De där tillfällerna man skrattar gott åt i efterhand

Veckans tema i Hälsobloggsnätverket handlar om våra värsta träningsminnen. Jag tror vi alla har de där tillfällerna man skrattar gott åt i efterhand även om det i stunden var allt annat än roligt. Sådana där händelser som faktiskt stärker lite även om man inte tror det och bygger lite pannben. Jag gillar att läsa om andras små missöden. Inte för att jag är skadeglad eller så men det visar lite att alla inte alltid har flyt. Ni förstår säkert! Mitt inlägg den här veckan blir lite av det längre slaget, bara så ni vet. (så där som det kan tendera vid långslopp)

Jag har funderat och letat lite i minnet men det var inte något som dök upp direkt och kändes självklart. Skulle jag fråga Hasse skulle han kunna ge många expempel på när jag kanske inte varit mitt trevligaste jag. Hans värsta träningsminnen- tillsammans med mig- är fler än vad jag kan räkna på fingrarna. Tyvärr. För går det illa är jag ofta arg som ett bi, fräser som en ilsken katt och hela världen brukar rasa samman. I bland av väldigt fåniga orsaker. Jag själv då? Alla träningpass har självklart inte varit särskilt roliga. Något som jag hoppas jag slipper uppleva och som gav mig lite krypningar efter ryggraden är Malins inlägg när hon sprang i Säfsen och mötte ett par suspekta människor mitt i ingenstans.

Många gånger har jag gråtit av utmattning på cykeln, inte velat ta ett tramptag till. Att vägga, alltså gå sig riktigt tom på energi är något som kan hända alla, förr eller senare och något som ofta sätter sig kvar i minnet. För roligt är det inte. Camilla skriver om när hon gjorde det på en längre löparrunda och lärde sig en del av det. För av erfarenhet blir man klok!

Ett exempel på att gå sig riktigt tom var min första riktiga väggning på landsvägscykeln var mitt rookieår 2007. Jag hittar tyvärr inte orginalinlägget men beskrev händelsen året efter när jag äntligen hade besgrat den där backen som tagit musten ur mig året innan.

Magnus var inte sen att hänga på. Ångrade mig nästan direkt I fjol åkte vi den sträckan, dock över Krokom och Aspås. Jag hade lite mat i magen och inget med mig den gången. På macken i Lit, efter vad jag då tyckte var oändligt långa backar slängde jag i mig en korv. Den korven låg som en tung sten i magen och redan i första backen efter att ha åkt över Indalsälven segnade jag, 10 km/h har för mig att jag låg på uppför där. Väl ute på 45:an började det hagla. Sen var det en olidlig sträcka ändå upp till Bringåsen, jag stundom grinade och skrek på Magnus som inte alls förstod varför jag cyklade så sakta. Väl hemma var jag så slut att jag nästan kräktes.

Mountainbike är en farlig sport. Det vet väl alla?  Lite learning the hard way ungegär. (Elna har föressten listat ett par sina krascher i sitt inlägg, läs dem!) Tänk så många vurpor man gjort under åren, hur många blåmärken som prytt ens vader och lår och framförallt vilken otrolig tur i alla fall jag har haft. För krascherna är många, i bland i hög fart och i bland nästan från stillastående. De gångerna är oftast de mest smärtsamma för stoltheten. I maj i år gick det däremot lite sämre när jag bara efter ett par hundra meter in på stigen kraschade in i ett träd. Det var bara några dagar före årets tävlingspremiär och jag var så pepp att väcka benen. Eftersom jag inte riktigt är klok (eller typsik cyklist) såg jag till att inte cyklen skulle landa i trädet och tyckte att det var en smart idè att låta mn kropp stoppa upp smällen. Det resulterade i en spricka i revbenen och ett skevt framhjul. Med smärta tog jag mig dock an både Härjedalstrampen coh Långa Lugnet med fina reslutat.

De där tillfällerna man skrattar gott åt i efterhand.

Jag fick ringa efter skjuts. Att jag gjorde mig illa kände jag först när jag kom hem.

Jag har sparat det värsta till sist och jag har helt enkelt klippt in ett gammalt inlägg från bloggen. Det här var det allra värsta jag kunde tänka mig att hamna i men som jag i efterhand var stolt att jag genomförde. 

Att gå utanför sin komfortzon kan vara intressant. Jag har väldigt svårt att prata engelska. Inga problem att förstå men det blir liksom en spärr när jag ska öppna munnen. Så jag undviker sådana situationer om jag verkligen inte måste.

Fatta paniken där det då kliver in en deltagare från Italien som inte kan ett ord svenska men flytande engelska på spinningpasset i går.

Shit vad fan gör jag nu?

Överlägger med mig själv, killen måste ju få veta vad vi ska göra. Han säger att han ska värma upp innan passet ute i gymmet. Jag får några minuters respit. En annan deltagare tycker att jag ska köra på engelska. Eh…hastar ut i receptionen. Hjärtat bultar. Haffar en kollega som berättar att hon hållit tummarna att inte hamna i samma situation. Hon är också obekväm med det här. Sticker in huvudet hos chefen och frågar vad jag ska göra. Förklara att du kör på svenska säger hon.

Öh…hur säger jag det frågar jag henne.
Det går bra säger hon, du fixar det.

Säkert….

Hon erbjuder sig att sitta med på passet som stöd. NEJ NEJ det behövs inte. Hur skulle det se ut tänker jag. Stelt värre liksom.

Bestämmer mig för att ge tidsintervaller på engelska. Det är inte så svårt, 15 seconds left typ. Resten får jag visa med kroppsspråket. Fast tänker jag hur gör jag med allt det andra jag bygger upp med ord. Skapar stämningen.

Förklarar på stapplande engelska till killen att jag kör på svenska. Its ok, follow you säger han och ser glad ut.

Shit det här blir platt fall. Hjälp.

Upp på cykeln. Kör försnacket på svenska och förklarar att jag kommer att prata lite engelska så ingen tror att jag blivit komplett galen.

Uppvärmningen blir stel och skakig. Glömmer massor av saker. Funderar på hur man säger att man ska öka tempot på engelska. Letar febrilt i minnet efter RPM-koreografi. Den är nämligen på engelska. Kommer inte på vad det heter.

I andra låten ska det göras lätta fartökningar, jag tänker att sprint kanske är rätt. Där blev det fel när klassen kör på för fullt.

Increase speed! Så var det ju! Försent liksom.

Klassen flåsar och jag känner en liten panik i bröstet. Nästa låt ska ju börja med sprintar och sen klättring och det är ju en fördel att förvarna innan.

Tar mig igenom låten skapligt och kommer på mig själv att först ge tidsintervaller på svenska för att sedan raskt ta dem på engelska. Känner mig som en papegoja med flackande blick.
Första riktiga backen är enkel. Add some load med jämna mellanrum. Stand up på slutet vrålar jag. Killen ser nöjd ut, de andra kan jag inte utröna vad de tycker. De jobbar i tysthet med sänkta blickar.

Så ska det ju återhämtas. Bläddrar i minnet efter RPM-koergarin.

Heter det some recovery, eller säger man bara recovery? Turn of the load? Gear? Sakta in, vad tusan var det. Äh jag bara säger något och sätter upp handen som ett stopptecken.

Så där håller jag på och känner mig schizofren. Ena stunden engelska ena stunden svenska. Inget flyt. Men de jobbar och alla ser glada ut. Alltid något.

Kommer på mig sedan att prata mest engelska på slutet. Två sista låtarna får killen inte höra om Frösotornet men får i gengäld bara instruktioner på engelska. Jag är varm i kläderna nu. Rejält varm.

Keep up the work! Push, pusch, add some more load, big climb, Heavy Heavy.

Pustar ut när det ska varvas ned och börjas återhämta sig. Jag fixade det. MEN

Hur var det med stretch? Vad heter alla jädra muskelgrupper?

Bannar mig själv att jag inte lär mig stretchen när jag kör RPM. Bryr mig inte vad det heter på engelska. Bara kör liksom.

Efteråt tackar deltagarna för passet, en säger att det var det roligaste passet hon varit på. Jag ursäktar min dåliga engelska men det gjorde inget säger de. Killen är supernöjd och berättar att man spinner så mycket snabbare i Italien. Han är både svettig och slutkörd. Jag själv är som en wettextrasa- mentalt. Lite nöjd och stolt att jag inte sprang därifrån direkt och att jag lyckades genomföra det hela någorlunda med flaggan i topp. The hard life att vara spinningstruktör med kassa språkkunskaper.

Nu är jag jättenyfiken att höra om just ditt värsta träningsminne! Lämna en kommentar eller skriv ett inlägg och länka så jag får läsa!

FacebookTwitterGoogle+Dela gärna!

10 Kommentarer

  1. Grymt att du gjorde det ändå! Och tänk så bra det blev också:) Skulle och så känna mig obekväm att oförberett göra något på engelska. Borde kanske öva på det 🙂 Mitt värsta träningsminne involverar läckande boobs på hinderbaneloppet Toughest! Inlägg om det på bloggen 🙂
    Annika recently posted…MITT VÄRSTA TRÄNINGSMINNEMy Profile

  2. Åh, modigt! Sådär utan förberedelser också! Då kan man ju få tunghäfta bara av den anledningen!
    Malin recently posted…Mitt värsta träningsminneMy Profile

  3. Hahaha åååh tack för spinningberättelsen!
    Förstår såklart att det var jobbigt, men det blev en bra historia av det hela 😀
    Träningsblogga – Ida recently posted…Veckans trauma: träningsblogg försvunnen!My Profile

  4. Verkligen modigt! Såna där gånger kan man ju verkligen få tunghäfta!

  5. Pingback: Att inte ha något lokalsinne blir mitt värsta träningsminne - Träningsblogga

  6. Pingback: Mina värsta träningsminnen - trasiga kläder och ilskespring - Charlotta Sofia springer och trimmarCharlotta Sofia springer och trimmar

  7. Jag kommer ihåg när du körde det där engelska passet, vilken kämpe du är som tog dig igenom det!
    Anna Jansson recently posted…Söndagstipset #5My Profile

    • Kände mig väldigt stolt efteråt, tänkte sedan att vad tusan, man får bjuda på sig själv, deltagarna, de svenskspråkiga fortsatte ju att komma så helt komplett galet blev det inte. Rätt serviceminded så här i efterhand, att ställa upp för en person bara på rätt språk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge