• Home
  • /
  • Cykligt
  • /
  • Nalovardo Fatbike race – om äventyret

Nalovardo Fatbike race – om äventyret

Skulle någon ha sagt till mig till mig för tio år sedan att jag skulle köra cykeltävling i Lappland i vinter så hade jag trott att dom var knäppa.

Jag skrattade lite åt Hasses fundering i bilen på väg från Östersund till Lycksele i fredags eftermiddag. För att jag hade känt samma sak om någon sagt det till mig. Vi var ju faktiskt på väg till en till cykeltävling i Lappland. En tävling på vintern när kroppen är långt i från i bra cykelform.  Men redan från början såg jag Nalovardo Fatbikerace  mer som ett äventyr än tävling.

Jag hade ingen aning om det skulle gå att cykla fort på min fatbike. Jag hade aldrig provat eller känt något behov av att testa heller. Fatbike för mig är inte att åka fort utan bara vara ute och rulla lugnt med en kaffetermos i ryggsäcken. Jag visste inte heller hur det skulle kännas att köra tävling på vintern med allt vad det innebär i lager på lager och risk för kalla tår och fingrar.

Att tävlingen låg helgen efter Nattvasan var redan från början en utmaning. Att återhämta sig från en sådan stor ansträngning som skidåkning och framförallt skejt är tar tid. Åtminstone för mig. Att jag skulle vara trött och sliten visste jag men jag hade inte räknat med att jag skulle blir sjuk.

Men vi åkte upp som vi hade planerat. Jag skulle bestämma mig på morgonen om jag skulle köra eller vara support till Erika, Claes och Hasse. Men helst av allt ville jag så gärna få uppleva den allra första upplagan av Nalovardo. Få testa på hur det är att cykla fatbike med så många andra och framförallt få njuta av en bana som såg så fin ut på de bilder som arrangörerna lagt under vintern.

Vid frukosten på lördagen sa Claes att eftersom jag ändå hade tagit med mig cykel upp, laddat och betalt startavgift kunde jag lika gärna kunde byta om till cykelkläder och starta. Gick det inte så var det bara att rulla ned för den nästan 7 km långa startbacken. Det avgjorde saken.

Vi hade fått höra att banan skulle vara mjuk efter mycket snöfall och kallgrader under hela vintern. Vinnartiden för 25 km var satt till 2.15 timme efter rådande snö- och väderläge. För min del skulle det innebära ett långlopp på mountainbike. Det sätter lite perspektiv på hur långsamt och jobbigt fatbike är.

Eftersom cykling vintertid ställer lite andra krav på kläder blev det en lika stor utmaning att klä sig rätt. Väderleksrapporten hade spått 16 minus grader, blåst och snöfall. Det skulle ge en kraftig kyleffekt. Vi skulle klättra till en början, åka utför en bra bit och sedan cykla längs med en älv mot mål. Det skulle därför behövas förstärkningsplagg att dra på sig på toppen av Nalovardo. För att klara vind och snöfall skulle vanliga cykelglasögon inte räcka och skidgoogels vara det bästa alternativet. Med andra ord helt andra förberedelser inför start än vid en tävling på sommaren. Nu slog dock vädret om och det var inte mer än nio grader när vi åkte från Lycksele. Men vinter är vinter och fjällväder är fjällväder så ryggsäcken var packat med både extra vantar och väst.

Jag var nervös på start. Inte för själva tävlingsmomentet och eventuella moståndare. I stället var jag nervös för att första gången på länge kanske inte orka ett helt lopp. Jag hade ingen aning om jag skulle klara den långa klättringen och såg den som ett delmål. Skulle jag må dåligt skulle jag rulla ned igen. Om jag kände mig allt för trött på toppen skulle jag bryta.

När nervositeten kommer gör jag dumma val. Som att byta från vanliga glasögon till googels. Eller att köra i cykelskor i stället för kängor och då kunna dra nytta av att snabbt komma upp på pedalerna. Och även att balansera bättre utför när det är löst och spårigt. Dessutom gjorde jag misstaget att pumpa i för mycket luft i däcken. Innan hade jag ett perfekt tryck som fungerat bra på de mjuka skoterleder jag kört sista tiden. Men det hör till, det där sista onödiga fixet som sällan blir särskilt bra i slutändan.

Först vanliga glasögon, stunden senare bytte jag till googels. Ett av alla misstag jag gjorde.

Det här är ju en som happyride med galet mycket folk

Jag är van att lägga min cykel långt fram. Stå beredd i tävlingsdräkten och vara på tå. För att få en bra start och placera mig bra i början av loppet. I lördags kändes det som en happyride med galet många människor. Ryggsäckar, skidhjälmar och googels i majoritet. Själv stod jag i skidbyxor, min färglada lek. och hoppjhälm och Hasses stora cykeljacka. Jag hade stoppat ned kamera och ett par gel i ryggfickan. Enda skillnaden mot en utflykt med vänner var nummerlapp på styret och ryggsäcken.

I väntan på starten pyste jag ut lite luft ur bakdäcket när jag insåg att jag inte skulle ta mig en meter med så högt lufttryck. Pratade lite med de bredvid och sa lycka till Hasse. Själv skulle jag ut på äventyr utan någon som helst ambition att placera mig bra. Det hade jag lovat mig själv i bilen upp. Att kunna stå på start var en bonus och jag ville inte borra ned huvudet i jakt på de andra damerna. Jag ville njuta av varje minut på banan.

Så gick startskottet och vi slirade i snön. Jag såg en liten lucka och kunde ta mig fram i maklig fart utan att gräva ned bakhjulet i snön. Någon ramlade ut i snön bredvid mig, någon svor över högt lufttryck och täten försvann bakom en kurva. Det var skratt och leenden omkring mig och redan i första lilla backen hoppade några framför av cyklarna. Jag själv blev överraskad när jag insåg att jag kommit i väg som första dam. Vid sidan av spåret stod publik och hejade enatusisktiskt. Det går ju bra tänkte jag när jag parerade djupa sladdspår i snön och fnissade lite åt tempot som var ungefär som en rask promenad. Långt i från vanlig tävlingshets.

Nu skulle jag kunna skriva om hur loppet artade sig. Hur jag efter någon kilometer blev omåkt av loppets damsegrare när jag stannat för att släppa ur luft ur bakdäcket. Att jag sedan uppe på en myr blev omåkt av loppets två och såg hennes rygg försvinna bakom en kurva. Hur det kändes att ramla genom startfältet. Hur jobbigt det var mot slutet när ryggen gjorde ont av ryggsäck och ovana att cykla så länge. Jag skulle kunna beskriva varje kilometer och hur fatbiken slirade i den djupa snön. Men det är inte det som jag tar med mig från Nalovardo. Inte hur det var att köra med nummerlapp. För det gjorde jag inte.

 Jag körde inte för att tävla eller plocka placeringar. Jag körde i stället för att samla minnen.

Som hur det känns att börja ett lopp med att klättra 400 höjdmeter. Hur ont det kan göra i benen även om tempot är lågt och snön inte riktigt bär trots att botten är hård. Hur otroligt tung en fatbike var när jag ramlade utanför leden och var tvungen att dra både mig och cykeln upp ur snön. När jag trodde at jag kunde spara några minuter genom att trampa i stället för att gå en bit. Minnet av hur viktigt det är att inte tappa drivet i pedalerna för att inte slira och hela tiden påminna mig själv om att titta långt fram och inte tappa koncentrationen.

Eller hur mycket energi jag fick när det stod en kille en i en kurva och hejade. Ropade att det såg bra ut och jag lyfte blicken lite högre och möttes av stora granar täckta med snö. När jag anade att trädgränsen inte var långt borta. När jag plötsligt fick driv under pedalerna och cyklade flera hundra meter innan jag välte ned i snön igen.

Eller minnet av hopplöshet när jag inte trodde att det kunde bli jobbigare och en brant vägg av snö tornade upp sig framför mig. När jag visste att det enda sättet att ta mig upp var att dra cykeln framför mig. Den tunga otympliga lekkamraten. I djup snö med cykelskor utan lika bra grepp som mina kängor. När jag tog ett ledkryss i taget och en fotopaus plötsligt kändes som ett giltigt skäl till att hämta andan trots nummerlapp på styret. När jag inte ens reagerade när nästa dam sladdade förbi och känna en stor glädje när en kille passerade. För att skratta åt att vår medelhastighet låg på hiskeliga 3.4 km i timmen och sedan gå i hans fotspår för mota bort impulsen att lägga sig ned i snön och inte röra mig en meter till.

Jag två bilder på samma motiv. Sedan hade jag fullt upp med att ramla och fick bakfickorna fulla av snö.

Det är minnen jag tar med mig när det var som allra jobbigast. För sedan kom toppen av den där långa backen och jag plötsligt befann mig på kalfjället och hade tagit in på Hasse. Jag kunde ana hur mäktig utsikten skulle vara en klar dag även om det var lågt i tak. I det ögonblicket glömde jag hur mycket det tagit på både ben och vader stunden innan trots att jag tagit det lugnt och inte pressat mig för mycket. Det gjorde inget att cykeln kändes tung som en betongsugga. Det var ju precis det här som jag föreställt mig. Hur mäktigt det skulle kännas. Hur tuffa vi alla var oavsett var vi befann oss på banan och hur fort eller långsamt det gick. Vi fick uppleva något utöver det vanliga.

Med ny energi och en stolthet över att faktiskt plockat så många höjdmeter och släpat cykel så länge studsade jag upp på cykeln och längtade efter lång härlig utförskörning. Det såg så fint ut när det sluttade lätt utför mot toppstugan. Men bara efter någon meter låg jag i snön igen. Det var alldeles för löst och de framför hade effektivt spårat upp djupa rännor i snön. Men jag tog mig framåt även om det inte gick fort.

Med lite god fantasi anar man att utsikten var magisk. Foto: Hasse Gustafsson

Det var också första gången på länge som det kändes att jag aldrig suttit på en cykel förut.

Loppet var också det första som loppet som jag ramlade så många gånger att jag tappade räkningen till slut. Jag insåg att fatbike i bland handlar mer om att håla sig på cykeln och leden än att försöka trampa fort. Åtminstone i de förhållanden som det var i lördags.

Jag trodde att jag skulle kunna spara både kraft och tid i de långa utförslöporna. Jag trodde också att jag skulle känna mig mer trygg när jag satt fast med fötterna. Men redan efter den första vätskestationen låg jag i snön efter vad som kändes som en vansinnesfärd utför. Visserligen i bara några meter. Ivrigt påhejad av ett stort gäng skoteråkare med kameror blev jag lite för tuff och insåg försent att jag varken hade kontroll på cykeln eller någon styrning av däcken. Tur att snön är mjuk tänkte jag innan jag försvann i ett snömoln. Med massor av tur lyckades jag ta mig ned för första riktigt branta delen innan det planade ut på en myr. Dessutom hade jag lyckats komma i kapp damen som så lätt trampat förbi mig på väg upp. Full av självförtroende cyklade jag vidare till nästa utförskörning.

Lite för övermodig lät jag farten gå upp och körde in i en trästolpe. Jag lyckades rädda upp situationen genom att krama stolpen i stället för att köra in huvudet i den. Rädd och omskakad forstatte jag ned efter att hasse hjälpt mig att ta ut luft ur framdäcket. Där saknade jag mina plattformspedaler och den kontroll de faktiskt ger utför. Jag saknade att snabbt kunna sätta ut foten för att styra i en kurva eller balansera ett kast. I stället åkte jag som en flipperkula ned. Stel och rädd. Jag låg ena stunden i snön för att sedan bromsa mig ner med låsta hjul. Stod i så djup snö att jag fick klättra upp på skoterleden igen. När jag nästan var nere gjorde jag en volt över styret och fick sedan trädets all snö över mig. Då var det inte långt i från att jag skulle gråta av uppgivenhet. Var var min fina teknik?

När jag till slut nådde en myr förklarade jag lättad till en funktionär att jag var så otroligt glad över att det äntligen var platt och att jag var oerhört glad att jag levde.

Foto: Mats Nilson

Jag hade gjort det allra jobbigaste och läskigaste på banan. Hade varit ute i nästan två timmar och bara kommit halvvägs. Jag var trött och sliten och kände av bristen på vettig träning och att jag varit sjuk. Men jag visste att det väntade fin cykling längs med älven. Och plötligt kunde jag cykla igen. Äntligen kom min cykel till sin rätt när jag metodiskt trampade längs med älven. Jag tänkte flera gånger på hur otroligt fint det var, hur bra uppmärkt banan var och hur skönt det var att inte känna sig jagad eller jaga någon framför mig. För det spelade inte någon roll alls om jag var sist eller åkte för en pallplats. Jag var på banan, jag cyklade och hade trots den läskiga utförskörningen riktigt roligt.

Jag tog dessutom in lite på Hasse och kunde äntligen få lite sällskap. Någon att prata med. Även om jag var trött skulle jag komma i mål. Just då en oerhört viktig insikt för självförtroendet. Jag ville inte bryta ett lopp till.

När jag nådde i kapp och kände att mitt tempo var lite högre än Hasses och jag skymtade en cyklist framför mig fick jag loppets första och enda vittring på bättre placering. Jag trodde jag såg damen jag nått i kapp och tappat tidigare. Jag ville se om jag skulle kunna ta in genom att öka tempot litegrann. När jag nådde sista depån såg jag att den jag försökt komma i i kapp var en kille och jag skrattade åt mig själv. Jag tackade honom för att fått mig att öka farten och stannade kvar en lång stund i depån.

Kör för allt du är värd. Du kör ju för en tredjeplats.

Jag hade inte långt kvar och det var med dubbla känslor. Jag var så trött men samtidigt ville jag inte att det skulle ta slut. När funktionerna berättade att jag var tredje dam tänkte jag att det trots allt inte var så illa ändå. Jag hade ingen aning om hur många det var bakom och jag funderade på hr det gått för Erika. Hon som hade haft så ont i svanskotan och sett så sliten ut när Hasse åkte med henne i början. Men så dök hon upp med ett enormt fokus i ögonen. Jag ropade hur grym hon var och fick själv lite fart upp på cykeln. För en liten stund tänkte jag försöka köra före henne men insåg lika fort att det inte fanns något kvar i benen. När hon passerade mig ropade jag att hon skulle köra för allt hon var värd. Att hon gick för en tredje plats. Hon försvann med ny energi och jag var så nervös att det skulle komma fler damer och ta in på henne.

Det kanske var det allra finaste minnet. Att få se sin vän köra så fokuserat och gå för en pallplats och klara av det. Klara att hålla både fart och fokus i vad som kändes som den längsta kilometern någonsin. Jag hade inget att sätta emot och utmanade mig i stället att försöka cykla så långt upp i de sista backarna som det gick. Gav mig tusan på att i alla fall cykla över mållinjen.

Att lägga prestationsmänniskan Helena åt sidan var den största vinsten

När jag stängde av efter 3 timmar och 7 minuter var jag nöjd.  Över att ha klarat de tuffa 25 kilometerna och nått mitt mål. Jag skulle inte köra som om det var en tävling utan åka banan för att få uppleva den. För att inte stressa en kropp som precis varit sjuk. Kanske det allra svåraste när jag har nummerlapp på. För jag får horn, jag vill tävla och köra så bra jag kan. Det gjorde jag ändå. Körde så bra jag kunde utifrån de förutsättningar jag hade fast på ett annat sätt. Jag hade roligt hela vägen trots att jag kände frustration när jag gång på gång ramlade och kroppen var otroligt trött den sista biten. Men jag hade lyckats ställa mig start utan den där ångesten som jag brukar känna. Jag hade släppt pressen på att vara tvungen att köra bra och jag struntade i att jag blev omåkt och avhängd.

Jag tror att jag inte skulle ha haft lika roligt om jag varit inställd på att köra hårt och fort. Då hade jag missat de där små sakerna efter banan. Som hur vackra sockertoppsgranarna var när jag lyfte blicken eller den här hissnande känslan i maggropen på toppen av Nalovardo. Jag hade missat alla människor som stod utefter banan och hejade. Missat att ha roligt.

Det tar jag med mig och hoppas att den fina känslan håller i sig i sommar.

Nalovardo – ett lopp att återkomma till

Det här var första upplagan av Nalovardo Fatibkerace. Loppet som hade lockat 48 stycken att anmäla sig. Det var Sveriges första alpina lopp och en utmaning vad gällde föret. Trots att det bitvis var svårt att cykla blev det aldrig tråkigt. För det är lite det här som är tjusningen med cykling på vintern. Det går inte på förhand att veta hur det ska bli. Det kunde lika gärna ha varit stenhårda spår men i stället tungkört och fluffigt.  Det var också det i kombination med en galet tuff bana och ett proffsigt arrangemang som gjorde loppet till en stor upplevelse.

Det kändes inte som att det var första gången som de arrangerade ett lopp. Banan var bra utmärkt, funktionärerna hjälpsamma och fanns på rätt ställen. Tre depåer på 25 kilometer behövdes även om sträckan låter kort på pappret. Innan start var det obligatorisk genomgång av tävlingen vilket är bra när banan faktiskt går över fjäll.

Efter målgång fick vi både saft och chokladbollar. Ett stort plus! det var även generöst med utlottningspriser och vettiga sådana. Vad sägs om en utegriil med tillhörande bänkar? jag själv vann en cykelhjälm på mitt startnummer. Med andra ord mycket för den låga startavgiften.

Alla som körde var grymma som klarade det. Likaså de som bröt. Han som kom sist som vi väntade in för att heja fram var ute i över fem timmar. Han fick ett mottagande som om han var loppets vinnare och dessutom hade han i sin frånvaro vunnit den där grillen.

Nalovardo är ett lopp jag kommer att köra igen. Men då med en pigg kropp, plattformspedaler och mindre lufttryck.

Herrarna från Schweiz då? De som jag nämnde i rapporten efter målgång. De återkommer jag till när de mejlat alla bilder!

7

Endorfinberonde träningsnörd, mamma och fjällräv och som driver en av Sveriges största cykelbloggar. Cyklar skog, fjäll och landsväg och trivs allra bäst i stigcyklarshorts med kaffetermos i ryggsäcken. Tävlar i MTB och åker skidor vintertid.

3 Comments

  • M

    mars 13, 2018 at 19:12

    Hurra vilken härlig äventyrsberättelse!
    Jag fetcyklade lite blygsamt en dryg timme i snäll göteborgsskog i kramsnö i söndags, inte alls sånt här riktigt kraftprov, men… vad kul det är!
    Dock, i varmt väder med mycket snö, mina plattformspedaler blev fulla med snö/is som kloggade igen och blev riktigt halkiga. En rejäl vurpa i nerförsbacke när ena foten slant av pedalen. Men för torr snö så har de ju funkat utmärkt, plattisarna!

    Svara
    • Helena Enqvist

      mars 14, 2018 at 22:17

      Vad roligt att du gillade den!
      Men en timmes rull är inte illa, för allt behöver inte vara ett kraftprov 🙂
      Jamen det känner jag igen lite med att det klabbar igen när det är mildare. Det är svårt det där, spd-pedlalerna har samma nackdel och det blir ett ivrigt sparkande att få loss det. Där glider man inte av dock.
      Helena Enqvist recently posted…Friskvård av det lite lugnare slagetMy Profile

      Svara

Kommentera

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.