Inte ropa hej innan jag är över bäcken – om Nattvasan

Söndagens peppbild till mig själv. Jag var stark och out:ade det på Instagram

Egentligen är det dumt att klaga över lite krasslighet. Det finns de som har det värre. Men i min egen tränings- och skidbubbla är det just nu tungt. Riktigt tungt. Så där att det tar på psyket och känns uppgivet. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om hur tungt det varit att få till skidträningen. Om hur jag helgtränat och vilat i förebyggande syfte på veckorna eftersom det lurat något obestämt i kroppen som inte vill bryta ut. När jag väl har blivit pigg har jag sakta kommit i gång. Om hur mycket jag saknat att ta i ordentligt. Så där så att det pirrar i armarna. Eller om hur mycket jag hade velat cykla utomhus. Men det blir inte bättre av det.

En sak har jag lärt mig under den här vintern när allt har varit ett evigt simmande i mellanmjölk och pass som mest liknat lite raska promenader – ropa inte hej fören du är över bäcken.

Senast i dag efter helgens självpeppande bild på Instagram med texten;

Jihaa! Eller lite mer tillbakahållet – kroppen är på gång igen. Pigg, stark och skidsugen. En helg i Tänndalen gjorde susen. Nu går vi på fyrans växel mot Nattvasan

Det blir ingen fyrans växel mot Nattvasan. Möjligtvis ettans. Ni vet när man saxar upp för en brant backe och försöker glida ut på varje skär. För backen var lite brant i morse när jag vaknade med tunghet i bröstet och huvudvärk. I går gled jag i sakta mak med två kollegor runt spåren på ÖSK. Hög på skidlivet med en bra känsla men en liten trötthet. Skulle ha sett att backen kom. Vis av erfarenhet men jag var så glad över att tagit mig över bäcken.

Men jag försöker ta med mig det som är positivt inför Nattvasan som bara är någon vecka bort. Jag har både fler skidmil och timmar i benen i år på skejtskidorna. Jag har en teknik som är mycket bättre. Håller ett jämnare tempo med Hasse även i fyrans växel och har äntligen lärt mig att gå i synk med honom när jag åker bakom. Det vill säga att jag trasslar inte in mig lika lätt i hans skidor och stavar.

Jag har hittat en lösning på mina extremt frusna händer. En tunn liner med silvertråd. Jag slipper ha överdragsvantarna som det inte går att dricka vätska med. Det kommer att spara många minuter i depåerna.

Vila är bra för mig. Även sådan vila som inte är påtvingad. När jag är sjuk och vilar. Nu vilar jag för att vila. I alla fall i lite större utsträckning. Vila bygger upp kroppen och jag underhåller den lilla skidform jag har.

Vi har åkt mellan Sälen och Mora 6 gånger. Vi vet att vi kommer fram även om det kanske tar tid den här gången. Jag vet hur det är att åka med en trött kropp. Det har jag tränat på och vet hur jag ska mig igenom det.

Så jag försöker intala mig själv om att det här kommer att gå bra. Jag kastar inte in handduken nu utan avvaktar. Är jag pigg och inte hängig den 2 mars så kör vi. Det är tillräckligt nog. Att köra från Sälen till Mora. Strunt samma om jag inte åker fort.

Påminn mig om det dagarna före Nattvasan när jag börjar oroa mig för att inte vara i form. 

6
Share

2 Kommentarer

  1. Jag lovar att påminna dig! Du har ju alla svaren i inlägget ovan. Piece of cake! 😀
    Trail & Inspiration recently posted…Lungor säljes – Dagsljus mottages!My Profile

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge