Kalla fingrar och magiskt ljus över fjällen

Förra helgen gjorde vi något som vi ofta gör.  Vi tar med oss en termos kaffe ut. När vi är i stugan går vi ofta upp på höjd och är vi i stan längs med Storsjön. Den här söndagen gick vi leden upp mot Jaktstugan via ett av våra favoritpass. Man når kalfjället på kort tid och får makalös utsikt över topparna. Till höger Jämtlandsfjällen med Helags och Lunndörspasset, till höger ser man det mäktiga sonfjället och rakt i blickfånget Hovde och dalgångarna mot Vemdalen och Funäs. Det är en fin plats att bara sitta  och titta. På en bänk precis vid trädgränsen. En plats att hämta energi på helt enkelt.

I bland har vi ingen plan med våra utflykter. Vi vill bara få frisk luft, gå en stund i våra tankar och koppla bort en stund. I bland ett syfte. Den här söndagen ville vi fånga det röda eftermiddagsljuset som kan vara så vackert i november. Efter lång tid av dimmiga, gråa mulna dagar hade solen kommit fram på fredagen och färgat himlen röd på kvällen. På lördagen var himlen röd under lätta moln. Även om det var klart och inte så molnigt i söndag blev det aldrig en röd solnedgång. I stället badade fjällen i ett mjukt orange ljus. Som John sa dagen innan när vi cyklat kaffedistans tillsammans – ”det är Golden Hour två timmar på morgonen och två timmar på kvällen den här tiden på året”

Västbacken som pisten heter och delar av Vemdalen som ligger i ett stråk av ljus. I fjärran funäsfjällen. 

När vi stod på på en av de mindre topparna drog dimman in i dalgångarna och bäddade in fjällen i mjuk bomull. Det var otroligt fint och jag fick äntligen ta de bilder jag sett framför mig. Som jag har haft så länge i huvudet men inte lyckats fånga. Jag kunde bläddra igenom kamerans förhandsvisning och känna den är lyckan över att fått till något i mina ögon såg bra ut. 

Det var värt kalla fingrar att få uppleva ett av den här novembers få magiska solnedgångar. Över fjällen som jag tycker så mycket om. Ett bättre sätt att öva fotografi får man inte bland. För övar gör jag nu. Glad över att jag återfunnit mitt gamla intresse och vill utvecklas mer. Att jag återigen ser världen i bilder glädjer mig även om det i bland är jobbigt att alltid se en bild var jag än är. Framförallt när jag inte har kameran med mig. Det här är ett sätt att få vara kreativ igen och något som ite tar lika stor plats och tid som mitt måleri en gång gjorde. Det här får hjärnan att varva ned och gör det lättare att stanna upp i nuet. Det som i bland kan vara svårt när jag gärna vill fram hela tiden. Det är en fint sätt att skapa balans helt enkelt. 

Dessutom och kanske allra roligast är jag får dela intresset med Hasse. Han som lär mig så mycket. Som svarar på alla frågor och intresserat tar sig tid att titta igenom bilderna när jag ber om det. Som inte bara säger att det ser ut bra ut utan också ger feedback. Sånt utvecklar. Sedan är det praktiskt att han tycker lika mycket om att ta med sig både kaffe och kamera ut som han gillar att träna tillsammans med mig. 

För även om det mestadels bloggas träning och cykel här, delas träningsbilder på Instagram så gör vi så mycket mer i livet än just det. Däremot ägnar vi sällan timmar framför tv:n, bortsett från när Vinterstudion står på. Det är bara så att det där mellan träningspassen och cyklingen inte får så stor plats. Det vardagliga är kanske inte alltid lika intressant. Vad vet jag!

4

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

One Comment

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: