• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • En cykel som bär på så många minnen

En cykel som bär på så många minnen

Det är något speciellt med cyklar. Jag har alltid haft svårt att göra mig av med dem. Matriella ting är just matriella ting men mina cyklar har ofta en historia. En del mer och en del mindre. Å andra sidan är det roligt att byta cykel när jag kan och så har jag gjort med mina mtb. Bytt ut dem med jämna mellanrum och någon av dem har stannat kvar i familjen. Jag har känt att jag vill byta upp mig eller prova något nytt. Som förra året när jag gick från hardtail till fulldämpat. Utvecklingen går ju framåt och det är ju om jag ska vara ärlig roligt att köra på bra matrial även om jag många gånger tänker att jag faktiskt har bättre cykel än vad jag behöver.

Men det finns en cykel som jag inte gör mig av med även om det har hänt enormt mycket under de lite över tio åren som jag har haft den i min ägo. Det är min racer. Min röda lilla racerbil som jag kallade den efter den allra första riktiga turen. Jag hade gått från en enkel instegsracer som var en storlek för stor för mig. Där jag inte nådde bromsarna riktigt och var glad att det satt ”crossbromsar” uppe på styret. Den med karbonframgaffel som jag fnös lite åt då. Varför kolfiber? Vad skulle det vara bra för? Jag hade tänkt att sälja den cykeln efter målgången på min första Vätternrunda. Sålde den gjorde jag men kunde inte tänka mig att sluta cykla.

Den hösten 2007 var jag in på Egons Egons cykelaffär med jämna mellanrum och klämde och kände på den där Fuji Team Pro som hängde i butiken. I min storlek. Kände hur lätt den var. Hur fin den röda, vita och grå färgen var och snyggt det var med vit styrlinda. På den tiden var märket Fuji riktigt bra utrustad även i de lite lägre prisklasserna. Då satt den allra finaste växelgruppen bak och den näst finaste fram.

Jag fick prova den, en kort tur med gympaskor på gatan utanför och bloggade om det.

Tog en liten sväng, men det räckte för att jag skulle bli salig. Benen skakade när jag kom in på Egons igen. 5 minuter på en röd racer gjorde denna dag…….Vad har hänt mig med? Har jag gått och blivit en riktigt cykelnörd?……. Men behöver jag verkligen denna cykel? Jag motionscyklar ju bara, det finns ju många andra bra alternativ för en billigare penning.

Jag hade fått ett bra pris som var svårt att motstå och den 28 april året efter köpte jag äntligen cykeln. Den har sedan varit med på fyra vätternrundor, otaliga mil på de jämtländska vägarna, ett par motionslopp, ett tempolopp och stått uppställd i trainern i många timmar under vinterhalvåren. Jag har alltid tvättat den noggrant efter varje pass, vaxade för att de fina färgerna skulle hålla. Jag har skällt på den, gråtit på den och skrattat så att jag har fått ont i magen. Jag har varit riktigt snabb och andra gånger så långsam. Den har varit en förlängning av min kropp och min redskap för att bli av med rastlösa ben och byggt en bra kondition.

Den har varit min allra bästa vän i så många år och aldrig under de här tio åren har jag velat byta bort den. Aldrig har jag tänkt tanken på att titta på en ny racer. I stället har Fujin fått nya lite lättare hjul och lite bättre pedaler och ett nytt vevparti när det gamla gick sönder. Det har räckt. Även om den i dag är lite omodern i sin design och inte har indragna vajrar eller är särklit aero så är den inte dålig. Den är lätt och fin och svarar lika bra när jag trycker på nu som då. Den gör sitt jobb utan att klaga och har till och med klarat sig från skador på lacken.

Den är en sådan där vän som alltid ställer upp och man känner att man kommer att ha livet ut. Eller så länge som den fortfarande rullar i det här fallet. Det är bara en cykel men en cykel med så mycket själ och bär så minnen att jag inte kan göra mig av dem. Aldrig någonsin. Så är det bara.

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

  • Lena Indahl Jonsson

    april 24, 2018 at 22:18

    Hej Helena,
    Jag skulle nästan kunna skriva ett likadant inlägg, men då gällande mina klassiska skidor. De köpte jag år 2000 på Team Sportia på Frösön. Ett par gul/svarta Fischer. Köpte ett par Fischer 1999 på Intersport, men vi klickade inte riktigt så det blev bara en Tjejvasa med dem. Så jag provade en ny affär och en annan modell. Nu 18 år senare är jag fortfarande i en fin och pålitlig relation med skidorna, har fått fila ner gummikudden på bindningen då Salomon uppdaterat sina pjäxor genom åren. Vi har åkt tre Tjejvasor och åtskilliga mil därtill. Jag har varit i många olika viktklasser, men det har inte påverkat relationen och både fäste och glid har klaffat. Jag vågar för mitt liv inte köpa nya skidor, för tänk om det inte blir lika bra. Nä vi kör några år till på våra grejor, för det är ju inte materialet som gör jobbet utan kanske bara underlättar ibland!
    /Lena

    Svara

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.