Adventsmys i form av långpass

I går var det Global Fatbike Day (som jag ska återkomma till i morgon) och i dag var det första advent. Båda dagarna utan snö. Det kändes konstigt och någon julstämning har jag definitivt inte kommit in i. Det känns mer som tidig vår. Men jag ska inte tjata om snöbrist i ännu ett inlägg. I stället konstatera att distans tillsammans med vänner är himla trevligt. 

Vi bestämde tidigare i veckan att spendera några timmar ute. Ta med adventsfika och åka en runda med mestadels väg och några avstickare på stig. Bara låta tiden och benen gå och återigen få en chans att ta tillvara på dagsljuset. Jag hade sett ut en runda, samma som jag, Hasse och Sofie körde i höstas. En trevlig runda med nästintill bilfria vägar och fina skogsvägar i utkanten av Dagsådalens skjutfält. På hemvägen fin stig för att slippa den lite tråkiga asfaltsvägen från Kännåsen och in till stan. En runda jag tänkte då skulle passa fint för oss att cykla under höst,vår och sommar inför långloppet i Norge i sommar.

För även om det i bland är tråkigt att bara nöta grusvägar är den här formen av träning lika viktig som stigcyklingen. Utan den blir uthålligheten inte lika bra och den här tiden på året  ingen mening att köra stig i hög fart, vila och köra vidare i samma fart, pass efter pass. Inte om man vill kunna köra lite längre och fortare till sommaren. 

Men distans på väg kommer inte gratis för mig. Jag drar mig in i det längsta och försöker att hitta saker som motiverar mig. När jag väl är ute och rullar gillar jag det för det mesta. Och att blanda in lättkörda stigar höjer rolighetsfaktorn mycket., som i fredags när jag sydde i hop en otroligt fin runda. Att ha sällskap ännu bättre och kan man dessutom även om det är lite kyligt ta en snabb fikapaus blir det faktiskt riktigt trevligt! 

Vi möttes upp vid Lillsjön. Sandra hade med sig saffranssockerkaka och chokladtryfflar till fikat. Hasse och jag varsin termos med glögg och Erika bullar med äpple. Vi rullade stig genom spikbodarna för att göra den långa och mentalt hemska travvägen lite kortare. 

Vek ut på 87:an mot Stugun och sedan in på en mindre skogsväg mot Bringåsen. Redan där var jag less på ljudet av dubb. Det är uttröttande för hjärnan och jag kunde inte förstå att jag för några veckor sedan längtade efter just det ljudet. Vi tuffade på bra i sidvind och några minusgrader. Jag frös som vanligt om händerna och peppade mig själv att efter fikat väntade nya vantar. Försökte att inte tänka på att den här vintern kommer att bli en utmaning i att hitta lösningar för händerna så att jag kan vara ute och träna. 

Fint led. 

Tiden gick medan vi pratade så gott det gick i ljudet av dubbdäck. Pratade om Offroad Finnmark och att vi ska behålla den fina vanan att köra minst ett distanspass vintern ut. Att timmarna kommer att bli en viktig pusselbit i att orka 30 mil och kanske alla 47 timmar vi har på oss. Vi sa att det var trevligt att cykla så här när man har sällskap och att det kändes så mycket kallare än vad det faktiskt var ute. 

Skrattet om uppstod när GoPro:n bara lyssande på Hasses röst om att ta en bild. Mig hade den ignorerat fullständigt, därav min lite sammanbitna min. 

Vi pausade i ett vindskydd och Robin trollade fram ett torrt underställ till mig. Jag som inte riktigt kommit in i mina vintercykelrutiner vad gäller att packa nödvändiga saker på fikaturer. Ute på Önsjön åkte folk långfärdsskridskor och jag huttrade och funderade på hur jag skulle klara lika lång tid till ute med händer som frysblock. 

Vi rullade vidare och gjorde det klassiska misstaget att pausa innan en nedförsbacke och när det väl började luta emot gjorde vi ryck för att få upp värmen. Den kom till sist när vi svängde av in på stig. Där kom inte fartvinden åt. 

I skogen lika snabba hårda stigar som det varit den sista tiden. Perfekta stigar om man vill sätta pers. Nu var det ingen persrunda utan lagom mycket ansträngning. 

Precis som i fredags kände jag mig nöjd när timmarna gått. Att jag genomfört ännu ett värdefullt långpass och kände mig stark. Inte snabb men stark. På ett sätt är det bra att snön dröjer, stigcyklingen lever lite längre än i vanliga fall. 

Nu är jag lite tröttare i kroppen och längtar till i morgon. Gym tidigt och cykel på kvällen. Det blir det! Om jag orkar åker det upp ett par ljusstakar i kväll. Om inte annat hinner vi med all säkerhet att julpynta hemmet innan julafton. Vi brukar inte vara så snabba så varför stressa just i dag?

2

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

2 Comments

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: