttande ord och tålamod. Han ska även ha cred för de flesta av bilderna i inlägget.

Vill du åka långt och utmana dig så ska du åka nästa år! Jag själv sa strax innan mål att det räckte med en gång men sitter nu och funderar på hur jag ska finansiera en startplats till nästa år. Jag vill åka igen, framförallt få uppleva ursprungssträckan. Det är galet men lockande!

Erfarenheten jag fick med mig:

Skidor– Att det går lika bra att valla själv som att lämna in dem bara man har lite kunskap och grejer. Vi la en Swix Marathon svart som glid och borstade noga. Det underlättade att köra med roterande bortse. Som avslutning la Hasse en rill för kallföre och toppade med en rill för plusgrader. Glidet var riktigt bra hela vägen trots varierande förhållanden. Fästet blev till slut ett tunt grundlager av klisterspray sedan en blandning av start universal och swix KR60 som lades under trampet.
Vätska–  jag drack i varje depå, både sportdryck, blåbärssoppa och buljong. De två litrarna av sportdryck jag hade med mig räckte hela vägen till mål ändå gick jag inte torr.
Energi- Jag hade med mig fem gels och en bar i vätskevästen och Hasse hade med sig lika många plus en bar. Av det åt jag ingenting utan tog en bar i depåerna plus en ostmacka vid varje stopp. Ett varmt mål mat blev det efter 164 km för att få extra energi och något annat att tugga på. Jag kände mig aldrig hungrig eller tom på energi.
Kläder– Jag skickade med ombyteskläder till två depåer men hämtade bara ut påsen på sista klädesdepån. Där bytte jag strumpor, underställströja och pannband. Jag åkte hela loppet i Featherlightjackan vilket blev perfekt. Vanlig skidjacka hade blivit för varmt. Körde i enbart mina flossade skidtights utan underställsbyxor och det fungerade också bra. Hasse hade med sig torra strumpor som jag inte behövde använda.
Vikten av taktik– Här gjorde jag helt rätt som bestämde mig för att ta mitt eget tempo och inte dras med av andra. Jag åkte om, blev omåkt, hade lite draghjälp i bland. Stora delar av loppet hade jag någon lite längre fram och någon lite längre bak. Jag stressade inte utan försökte att gå på så låg puls som möjligt. Stannade i depåerna korta stunder och tog den längsta pausen i Purkijaur efter 164 km.
Pannbenet- Jag är överraskad över hur starkt det var under loppet. Även om dipparna var få under tiden så hade jag inga stora svackor alls. Jag var så inställd på att klara loppet och att det skulle ta tid. När det gjorde ont i kroppen tänkte jag på tekniken och att det gör ont till en viss gräns sedan ger det med sig.
Mentala biten Precis som med pannbenet var jag stark här. Mycket av tiden innan loppet har jag tänkt positivt. Att det är ett äventyr och ingen tävling. Att jag var så förberedd jag kunde och att det skulle bli roligt. Jag hade delat upp loppet i depåer för att klara det mentalt. Att beta av dem hjälpte mycket. Likaså att Hasse väntade och hejade.

Äntligen tänker du, äntligen är hon klar. Det blev långt, jag vet det. Men jag skriver också själv för att minnas. Minnas när jag tvivlar på att jag kan. Tvivlar på att det inte går. För vet ni en sak? När man har bestämt sig för att klara något har man alla möjligheter att göra det. Det handlar om att tro på sig själv oavsett vad andra säger. Det spelar ingen roll om det är ett långt lopp, ett kort eller ett träningspass. Kroppen är en fantastisk maskin. Den anpassar sig och ställer upp. Man klarar så mycket mer än man tror!

Tack för att du läste ändå hit, att du orkade. Hade jag haft en Pava-Lasse medalj till hade du fått den, för en bra prestation!

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

45 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: