2018 i tolv bilder

Jag hade tänkt att sammanfatta träning- och tävlingsåret i ord och bilder. Det som jag hade tänkt att med 2017. Men det har inte blivit så och blir inte det heller. I stället sammanfattar jag 2018 med tolv bilder. Året som har bjudit på så otroligt mycket roligt. Som blev så bra som jag ville att det skulle bli. Ett år går fort och det är i bland är fascinerande att se tillbaka och inse hur mycket jag faktiskt gjorde. Hur mycket fina minnen jag samlat på mig. Det har varit upp och ned. Både privat och på träningsfronten. I början av året en känsla av att inte räcka till, få ganska mycket skit över saker som jag inte kunde råda över. Ett par djupa andetag och jobb på att inte bry mig och sträcka på mig. Tänka att jag gör saker bra, jäkligt bra och inte låtas trampas på. Jag kom stärkt ur det.

Träningsmässigt kantades vintern och den tidiga våren av krasslighet och inget flyt i träningen. Men sedan släppte det och jag gjorde min bästa cykelsommar på mycket länge. Kanske var det den långa uppförsbacke som ändå gav resultat. Som tog fram det där jäklar-anamma inom mig och drivet att göra det bästa av situationen som gjorde det. Och att jag vågade tro på mig själv.

Jag hade tankar om 2018 i ett inlägg jag skrev i början av året. Det tänkte jag följa upp lite längre fram. Tills dess 2018 i tolv bilder och lite text och några av årets blogginlägg!

(Omslagsbilden har förresten Niclas Vallner tagit. Från XCE-finalen på MTB-SM i somras. En bild som ger mig rysningar fortfarande. Tänk att jag står där)

Januari

2018 års första månad och fokuset låg på att samla timmar och mil inför Nattvasan. Månaden när jag fyller år och månaden som ofta bjuder på kalla vinterdagar. Som den dagen när Erika och Reinhold bjöd in till Fatbike i Brunflo och en kvinna undrade om vi inte hade någon köldgräns. Jag bloggade om det här. När Hasse gick pistmakinförarutbildning i Idre passade jag på att åka längdskidor där. En födelsedagspresent till mig själv. Jag fick några otroligt fina skiddagar i ett skidsystem som jag föll pladask för. Det var i klass med de spår jag åker runt stugan. Det var skejtpass precis när solen gick upp i kärva spår, klassisk skidåkning i perfekta spår och poddklippning i stugan vi hyrde. För där i Idre blev det allra första avsnittet av cykelpodd med Elna och Helena färdigklippt.

Februari

Februari var vitt. Så vitt av all snö vi hade i vintras. Ljuset började komma tillbaka och vi tillbringade mycket tid utomhus. Vi åkte skidor, drack kokkaffe och cyklade fatbike. Vi fotade mycket också. Övade att fota vinter och snö och Hasse fick pulsa mycket för bilder jag såg i huvudet och ville få ned i kamerans sökare. Den här dagen ville solen inte riktigt komma fram och spred ett litet disigt sken över Storhogna. Vi funderade om det överhuvudtaget skulle bli snöfritt innan midsommar med tanke på hur otroligt mycket snö det låg.

Men det var också en månad som jag var oerhört frustrerad. Kroppen kändes seg. Jag sov dåligt och kändes mig krasslig ena dagen och pigg den andra. Jag gjorde träningspassen men i lugnt tempo och funderade mycket på varför. Varför jag inte var mig själv och varför kroppen inte svarade. Vi tillbringade en helg i Tänndalen hos våra vänner Lars och Cecilia och äntligen släppte det. Jag hade en sån fin känsla i kroppen och hoppet om Nattvasan väcktes igen. Men man ska inte ropa hej förens man är över bäcken. Skrev en del om det här. Så här i efterhand var det många faktorer som spelade in. Stress, press och saker som jag inte kunde rå över. Kroppen är duktig att säga till när huvudet säger annat.

Mars

Mars bjöd på fina skejtturer på fjället och en hel del cykel. Efter Nattvasan som jag bröt när en förkylning gjorde ett återbesök stod jag på startlinjen till min allra första fatbiketävling. Inte frisk alls men med tanken att bara genomföra i lugnt tempo och njuta av det äventyr det skulle bli. Jag kom sist för första gången i min cykelkarriär och var inte ett dugg ledsen för det. Jag hade nått mitt mål att inte tävla och fått uppleva något utöver det vanliga. Att ta mig uppför för ett fjäll och längs med en älv i Lappland. Nalovardo Fatbike race kommer alltid ha ett särskild plats i mitt hjärta. Om det blir en start i år återstår att se. Racererporten finns här!

April

April var månaden när jag cyklade fatbike på fjället, gick på vintertur och cyklade en hel del landsväg. När stigarna i skogen inte tinade fram så tidigt fick racern agera perfekt träningsredskap. Jag cyklade vägar och turer som jag nött så många gånger förr om åren. Turer som jag saknat. Vi gjorde fikaturer och la en fin distansgrund i benen. Jag tänkte då att jag skulle cykla mer racer under sommaren. Riktigt så blev det tyvärr inte. När stigarna tinade fram ställdes racern in. Förvisso i trainern. Just min racer är den cykel jag inte har kunnat byta bort trots att den har många år på nacken. Skrev en hyllning till den här och fick en sån där rolig kommentar i ett forum om att jag lindat styret slarvigt. Jahapp tänkte jag. Tur att det är jag som ska cykla på den då!

Maj

I maj kom sommaren med besked till Östersund. Nästan från en dag till en annan tinade skogarna upp och vi kunde cykla i försommarvärme. Träningen började gå bra och jag, Erika och Sara satte upp ramarna för sommarens events med She Rides.

Jag gjorde också ett fint bloggsamarbete med MTB-SM och fick chans att lägga tid på att fota våra finaste cykelstigar i stan. Jag engagerade dottern, hennes dåvarande pojkvän och Hasse att cykla fram och tillbaka i Fugelsta för att fånga det fina där. Det blev ett inlägg som jag är mycket stolt över och bilder som blev riktigt bra. Är du nyfiken finns det inlägget här. En bra guide om du vill komma upp och cykla nästa år!

Juni

Det finaste minnet av juni var helgen nere hos Elna. Jag åkte den långa vägen ned till henne för att cykla MTB-vättern och hänga en helg. Få cykla hennes hemmastigar. Det var en helg när det lossnade i cyklingen och jag lyfte min teknik mycket. Att få cykla med någon som är vassare än en själv är alltid bra och på Elnas hjul kändes IKHP:s klurigheter lite lättare även om jag aldrig vågade mig på den läskiga stenkistan. Jag fick cykla vistabanan som gav så otroligt mycket cykelglädje. Jag hoppas vi kan cykla mer tillsammans framöver. Antingen hos mig eller ett återbesök hos henne. Är du nyfiken på Vistabanan? Jag klippte i hop en film från vår tur där!

Juli

Månaden när mitt största träningsmål stod för dörren. MTB-SM ute på Frösön. På en bana som jag slitit mig runt så många gånger. På en bana som jag ägnat så många frustrerande tårar över. Jag trodde aldrig jag skulle klara det och var så nära att ge upp. Men med hjälp av två cykelvänner klarade jag hoppen och någon dag innan rullade jag igenom banan med ett stort lugn i kroppen. Jag skulle bara göra mitt bästa och se hur långt det räckte. Det räckte till ett guld och ett silver i min tävlingsklass. Galet så här i efterhand. Racereporten från XCE finns här och den från XCO finns här. Jag kommer alltid se tillbaka på de här två tävlingarna med stor stolthet. Jag visade för mig själv att jag kan när det verkligen gäller. Framförallt vågade jag utmana mycket som jag tycker är läskigt. Det i sig själv var en stor vinst.

Augusti

Sommarvärmen höll i sig och vi tillbringade mycket tid utomhus. Fick fina veckor i stugan på semesterns sista veckor. Jag lovade mig själv under försommaren att samla fler toppar och det gjorde jag. Vi gick aldrig på någon längre fjälltur den här sommaren eller hösten med däremot många korta utflykter i fjällen runt stugan. Vi byggde mtb-bana och jag cyklade mycket. Försökte förbereda kroppen inför Ragunda 100 miles. En kropp som var mer tränad för korta lopp och inte långlopp på 16 mil. Sonfjället var ett av de utflyktsmålen vi gjorde och som jag bloggade om. Jag trotsade min höjdrädsla för att med enormt stora fjärilar i magen få blicka ut över Härjedalsfjällen. Det var lite inte lika avslappnat som bilden visar men jag vågade stå och sitta där. Ett steg framåt. Det blev ett av få vardagsäventyrsinlägg i bloggen.

September

Jag hade längtat säsongsskifte från slutet av augusti och den sista september kom den allra första snön till Björnrike. Lite tidigt men underbart fint ändå. Vi skulle ta en kort fjällpromenad med kameran och gissade att det snöblandade regnet som föll i Vemdalen mycket väl kunde vara i form av snö längre upp på fjället. Vi fick rätt och fick pulsa upp till Björnrikestugan i tätt snöfall. Jag hade gipsat hand och var oerhört rastlös när jag inte kunde cykla som jag brukar och var sjukskriven från jobbet. Den korta turen i snön gjorde gott och jag fick pricka av önskan att få fota det första snöfallet och jag pepprade bloggen med bilder. Snön låg kvar ett tag innan den försvann och återkom igen.

Oktober

Hemma i stan dröjde vintern. Jag var rastlös och otålig och längtade att få ta fram fatbiken och cykla snöiga stigar. Så kom den på besök för ett par dagar och pudrade Spikbodarnas stigar. Vi fick en episk happyfatbikerunda på nya stigar och Jimmy bjöd på glögg i ett vindskydd. Oktober bjöd också på några vinterturer till innan all snö töade bort och gjorde skogen vårlik igen. Vi fick vänta långt in i december innan snön återkom. Men underbart är kort sägs det!

Men snöfria stigar i stan var faktiskt inte så dumt. Framförallt kunde vi hålla liv i She Rides-cyklingen längre än vad vi trott. Efter en runda på mycket spång fick jag uppslag till ett inlägg om just spångest och vad man kan göra åt det. Det blev välläst och uppskattat. Det finns här!

November

Jag fortsatte att längta vinter och tjata om snöbristen. Men november brukar normalt vara premiärmånad för skidåkningen och jag ville inte ha vårkänslor i skogen. Men jag fick mycket pepp av Elnas inlägg om att göra november till något riktigt bra. Så jag gjorde det. Vi tog kaffe på fjället och fångade fina solnedgångar. Jag passade på att lägga semesterdagar regelbundet för att få chans att vara ute och cykla i dagsljus. En av de turerna som var extra fina var den med Sandra när vi upptäckte torvtäkter, älgskallar och cyklade i dimma. En tur jag kommer att minnas länge.

December

Så kom årets sista månad. Den som bara har en dag kvar nu. December, när det är som mörkast men där snön ljusar upp och gör det lite lättare till sinnet. För mörket är jobbigt. En intensiv månad på jobbet, en intensiv månad i livet och för mig som inte gillar julen av olika anledningar en väntan på att den ska vara över. Snön kom till slut och med besked och pudrade hela stan vit. Men första advent var det fortfarande barmark och vi gjorde distanscykling i höstliknande former även om det var kallt om fingarna. Men vi piffade upp den med glögg och tryfflar i ett vindskydd vid Önsjön. Bilden är i från just den rundan tillsammans med fina vänner.

Den här månaden gjorde jag skidpremiär och även premiär att för första gången ha ett träningsupplägg att utgå i från. Det som jag nu en månad senare känner resultat av. Jag skrev om träningsplan eller träna på känsla och lust och hur jag ser på det. Jag skrev också om mina planer för nästa år. De som har reviderats en aning.

Tänk ändå var ett år går fort. 12 månader som rinner i väg men som samtidigt känns så långa när man är uppe i det. Saker man gjort, saker som man inte gjort och tänkt att göra. Alla människor man mött under året, människor som man tappat efter vägen och äventyr man fått uppleva. Det är häftigt. Så tack 2018 för att du bjöd på så mycket!

4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

4 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: