Gå för guld – debut i XCE

Omslagsfoto: Niklas Wallner

Det blev en lång dag i går. En dag som jag väntat på med lite skräckblandad förtjusning. Det skulle bli roligt att få tävla på hemmaplan samtidigt som det kändes jobbigt. Jag hade ingen aning om hur min form var egentligen. Jag har tävlat så lite den här sommaren. De som vet säger att tävling är den bästa träningen och så är det nog. Men jag sliter mycket med tävlingsångest inför lopp och det tar så otroligt mycket mentalt.

I stället för att tävla mig i form har jag helt enkelt tränat mer och försökt att nöta teknik i större utsträckning. Jag har tillbringat så många timmar på SM-banan. Åkt banans alla tekniska partier gång på gång. Övervunnit många hjärnspöken och klarat saker som var otänkbart för några månader sedan.

Det gav som jag skrev tidigare ett lugn i kroppen och oavsett hur SM skulle gå så kunde jag ta mig känslan av att ha utvecklats. Jag vet inte om det var det som gjorde att jag faktiskt inte var så nervös i går och på så länge kände att det var roligt att få ställa mig på en startlinje.

Sent i tisdagskväll fick jag meddelande från Elna. Med lugnande och peppande ord om hur jag skulle göra inför sprintvävlingen.  Go for gold avslutade hon med. Det var värdefulla råd som jag  följde till punkt och pricka. För jag har aldrig kört en sådan här tävling förut. Hade ingen aning om hur det gick till, hur det var att starta med någon som  håller i ens cykel och hur jag mentalt skulle klara av att jaga andra cyklister på en sådan kort sträcka. Jag har kört ett tempo-DM en gång men valde då att starta utan någon som höll i cykeln. Efter Sheridescyklingen i tisdags provade jag att starta på prologsätt tillsammans med Lars och Hasse. För att hitta en bra startväxel och för att känna på känslan.

Vi åkte ut till Frösö Park till strax före åtta för hinna få hyra några av de chip de hade för utlåning. Min start skulle inte gå fören vid halv elva. Det skulle finnas gott om tid för att ladda upp Elna hade gett mig tipset att värma upp minimalt inför kvalet eftersom vi alla skulle gå till final ändå. Det skulle bara vara oklokt att att bränna för mycket krut eftersom kvaltiderna inte skulle spela någon roll alls. Så jag tog det lugnt. Provade stenkistan som under morgonen ändrat lite karaktär när stenar flyttat på sig. Det var en av sprintbanans två kluriga avsnitt och jag kände mig inte helt trygg eftersom min tänka linje inte längre fanns. Jag tittade på upploppet och tänkte att just där kommer jag vara som svagast i fältet. Kurva och sedan upp, kurva igen och kort sträcka till mål. Jag är ingen raket uppför tänkte jag lite uppgivet.

I banans första dropp blev det ganska snart en krasch när pojkar 10-12 startade och det skrämde mig lite. Droppet var inte stort men med den fart som startrakan gav så flög man långt och landade lite för platt. Jag bestämde mig för att ta det lite lugnt där. Eller åtminstone försöka.

Kör bara, gå inte på max

Så var det dags för vårt kval. Sara Rönnberg var nervös, likaså Therese Pettersson från Gävle. Ingen av oss tre hade kört ett XCE någon gång vilket ändå kändes lugnande. Vi peppade varandra inför start och ställde upp oss. Sara först ut, sedan Therese och sist jag. Sara fick en kanonstart och försvann ut på banan. Jag fokuserade och lovade mig själv att inte köra för hårt.

Jag fick en ganska bra start och provade vilken fart som kändes okej inför droppet. Tog det försiktigt och sladdade för mycket i kurvorna i början. Kom upp i stenkistan och tog den riktigt bra med massor av hejjarop från publiken. Åkte över det andra stenpartiet på ett tryggt sätt och tryckte på lite i kurvan inför backen. Bara för att se att jag kunde ta den ordentligt. Slog av uppför och tyckte att den lilla backen var jättelång. Rullade över mål och kände mig nöjd. Jag hade inte maxat.

Vi grattade varandra till bra premiär och jag åkte hem. Fick veta att starten var uppskjuten en timme och fick ännu mer tid att börja fundera på om det var möjligt att köra banan fortare än vad jag gjort. Det var jättesvårt att hinna få upp puls och ta ut sig ordentligt. Jag gick igenom Strava för att hitta segment med samma längd och se vilken puls jag brukade ligga på. För i bland smäller jag till och kör riktigt hårt och fort på stig. Jag försökte också slå bort den lilla känslan av besvikelse över att vara långsammast i kvalet. Det handlade bara om sekunder mellan oss tre. Jag fick lite mer pepp av Elna och jag litade på att jag faktiskt kört taktiskt smart. Jag skulle ha kraft kvar i en kropp som känts lite seg.

Vi åkte till Frösö Park igen och nu skulle jag värma upp och bara köra det allra snabbaste jag kunde. Oavsett hur det skulle gå var jag nöjd. Jag trodde starten skulle gå vid 17 och värmde upp en halvtimme, åt några godisar och gjorde mig beredd. Hade glömt att övriga masterklasser skulle köra kvarts- och semifinal innan. Fick i stället rulla runt på området för att hålla benen i gång. Jag var fortfarande inte så nervös. Det skulle bara bli roligt.

Om det går fel i starten – ta ett djupt andetag

Så ställde vi upp oss medan D40 gjorde upp om sina medaljer. En lång väntan i starten med ena foten på backen och den andra i pedalen. Nu gällde det. 2 minuter som skulle avgöra vilken valör vi skulle få. Jämtland mot Gästrikland som speakern sa.

När starten gick fick jag inte i foten i pedalen. Sara och Therese stack i väg i hög fart och jag  sladdade bakom på sista plats med många meter bakom Sara. Jag tryckte på ordentligt för att komma i kapp och struntade i att det skulle gå för fort  inför droppet. Komprimera dämparna vid vita pilen som Jimmy sagt, hoppa över hoppet. Jag fick till en fin landning och hade Saras hjul bara några meter framför mig. Hon tog kurvorna så bra och jag försökte gå efter i samma linje. När Therese i täten bromsade lite i den skarpa kurvan efter var jag i kapp. Iskall bestämde jag mig för att rycka förbi i stenpartiet uppför. Jag hade Elnas ord i huvudet om att går det fel i starten är det bara att andras djupt för att allt kan hända i en sprint.

Jag kom med nöd och näppe förbi när Sara kom lite för mycket ut på ena kanten. I stenkistan utför låg jag på andra plats med Sara farligt nära  på högersidan. Jag visste att Therese skulle ta b-spåret och jag struntade i att bromsa inför sista stenpartiet. Kör bara över, den linje du övat. Kör kör. 

Jag kom ut i kurvan före henne och tryckte på uppför. Med tunnelseende och sådant fokus att jag inte ens kände att det gick uppför. Jag matade på med Hasse skrikande någonstans i periferin. I det sista diket innnan upploppet hör jag Therese support skrika och jag visste inte om Sara eller hon precis var i hjul.

Nu jävlar förlorar du inte en spurt. Nu kör du. Det är ditt livs stravasegment. Precis in på upploppet vågade jag titta lite bakåt och såg något gult lite längre bak. Jag tryckte på så mycket jag kunde och insåg när den vita linjen kom att jag precis hade tagit ett SM-guld. I en gren jag aldrig provat och en gren som på pappret inte alls skulle passa mig. Jag hade gått från att ligga sist och nästan räknat ut mig själv till att vara iskall och taktisk och gå om precis i rätt läge. Dessutom hade jag besegrat den lilla slakmota som jag trodde jag skulle förlora på. Jag hade gått för guld och lyckats med det

I det ögonblicket när jag tittar bakåt för första gången och inser att det kanske kan gå vägen. Foto: Niklas Wallner

Det var den konstigaste känslan jag haft när jag rullade ut ur målet efter att ha ropat att nu hade jag faktiskt tagit ut mig. Jag hade precis vunnit över två riktigt starka och snabba damer. Två helt fantastiska tjejer. Jag kramade om Therese och letade efter Sara. Så glad över vilken otroligt bra och fin form hon är i och vilken utveckling hon har gjort på mtb’n. Det hade blivit en sådan tight och rolig final där inget var klart förens den sista biten.

Fick till sist även krama om Sara innan vi ropades upp till prisutdelning och där i tältet inför slog det mig vilken grej vi hade gjort. Jag skulle upp på en pall på ett SM. Högst upp. Något som bara varit en liten dröm och inget jag trott att jag skulle få uppleva. Jag liksom? Vi skrattade lite åt det faktum att vi snart skulle få en kram av Fredrik Kessiakoff och den där tonårs-starstruck-känslan var påtaglig. Therese sa att hon var mer nervös för prisutdelningen än själva loppet.

Jag njöt ordentligt när nationalsången spelades och försökte att inte gråta. Fasiken det här var stort tänkte jag även om publiken bara var en handfull stor. Stort, även om vi kör masterklass.

Vi sa hejdå till varandra och jag kände som Therese skrev på sin uppladdning till Strava, att jag åkte hem med nya cykelvänner. För även om man är konkurrenter på banan så är det så fint att peppa varandra innan och efter.

Jag cyklade hem över Frösön. Hem över mina favoritstigar med ett brett leende på läpparna. Zick-zackade mig genom stan och försökte att inte gråta. Jag var så nöjd med dagen och hade haft så roligt. Hemma väntade Cissi och Hasse med pizza. Trots så lite träningstid var jag slut i kroppen och trött i huvudet. Innan jag somnade tänkte jag att oavsett hur det går på fredag så har jag gjort något jag inte trodde. Tagit ett guld.

Här kommer alla känslorna på en samma gång som Hasse döpte bilden till.

Nu längtar jag riktigt mycket efter morgonens stora tävling. 4 varv på XCO-banan med starka tjejer. Jag känner att jag har tekniken och kan precis som i går bara köra mitt bästa. Hur långt det räcker återstår att se. Det jag vet är att det kommer att bli årets jobbigaste tävling. Så i dag handlar det bara om att vila och dricka vatten i högsommarjämtland. 

16

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

15 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.