En gång åkte jag skidor i 15 timmar

Det var en tanke som återkom flera gånger i dag när jag hade bestämt mig för ett 3-timmars distanspass och var sopslut efter två timmar. Då 2016 åkte jag Nordenskiöldsloppet för första gången och måste ha varit i mitt livs form. Skulle tro att jag ändå kände att jag kanske skulle kunnat vara i ännu bättre form. 7 år senare hade jag gärna haft min dåvarande form. Skidform ska tilläggas för 3 timmar på en cykel är ingen större match.

Man blir ju bra på det man tränar och jag är ändå ödmjuk inför mig själv och tänker att det är tidigt på skidsäsongen och Storhogna bjuder på mer höjdmeter än vad jag skrapar i hop hemma. Om nån månad kommer 3 timmar inte kännas så tufft som i dag. Det vet jag ju.

Men även om jag blev så trött på slutet att jag inte riktigt orkade hålla tekniken och varje stavtag på treans växel kändes i alla överkroppens muskler var det en fin dag i dag. Den värsta kylan har lagt sig. I alla fall för andra dagen i rad. Det har varit klarblå himmel och solsken och runt 6-8 minus. Den lilla blåsten som kom uppe på höjd gav en liten köldeffekt men det var hanterbart. Bara man håller sig i rörelse så går det bra.

Jag tog sällskap med Hasse ned till Vemdalsskalets spår. Vid delningen vid 7.5-spåret åkte han tillbaka mot Storhogna och jag fortsatte ned till Vemdalsskalet spårcentral och vände. Fortsatte sedan förbi M-huset på Storhogna och tog några varv på toppen av Katrinaspåret innan jag vände hemåt. Nere vid Storhognas spårcentral fick jag skarva i hop 3 varv på kilometerslingan innan klockan tickade över den där 3 timmars-gränsen. Lagom tills jag var klar gick solen ned bakom fjälltopparna. Än är dagarna korta men snart märker man skillnad.

Det lilla smolket i bägaren just nu är att mitt vänstra knä bråkar. Jag har sedan knäoperationen för tre år sedan besvär med just skejten. Jag vet inte om det är vinkeln på benet som gör att det ömmar eller om det handlar om bristande styrka i musklerna på baksida lår eller att jag behöver stretcha ut mer. I fjol gick det ömma över efter en stunds skejtande men i år blir det inte bättre. Jag får tänka teknik i tvåans växel eftersom det är där det känns som mest. När jag tappar lite fokus så gör det ont. Vi får se om det vänder med ännu mer massage och stretch. Gör det inte det så får jag ta kontakt med min gamla sjukgymnast. (som jag lägligt stötte i hop med på Ica Maxi innan nyår och pratade om just detta) I stället för skejt får jag helt enkelt åka klassiskt ett tag. Det däremot känns inte alls.

Men det är tråkigt och de skidplaner jag har, som att skejta kungsledenrännet med en vän kanske får vänta en säsong.Surt!