Som en vintersaga – en kall sådan

Vi har skidat runt i en vintersaga i dag. En sån där vintersaga med lite skör decembersol som färgade molnen rosa och gav oss massor av nyanser av vintervitt på vår tur. Det har varit grått så länge. Nästan svartvitt och i dag kändes det nästan euforiskt att få lite sol i ansiktet. 

När vi parkerade på Storhogna M stod tempen på 15 minus och vi var väl påpälsade av det vi hade med oss i underställ och lite tunnare överdragskläder. Ingen av oss hade räknat med att det skulle bli så kallt i dag. Tackade mig själv att jag hade sån sinnesnärvaro när jag packade att jag tog med mina varmare lobsterhandskar. De som passar fint i kontrollremmarna. Men i dag rådde inga varma handskar på mina händer. 

Det tog 45 minuter av bortdommningar och smärta omvartannat innan den där sista smärtchocken när fingrarna får tillbaka blodcirkulationen. Sånt tar udden av glädjen lite och jag fick verkligen ta fram pannbenent för inte vända hem och strunta i passet. Tempen sjönk ned mot 20 minus när vi nådde Vemdalsskalets skidspår. Det i sin tur gör att det är svårt att hålla värmen och framförallt om passet går lite lugnare till.

Vi hade planerat att åka runt två timmar. Mer än så skulle bara bli jobbigt i kylan och den riktigt kärva skejtbädden. Vi reviderade våra planer och bestämde oss för att snurra två varv på 7,5:ans övre slinga och tog oss tillbaka i kypfart. Jag längtade hem till varmt kaffe och att få vila. Kroppen som varit pigg och stark i veckan kändes i dag som en påse skumtomtar. Ingen styrsel och ingen teknik och det kändes som att köra i ett paket med sandpapper. Inte så konstigt med tanke på att vi har lila glid under skejtskidora. Inget för så här kalla temperaturer. Vi kom tillbaka till bilen efter 1.42 timmar. 

Även om våra kroppar var trötta, glidet dåligt och kylan jobbig så blev det en fin dan före dopparedagen i skidspåret. En dag när vintern visade sig från sin bästa sida och vi äntligen fick lite sol och skida runt i en vintersaga.